Bettskena. Nervpiller. Sprit.

Varje dag sedan mitten av oktober kämpar jag med min stigande irritation när jag passerar boningshus på väg till jobbet eller annorstädes. Medveten om att demokrati, yttrandefrihet, all valfrihet inom lagens gränser – är skitbra! Var och en gör som den vill.

Men varför måste folk ta ut saker i förväg! Varför är det allt färre som inser värdet av förväntan? Att låta längtan vara som en händelse i sig, en längtan som byggs upp och som får brisera vid utsatt tid!

Jag talar om adventsstakarna. Och dito stjärnor. VARFÖR sätter folk upp adventssaker när det INTE är advent!?? Det är första advent på söndag! Söndag 3 december och INTE FÖRRÄN DÅ! Varför denna otålighet?  De vise männen blir ju helt förvirrade! Det är som att sätta upp midsommarstång 1 juni!

”Det är mörkret”.

Vi älskar att gå till motattack mot det deprimerande novembermörkret och sprida ljus ute och inne. Det är ett behov jag delar, att kura skymning och ordna mörkermys med ljus ”för att du är värd det”, du stackare som fötts på norra halvklotet. Jag ser också fram emot ljusdekarationer varje höst.
Men för detta finns ljusslingor, lyktor, ljus, spottar, eldar. Använd fantasin!

En ovetenskaplig undersökning visar att 75% av hushållen tjuvstartar med adventsattiraljer två veckor innan advent. Åtminstone vad gäller de elektriska ljusstakarna och stjärnorna. Att tända första ljuset i den fyrarmade staken med levande ljus är det få som gör i förtid. Där går gränsen.

”Varde ljus”

Vi älskar också att vara omedvetna om att allt artificiellt ljus rubbar naturens cykler. Djur, fåglar och insekter luras att det är dagsljus, hittar inte sina partner i rätt i tid, får inte vila, går vilse och kan inte pollinera och sköta sitt jobb på våra åkrar och i slutänden får vi dyrare eller ingen mat och svälter ihjäl. Johan Eklöfs bok ”Mörkermanifestet” förtäljer detta, läs den, det är fascinerande. Och skrämmande, saker en inte reflekterat över tidigare slår till. Ljusförorening är på väg att bli ett av de stora miljöproblemen.

Därmed inte sagt att adventljustakar i oktober bidrar till världssvälten. Det bidrar bara till min inåtvända vrede.

Heder åt er som står emot grupptrycket och värnar om traditioner! Vi tänder i advent. Och vi som sparat på godbiten får vår belöning i helgen. Ska erkänna att jag fuskar och tar fram staken redan på lördag.

Med denna bikt känns allt mycket bättre. Nu har jag fått säga det. Och fråga mig inte om när julgranen ska fram. Jag säger ingenting. Ingenting.

Den unge kyparen häller med van hand upp supen till brädden. En sving med armen bara, så är glaset fyllt till en dallrande ytspänning. Den blir svår att ta utan spilla, tänker jag och läppjar med glaset stående på bordet när ingen ser.

När jag strax innan anländer till Den Gyldene Freden är det nästan tomt på gäster. Jag väljer planlöst ett bord vid ett fönster.

– Jaha, det är Everts bord, säjer den unge kyparen.

Jag visste det! Något eller någon skulle leda mig rätt, direkt till bordet där min gamle idol brukade sitta. Det här börjar bra, tänker jag. Alltsedan tonåren har jag gått och suktat utanför Gyldene Freden vid besöken i Gamla stan. Alltför dyrt för en skral studentkassa att smörja kråset på. Under småbarnstiden var det heller ingen idé att ödsla resurser på en lyxkrog när det ändå är hamburgare och våfflor som hägrar för kidsen. Men nu var det dags. Jag har tid och jag har råd och jag är ensam.

Med supen på plats ögnar jag menyn. Jag pixar silltallrik att börja med och husets köttbullar med hemlagat mos, rårörda lingon och pressgurka som huvudrätt. Jag äter långsamt och njuter. I en artikel jag påminns om, berättade en äldre dam att hon föredrog att göra sina restaurangbesök helt allena. Hon ville fokusera på måltiden, utan krav på konversation eller annat som kräver uppmärksamhet. Och där, mellan sill, köttbullar och brännvin, förstår jag precis vad hon menar.

Maten, lokalen, inredningen, servicen… jag har inte suktat förgäves.

