Det var en aning tveksamt om hon verkligen träffade alla tonerna rätt, damen som sjöng God bless America. Men pampigt och nationalistiskt värre var det på öppnandet av 2012 års upplaga av världens största bilrace Indy500! Eftersom racet genomförs på Memorial Day weekend, då man ska hylla sina hjältar så sjöngs det också för militärerna (Army, Navy, Airforce och Coast guards) såväl nuvarande som veteraner och hädangångna. Juässäj, juässäj ropade publiken unisont när trupperna marscherade förbi på speedwaybanan. Efter lite biskopsbön och Starspangled nationalsång givetvis så uttalades de magiska orden; Ladies and Gentlemen – Start Your Engines.

Indy500 är inte bara det största racet utan också världens största sportarrangemang öht! Lockar nära
400 000 personer och lika många sittande personer är möjligt på Indianapolis Motor Speedway arena utanför Indianapolis. Vilken organisation måtte inte detta tarva! I år tangerades också värmerekordet i tävlingens 100-åriga historia. 33 grader i skuggan, vad de stackare som satt i solen hade törs jag inte tänka på.

Det har väl kanske inget med jämställdhet att göra men den här typen av arrangemang är och förblir pojkarnas paradis. Jag studerade dem när jag satt och vilade benen en stund på Motorsport Hall of Fame. Det lyste i ögonen på småkillar, pojkar, män, gamla gubbar you name it. Det syntes på dem hur de njöt av alla bilar och dithörande historiska bråte. Jag lovar, ingen av de bihängda brudarna var där av eget intresse. (jag vet, jag har helt säkert fel). De/vi var där för att vi hängde med killarna.

Själva racet, wrom, wrom och så ett vänstervarv till. Gäsp. Nej, jag skojar bara, det var faktiskt sevärt! 500 syftar på de 500 miles som körs vilket innebär 200 varv, ca 3 timmar

tog det. Det hände saker på banan hela tiden, småkrockar, gul flagg, omkörningar, depåtaktik (de tankar och byter däck på 8 sekunder!) och mot slutet var det två som bytte ledning vartannat varv. Spännande. Till slut gick segern ändå till en europé, Dario Franchitti från Skottland, som enligt segertraditionen bjöd blev dränkt i mjölk.

Tre kvinnor deltog i Indytävlingen, det gick inte särskilt bra för någon av dem denna gång. En svensk har vunnit Indy500; Kenny Bräck 1999. Han fanns i vimlet men vi sprang inte på honom tyvärr.

Staden Indianapolis är sedan länge förknippad med bilindustri. Idag finns Dalara kvar som gör chassi till tävlingsbilar. Det är tack vare ett par businessmän vid förra sekelskitet,

Fisher är den jag lagt på minnet, som ritade och drev fram att Speedwaybanan skulle byggas. Banan invigdes 1909 och Indy-tävlingen har hållits sedan 1911. Sedan dess har såväl bana som bilar och teknik utvecklats förstås. Bara en sådan sak som att topphastigheten har stegrats till 370 km/tim är värt att notera.

Indy500 är förstås inte bara racet utan alla möjliga anslutande evenemang i veckor. Vi fick nöja oss med att beskåda en gigantisk parad med alla förarna, stadens dignitärer, skolorkestrar och kända och okända kändisar. Olivia Newton John vinkade åt oss och Gladys Knight gled också förbi i en cabbe. Hela staden lever upp och många inhemska och utländska turister söker sig hit för en once-in-a-lifetimeupplevelse. En dam från Iowa jag pratade med på museet sa att nu kunde hon bocka av detta på sin lista.

Media domineras förstås av evenemanget. Men se där, på sidan två i lokaltidningen The Sunday Star stod det att Loreen och Sverige vunnit den populära Eurovision Song Contest. Gilla!

Jag la upp ett särskilt bildgalleri från Indy-resan här.

Nu har jag fått testa ytterligare en av basens faciliteter; sjukhuset. Jag har nämligen legat hela dagen med dropp! Gôrtrevliga nurses och proffsiga doctor Simmings gick inte av för hackor hon heller. I går vaknade jag nämligen med kraftig yrsel och fick panik. Svimningen låg nära.  I morse var det likadant och då bestämde jag mig för att bli kollad.

