Den unge kyparen häller med van hand upp supen till brädden. En sving med armen bara, så är glaset fyllt till en dallrande ytspänning. Den blir svår att ta utan spilla, tänker jag och läppjar med glaset stående på bordet när ingen ser.
När jag strax innan anländer till Den Gyldene Freden är det nästan tomt på gäster. Jag väljer planlöst ett bord vid ett fönster.
– Jaha, det är Everts bord, säjer den unge kyparen.
Jag visste det! Något eller någon skulle leda mig rätt, direkt till bordet där min gamle idol brukade sitta. Det här börjar bra, tänker jag. Alltsedan tonåren har jag gått och suktat utanför Gyldene Freden vid besöken i Gamla stan. Alltför dyrt för en skral studentkassa att smörja kråset på. Under småbarnstiden var det heller ingen idé att ödsla resurser på en lyxkrog när det ändå är hamburgare och våfflor som hägrar för kidsen. Men nu var det dags. Jag har tid och jag har råd och jag är ensam.
Med supen på plats ögnar jag menyn. Jag pixar silltallrik att börja med och husets köttbullar med hemlagat mos, rårörda lingon och pressgurka som huvudrätt. Jag äter långsamt och njuter. I en artikel jag påminns om, berättade en äldre dam att hon föredrog att göra sina restaurangbesök helt allena. Hon ville fokusera på måltiden, utan krav på konversation eller annat som kräver uppmärksamhet. Och där, mellan sill, köttbullar och brännvin, förstår jag precis vad hon menar.
Maten, lokalen, inredningen, servicen… jag har inte suktat förgäves.
Med detta besök har jag ätit på båda de krogar som påstår sig vara världens äldsta, ibrukvarande krog som funnits på samma plats sedan öppningsdagen. Sobrino de Botín i Madrid serverar helgrillat lamm och spädgris, tillrett i samma ugn sedan 1725. Krogens miljö är rik på historia och en del av den ursprungliga inredningen finns kvar. Den Gyldene Freden öppnade dock redan 1722, enligt traditionen får väl tilläggas. Papper saknas. Men ”Freden” har varit stängd under kortare perioder, bland annat för renovering och kunde självklart inte bedriva verksamhet under tiden. Detta hack i krogens historik gör att spanjorerna saluför sin Botín som världens äldsta och får medhåll av Guiness rekordbok. Jag tror och tycker dock som jag vill, jag.
Men epitetet världens äldsta restaurang (eller krog) är det många som gör anspråk på. Stiftskeller St Peter i Salzburg, omnämnd redan 804 är en, och La Tour d’Argent i Paris från 1582 en annan. I de flesta gamla och anrika restauranger framhåller man gärna kända tidigare stammisar och gäster såsom Hemingway, Goya eller Napoleon. Åldern på dessa krogar är dock som företag betraktat. De finns inte i samma lokaler som när de öppnade utan har flyttat runt och bytt stuk och kvalar därför in i en annan klass. Hit hör förresten ett annat Stockholmsetablissemang; Zum Franciskaner, som öppnades av tyska munkar 1421.
Tallriken är skrapad och glaset är tomt. Undrar om det här är vad Evert brukade inmundiga? Eller Bellman, Stagnelius eller Ferlin? ”Freden” kan också namedroppa. Jag sänder en tacksamhetstanke till Anders Zorn, som en gång ägde denna krog och fick inskrivet i sitt testamente att köttbullarna skulle finnas på menyn för all evig framtid. Jag är också tacksam över att sitta vid ett fönster och inte ha några pengar kvar. Det var den dyraste lunch jag har betalat för, men också den allra bästa.
Jag kliver ut i solljuset på Österlånggatan och sjunger av hjärtat, sjunger.
Att flytta en stad är stort, men att flytta ett kulturarv är större.
”Lyckliga gatan, du finns inte mer. Du har försvunnit med hela kvarter”
Det finns ingen gata som heter Lyckliga gatan i Kiruna. Men frågan är om leken och sången tystnar nu när Kirunas stadskärna ska trampas, skövlas och förvandlas till gruvstadspark.
Visst kan man tillåta sig vara lite sentimental, som i låten ”Lyckliga gatan” från 1960-talet, det är inte var dag man ser en stad flytta. Men vi ska heller inte överdriva. Det finns en stor acceptans för stadsomvandlingen bland Kirunaborna. Den mentala förberedelsen har pågått sedan 2004, då LKAB först lanserade de storartade och till synes overkliga idéerna.
Det handlar helt enkelt om överlevnad. Ska jobben vara kvar får delar av Kiruna flyttas eftersom malmfyndigheterna under stadens rötter är en stor tillgång som inte går att komma åt. Inte utan att man river hela kvarter. Faktum är att runt 6 000 personer fått flytta till nya kvarter, personer som inte längre kan besöka sin barndoms gata.
Idag har jag varit ute och rest. Långt bort. Till Främre Orienten. Det var kanske lite längre in i Asien också, men mest Mellanöstern. Eftersom corona bidragit till en stor restorka var det helt ljuvligt att få göra en blixtvisit i dessa världsdelar. Helt fantastiskt.
.