Med detta besök har jag ätit på båda de krogar som påstår sig vara världens äldsta, ibrukvarande krog som funnits på samma plats sedan öppningsdagen. Sobrino de Botín i Madrid serverar helgrillat lamm och spädgris, tillrett i samma ugn sedan 1725. Krogens miljö är rik på historia och en del av den ursprungliga inredningen finns kvar. Den Gyldene Freden öppnade dock redan 1722, enligt traditionen får väl tilläggas. Papper saknas. Men ”Freden” har varit stängd under kortare perioder, bland annat för renovering och kunde självklart inte bedriva verksamhet under tiden. Detta hack i krogens historik gör att spanjorerna saluför sin Botín som världens äldsta och får medhåll av Guiness rekordbok. Jag tror och tycker dock som jag vill, jag.

Men epitetet världens äldsta restaurang (eller krog) är det många som gör anspråk på. Stiftskeller St Peter i Salzburg, omnämnd redan 804 är en, och La Tour d’Argent i Paris från 1582 en annan. I de flesta gamla och anrika restauranger framhåller man gärna kända tidigare stammisar och gäster såsom Hemingway, Goya eller Napoleon. Åldern på dessa krogar är dock som företag betraktat. De finns inte i samma lokaler som när de öppnade utan har flyttat runt och bytt stuk och kvalar därför in i en annan klass. Hit hör förresten ett annat Stockholmsetablissemang; Zum Franciskaner, som öppnades av tyska munkar 1421. 

Tallriken är skrapad och glaset är tomt. Undrar om det här är vad Evert brukade inmundiga? Eller Bellman, Stagnelius eller Ferlin? ”Freden” kan också namedroppa. Jag sänder en tacksamhetstanke till Anders Zorn, som en gång ägde denna krog och fick inskrivet i sitt testamente att köttbullarna skulle finnas på menyn för all evig framtid. Jag är också tacksam över att sitta vid ett fönster och inte ha några pengar kvar. Det var den dyraste lunch jag har betalat för, men också den allra bästa.

Jag kliver ut i solljuset på Österlånggatan och sjunger av hjärtat, sjunger.

Jaha du SJ, nu närmar sig tiden för vårt årliga utvecklingssamtal! Det är väl lika bra att ta det med en gång, nu, idag.

Den här gången har jag faktiskt nästan bara beröm. Helt egoistiskt gör jag bedömningen att du bättrat dig på flera plan – eftersom jag själv trots mycket resande inte varit utsatt för några fadäser eller förseningar. Bra jobbat! Några exempel är på sin plats. Det är så himla gulligt av dig att betala tillbaka utlagda biljettkostnader när man själv gjort fel och beställt resa på fel dag och tid! Trots att jag bokat ”icke återbetalningsbar” var du snäll och gav mig kosingen åter. Det är kundvård det!

Tack också för all bra information om det enorma infrastrukturprojektet Ostlänken, som framför allt går ut till oss berörda i det område som först är i fokus. Ja, det är väl egentligen din kompis Trafikverket som ger ut infon, men du har givetvis en och annan räls med i spelet. Fint också att det skapar jobb till mina kolleger i grävbranschen. Skapandet av nya vägar finner gamla vägar!

Tyvärr kan du inte räkna med någon större löneförhöjning i år. Trots att du är både miljövänlig och prisvärd så finns det en smärtgräns för de kunder som ibland överväger att ta bilen istället. Din diversifierade och rörliga prissättning drabbar de kunder (läs mig) som behöver stor flexibilitet och kort framförhållning och om det inte lönar sig ekonomiskt finns det kanske många som kan tycka det är värt med lite ”bilskam”.

Slutligen lite förbättringsförslag. Dörrarna SJ, dörrarna! Du måste överväga att byta leverantör av dörrarna i kupéerna. De funkar ju inte! Det är kanske var tredje dörr som glider upp när sensorn reagerar på handen, eller när man trycker på ”knappen”. Istället får man draaaaa upp den tunga dörren! Jobbigt för alla och särskilt för barn eller svagarmade! Vanliga svängdörrar, som finns kvar i de äldre vagnarna, är mycket bättre! Varför krångla till det med elektronik när vanlig mekanik funkar bättre?

Du måste också se till att det finns vatten och möjlighet att tvätta händerna i VARJE toalett. Inte bara varannan.

Fint, då har vi några punkter att sätta nya mål till nästa utvecklingssamtal! Men vi ses ju innan dess – på nästa resa!