Efter en hel dags tester och analyser visar det sig att förutom blodtrycket är allt bra. Simmings teori är; dehydration, alltså uttorkning. Jag dricker för lite. Vatten. Jag som trodde det räckte att ta varannan öl och varannan vin.

Kroppens indikator på att det är dags att justera vätskebalansen är inte alltid att man är törstig (i min ålder får jag väl tillägga) – då hade jag ju fyllt på. Det första varningstecknet på uttorkning är annars huvudvärk eller möjligen sendrag (kramp) och utmattning. Men jag hade inga andra tecken mer än hjärtklappning och en kraftigt snurrande omvärld så jag såg inte sambanden. Kanske är det några dagars trampande i 33-gradigt New Orleans som har bidragit till mitt tillstånd. Därefter direkt hem till Newport News och grillfesten för nästa kull av svenska Black Hawk-elever – och det var väl inte så många som tänkte på vatten på den festen….

Åtta unga män har som sagt anlänt denna vecka. De börjar nu samma utbildning som Änders och gänget och går till november. En av fruarna verkade sugen på att gå med mig på kören, kul!

I övrigt har jag upptäckt ännu mer än bara sjukhuset på Fort Eustis. Här finns ju också möjlighet att rida! Och köra go-kart, hyra stugor, paddla, spela golf… Och snart börjar sommarkonserterna på basens ”park” med soul och blues och rock!

Det är något särskilt med 50-talsmusiken. Så smäktande och svulstig i sina påhittade kärleksbekymmerstexter. Och samtidigt the first decade of rock n’ roll. Jihaa! Wapp wapp tjoani ani. Connie Francis. Gene Vincent. Sam Cooke. Buddy Holly. Richie Valens. Bill Haley. Elvis… Say no more.

Det amerikansk tv får i minuspoäng väger radion upp i pluspoäng! Massor av utmärkta kanaler men bäst är 50’s on 5, 60’s on 6, 70’s on 7 och så vidare. Bara att ratta in efter vilket decenniehumör man är på för tillfället. Lite har de fuskat med 20’s on 2 men i övrigt underbar, favourite music 24 hours a day. Commercial free! Be mig inte åka och handla om radion är på, Walmart eller Fancy Fancy Mal Whatever. Jag blir kvar på parkeringen, i bilen.

På Västerhöjdskolan i Skövde 1977 fick vi som specialarbete göra ett mediainslag. Min grupp gjorde ett tv-program om Rock n’ Rollens historia, vi tog allt från början. The grand opening med Bill Haley 1956 och sen hela vägen, jag minns inte helt vad ”programmet” innehöll. Jag skulle ge min skalp för att få tag på den rynkfria inspelningen…

Något ångrar mest är att jag vid en flytt slarvade bort en autograf från Chuck Berry och en från Fats Domino. Hur kan man göra något sådant!?

Chucken fick jag revansch på för 5 år sen på Trädgår’n då jag dessutom fick showa med honom på scen! Men Fats – han gick illa åt under Katarina men han lever ännu, kanske jag skulle ta en tripp till New Orleans nu när det ändå bara är 170 mil dit…
Want ya come along with me 🙂 ?

Vänner hemma i Sverige ger skräckrapporter om att bensinen är på väg över 15 kronorsgränsen. Oj, oj, oj…

Här är det halva priset på soppan, knappt 7 kr litern (ca 4$ per gallon, 1 gallon typ 3,8 l liter), vilket amerikanerna rasar för, det är för dyrt! Det är ju valår i år och just bensinpriserna är ett tacksamt slagträ för Obamas kritiker. Drivmedel är en ständig fråga i nyheterna och presidenten anklagas för att inte ha hejdat de stigande priserna.

Amerikanerna är minst sagt ett bilburet folk. Kollektivtrafiken är inte särskilt utvecklad vad jag kunnat se utan infrastrukturen byggs för att klara en trafiksituation med flera bilar i ett hushåll. Det är en enorm trafik, hela tiden. 5-filig väg till jobbet är vardag, fem i varje riktning alltså. För att uppmuntra till samåkning har de som åker mer än en person i varje bil en vip-fil vissa tider på dygnet, hov lane (High Occupancy Vehicle lane). Man kan också välja en lugnare 2-filig eller 3-filig väg för ungefär samma sträcka.

Utanför de större städerna är filerna ännu fler, när vi åkte till Washington i helgen passerade vi sk junctions i flera våningar. Vilken tur att Britterna inte förde över vänstertrafiken också när de höll på att föra över allt annat, då hade jag körvägrat, det är ett som är säkert.

Antal bilmärken är också stort, det är många jag inte känner igen. Suvar är vanliga, storleken spelar visst roll.

Trafikanterna uppmuntras att ha bälte på; Buckle up Virginians! That’s a law we can live with. Att framföra fordon berusad är förstås inte tillåtet, men gränsen är inte lika hård som hemma och promillegränsen varierar mellan delstaterna. Det görs inga rutinkontroller utan det är främst den som beter sig underligt som åker på kontroll, men ingen blåsning här inte. Det är som på TV, Sheriffen ber dig blunda och göra lite konster innan du förhoppningsvis får köra vidare.

Mina vänner i Hampton Roads fågelklubb tipsade om ett snyggt örnbo i närheten där vi bor. Den vithövdade örnen har bildat familj i en elpelare i en stor sportanläggning och verkar inte alls störas av den kikarförsedda beundrarskaran på backen.

När jag var där såg jag tyvärr bara själva rishögarna, fåglarna låg och kurade i boet. Bona återanvänds och det berättas att förra året var det en fight mellan örnfamiljen och en fiskgjuse som gjorde anspråk på sitt gamla bo. Örnen lägger ägg tidigare än fiskgjusen och hade lagt beslag på ett fixt och färdigt bo – nämligen fiskgjusens. När så fiskgjusen anlände vart hon/han förbannad och försökte jaga iväg örnen. Förgäves förstås och istället byggde de i en pelare intill. Kolla filmklippet, i slutet på filmen ser man den attackerande fiskgjusen. Det är föräldraparet man ser, örnbebisarna ligger skyddade i boet. Gulliga dom ä!!!

Denna är också fin.

Idag gjorde jag misstaget att inhandla världens godaste jordnötskaka. Helt onödigt, i kassan, den bara slank med. Men guuud så god.

Det är orättvist att ha dålig karaktär när man kämpar med workout och jogging och det samtidigt finns så mycket gott att inte motstå. De dignar av nyheter i mataffärer och marknader. Visionen att möjligen komma ned en storlek står och vacklar på ett ben…

Kanske på grund av all ost? Det här är ett ostälskande land, det finns i precis allt. Men ändå kan de ingenting om ost, alltså OST, riktig ost. Säger jag i delikatessdisken att jag vill ha något med stark smak kommer de likväl med något som smakar…. ingenting! Amerikanarnas osthysteri går främst ut på att födan ska bli geggig och go. Men smak, det vet de inget om. Blåmögel, cheddar och havarti är bara exotiska namn.

Årets första glass är inmundigad. Och detta med en nymodighet som heter mini melt. På

svenska skulle den nog heta glassbollar eller glasskulor. Små soft airgunliknande kulor som är kallare än glass. Godare? Nej men det var kul att prova.

Generellt om maten i usa är att det finns mycket mer produkter och varianter att välja på och att prisläget allmänt är lägre. Man får mer för pengarna. Kött är billigt, potatis däremot är förhållandevis dyrt. Som svensk saknar man ju vissa produkter, särskilt fil och riktig yoghurt. De är livrädda för fett här och deras yoghurt känns som smaksatt lim med låg- eller 0 fetthalt. A-fil och onaka börjar kännas som en våt dröm.

Poptarts, twinkies och annat lullull är mycket populärt, sött och gott. Det är kakor man kör i brödrosten och muffins med kräm i. För den som älskar pannkakor och dess släktingar finns underbara National pancake house och Waffle house. Mums!

Men varför har de kassar utan handtag! Har hittills trott att det bara var en filmgrej, det där att de bär sina matkassar i famnen. Men det är på riktigt. Papperskassarna har inga handtag!

På tal om mat så var Anders och jag på middagsbio, ännu en nyhet som iaf inte jag sett i Sverige. på Cinebistro äter du middag eller fikar samtidigt som du ser film! Lite makabert kanske att se Hunger games samtidigt som man moffar i sig lax, ceasarsallad, drinkar och cheasecake.

De är sagolikt religiösa i det här landet. På väg hem från Nashville häromdagen hade vi kunnat leka kyrkbingo om det inte varit för att vi var så trötta efter helgens alla pubrundor. I var enda liten by finns minst ett par tre olika kyrkor, för det mesta fem eller fler. Och vad vi kan se på parkeringarna på söndagarna i alla fall är de mycket välbesökta. Knökat helt enkelt.

För många kommer Gud först, sen familjen. Därefter jobbet, huset, fritiden, osv.

Tro mig, jag har inget emot religion eller troende. För den enskilda människan är tro viktigt, det är när det kommer i händerna på regim och används för politisk taktik det blir farligt.

Och jag älskar våra kyrkor hemma. Jag har många goda vänner inom prästerskapet. Och kan känna beundran inför trons kraft, delta i ceremonierna utan att känna mig skenhelig, grunna över what’s in it. Vem vad som händer när fan blir gammal.

Men det kryper i mig när det blir propagandistiskt. Lika farligt som när politiken tar greppet om religionen är det när kommersialismen gör det.

Här i USA är det en gullig kille vid namn Pat Robertson som håller hov i rutan på bästa sändningstid, iaf för den som är hemma på förmidda’n. I den kristna kanalen Club700 – som han startat och äger – är det fullt ös på hallelujainslagen och eviga vittnesbörd om människor, gärna från samhällets undre skikt, som blivit omvända. TV:n står på lite slött på förmiddagarna och alltid är det något som fångar mitt öra och gör mig uppmärksam när domedagsprofeten Pat är igång. Jag googlade lite och det stämmer att han gör nedlåtande uttalanden om både feminister och muslimer, bland andra knäppa utspel. Jag har hört honom. Men idag gick han sannerligen over the edge. I ett inslag om en familj

som flytt(at) från Sverige till Åland för att de inte fick undervisa sina barn hemma – drog han jämförelser med både Hitler och Stalin! Han var inte nådig mot den svenska regeringen som håller ett järngrepp om de stackars kuvade svenskarna och tvingar in barnen i förskolan från ett års ålder. Ock, ock, ock vad är det de är rädda för, de svenska makthavarna, ojade sig Pat och hans kvinnliga nattvardskollega i studion. Inslaget fick mycket utrymme och som sagt, i svartvita klipp från några gamla journalfilmer kopplades Sverige ihop med både nazister och stalinister. Jävla gubbe!

Även om den amerikanska kristenhetspropagandan får mig till och med att ta spjärn mot min söndagsskoletro, så hindrar det mig inte från att uppsöka kyrkan här. Har till och med varit på ett mycket realistiskt och proffsigt framfört Passionsspel. Tipsade av Ted och Pat från Svenska föreningen (mer om dem i ett kommande inlägg) ska jag förmodligen gå med i deras kör. Sjunga, sjunga! Det ska bli kul, deras kyrka gav mig pingstkyrkevibbar med riktig komporkester och allt.  Hade egentligen siktat in mig på mera gospel men det kan ju bli gospel här också, jag får väl tjata lite försiktigt.

Kyrkan här är mångfacetterad med katolicism, methodism, baptism, lutheranism och ”presbyterian” som exempel. Störst verkar dock baptismen (som har sin grund i engelska separatister) vara med sina ”First Baptist Church”-kyrkor som utmärker sig. Och det är kanske inte så konstigt eftersom denna kristna gren uppstod och växte sig stark just vid den tid då engelskmännen började treva sig över Atlanten och kolonisera det som sedan skulle bli ”deras”.

Vill du ha en underhållande stund? Läs mer om profeten Pat. Och här.

Anledningen till att jag befinner mig här i Newport News är Black Hawk. Jag är ju bara bihang till Anders på denna resa, men det är jäkligt intressant att inte bara lära sig USA:s historia och samhälle utan också sätta sig in i vår egen försvarspolitik. Inte varje dag man går och grunnar på det precis, men nu finns det liksom skäl.

Svenska försvarsmakten har köpt in 15 st Black Hawk, från USA, även benämnd helikopter 16. Helikoptern har som huvudsyfte ”Forward Medevac” vilket innebär att hämta sårade och transportera dem
till sjukvårdsplatser och i övrigt flytta folk och utrustning. Närmast är avsikten att dessa helikoptrar ska tjänstgöra i Afghanistan. Hittills har fyra stycken levererats till helikopterflottiljen i Linköping där de ska utrustas och ”flygas in” innan utlandsuppdragen.

Träningsbasen för Black Hawk är Fort Eustis i Newport News, Virginia. I alla fall för teknikerna, piloterna utbildas i Texas. Åtta svenskar, varav Anders alltså är en, befinner sig just nu i Newport News för att lära sig tekniken bakom Black Hawk. Detta är tredje kullen som genomgår utbildningen. Uppdraget teknikerna får sedan är att ansvara för underhåll när helikoptrarna är inne på basen och vara färdmekaniker ute i fält.

Black Hawk används av 27 nationer och totalt har över 3000 tillverkats.

Förutom svenskarna finns närmare ett hundratal sydamerikaner (främst Colombia) på kurs i Fort Eustis och även Jordanien och Filipinerna är exempel på nationer som har ett fåtal tekniker på plats.

Men varför är Sverige med i Afghanistan då?

Afghanistan. Äfghänistän. Hur mycket sköljs vi inte över av nyhetsinslag om situationen detta land utan vi egentligen lyssnar. Det har liksom blivit vardagsmat. Vi vet att folket har det oerhört svårt och att talibanerna är dumma. Men sen?

Jag tänker inte ge någon total genomlysning av detta, för i det är jag alltför okunnig. Men jag vill gärna bjuda in till informationsinhämtning som blir intressantare ju mer man hämtar hem.

Sveriges insatser  består av flera samverkande delar – diplomati, militärt, civilt och bistånd. Från försvarsmaktens håll bidrar vi med soldater till Isaf, International Security Assistance Force. Isaf bildades för tolv år sedan och arbetar under ett mandat av FN:s säkerhetsråd och ett avtal mellan Isaf-styrkan och den afghanska regeringen. Högkvarteret finns i Kabul. Det svenska förbandet är placerat i Mazar-e Sharif i norra Afghanistan.

Det förs en del intressanta debatter om Sveriges insatser som är värt att ta del av. Liksom diskussionen om Afghanistans nuläge och historik, som är oerhört komplex. Eftersom jag i nuläget inte själv är tillräckligt insatt för att föra egen debatt väljer jag att hänvisa till dem. Håll tillgodo! Det är värt några minuter och du lyssnar på nyheterna på ett annat sätt nästa gång.

Läs mera om varför Sverige är med i Afghanistan, även här,  samt något om bakgrunden till inköpet av Black Hawks.
Blogg om hur teknikerna har det på utbildningen i Ft Eustis.

Saltet svider i ögonen. Pustar ut på mattan efter ett av helvetespassen på aerobics centret och det är först nu som jag märker hur mycket svetten flödat. Yes, nu får jag träningsvärk i övermorgon!

Befinner mig på en av faciliteterna på militärbasen Fort Eustis, gymmet MacClellan, fullt utrustat med sedvanlig lyftskrot och cyklar, roddmaskiner och klättervägg. Amerikanska baser skiljer sig nämnvärt från svenska ty förutom själva grundverksamheten, dvs den militära utbildningen och login, så finns här allt. Badhus, varuhus, post, bank, brandkår, kyrka, spritbutik, bio, hamburgeria, rekreationsytor, ja, ett samhälle i sig med allt man behöver. Dessutom taxfree. Detta är en förmånsvärld för de priviligierade amerikaner vilket inkluderar inte bara dagens militärer utan också alla pensionerade – och deras familj. En militär karriär innebär med automatik att man blir hedrad resten av livet med allehanda förmåner var som helst i de förenta staterna. Som medföljande till en helikoptertekniker på utbildning för Svenska flygvapnet känner jag mig lyckligt lottad som kan unna mig lite aerobicssvett en vanlig onsdagsförmiddag.