I min nya bostadsort Tidaholm finns en underbar mataffär, vid hörnet av Gamla torget. Lilla Orienten heter den. Jag knallade in där efter ett möte, egentligen utan något annat ärende än att kolla lite. När jag gick runt där bland hyllorna med glasburkar och påsar med exotisk mat och obegripliga namn sjönk jag allt längre in i butikens atmosfär. Arabisk musik spelades svagt i bakgrunden. Kvinnorna som gick runt och plockade i varorna hade den där typiska parfymdoften som bara kvinnor i Orienten har. Grönsaksrummet glimrade med alla färggranna frukter och grönsaker. Kryddorna, tvålarna, färgerna, dofterna, ljuset… jag var tillbaka i Damaskus. Jag vandrade bland basarerna i souken vid Stora moskén. Mötte människor med och utan sjalar. Människor som talade främmande språk.
.
Åååå, jag var på en resa! Dessa underbara resor och besök jag haft förmånen att göra i de spännande länderna öster om Medelhavet. Så kom jag att tänka på Syrien, situationen där, och började nästan gråta. Dessa kämpande människor, högt och lågt. Jag har mött så mycket sorg och förtvivlan, men samtidigt framtidstro och kamp. Och förmågan att skapa ett fungerande vardagsliv mitt i kaoset. Troende, icke troende. Regimkritiker och supporters. Alla dem som lever under hotet om fallande bomber och plötsliga räder. Flykt. Ett liv bland ruiner och damm. Brist på mat och vatten. Drömmen om ett annat liv i ett främmande land. Längtan tillbaka, till sitt land, till en annan tid. Släkt och vänner. Invanda rutiner och egna traditioner. Jag tror inte vi som inte behövt lämna allt invant och hemma kan förstå tomheten och förlusten av det som känns som ”mitt”. Inte på riktigt. Kriget i Syrien har snart pågått i tio år. 10 år! Hundratusentals har dött, miljoner har flytt, många är barn som blivit svårt traumatiserade. Bomber har förstört skolor, sjukhus och hem. Och på detta en pandemi. Mitt hjärta blöder.
.
Jag fick syn på en burk hummus och var tillbaka i Tidaholm, jag ville ju köpa med mig något. Men den beigea smeten visade sig vara något väldigt sött och dessertaktigt. De som hjälpte mig tillrätta skrattade med mig.
.
Sonia, Samer, Youssef, Samar och alla ni som lever och kämpar på med era liv i förödelsen, måtte detta få ett slut och vi kan träffas friska, hela och glada igen.
I väntan på freden får jag gå och sniffa bland hyllorna och insupa det lilla orientaliska man kan få där i butiken vid Gamla torget. Jag tror jag ska hitta på något nytt misstag så jag kan skratta tillsammans med någon nästa gång också.
Klockan närmar sig midnatt. Jag plockar 30 blomklasar, för det står så i receptet.
Doften från blommorna är hypnotiserande, ger förnimmelser om en annan tid och sänker pulsen. Jag blundar och drar sakta in.
Sen ernstar jag i mitt lantkök. Skivar citronerna, kokar sockerlagen och varvar alltihop i min varmgula kockumshink.
Så stannar jag upp för ett ögonblick. Vänta nu, är det inte just den här typen av moment som man ser framför sig när novemberångesten sänker sig?Händer det här? En barfota kvinna i sommarklänning i fullt sjå med blomsterskörd ur egen täppa. I skymningen. Som klippt ur ”Countryside” eller ”Lantliv”. Fast det är jag.
Det är ett drömlikt tillstånd. Jag ska spara det till vintermörkret. Det här är på riktigt. Jag står här. Alla dörrar är öppna och trots ett lätt tvärdrag genom stugan är det ljummet.
Allt är verklighet. Allt utom den blåvit-randiga linneklänningen med diskret volang vid axlarna. Det är istället en aningen för tight tvådelad baddräkt som det står SOC på som är aftonens outfit. Skulle aldrig funka i Lantliv, stör idyllen. Dessutom har den krympt över magen sedan förra året.
Men jag är brunbränd och barfota. Osömnig trots den sena timman och fläderdoften sprider sig hos mor i skutan.
Det ljusnar i horisonten, jorden förbereder sig för en ny dag.
Kom an novembermörker vad det lider. Jag har moteld!
Såväl i frys som i sinne.
Jaha du SJ, nu närmar sig tiden för vårt årliga utvecklingssamtal! Det är väl lika bra att ta det med en gång, nu, idag.
Den här gången har jag faktiskt nästan bara beröm. Helt egoistiskt gör jag bedömningen att du bättrat dig på flera plan – eftersom jag själv trots mycket resande inte varit utsatt för några fadäser eller förseningar. Bra jobbat! Några exempel är på sin plats. Det är så himla gulligt av dig att betala tillbaka utlagda biljettkostnader när man själv gjort fel och beställt resa på fel dag och tid! Trots att jag bokat ”icke återbetalningsbar” var du snäll och gav mig kosingen åter. Det är kundvård det!
Tack också för all bra information om det enorma infrastrukturprojektet Ostlänken, som framför allt går ut till oss berörda i det område som först är i fokus. Ja, det är väl egentligen din kompis Trafikverket som ger ut infon, men du har givetvis en och annan räls med i spelet. Fint också att det skapar jobb till mina kolleger i grävbranschen. Skapandet av nya vägar finner gamla vägar!
Tyvärr kan du inte räkna med någon större löneförhöjning i år. Trots att du är både miljövänlig och prisvärd så finns det en smärtgräns för de kunder som ibland överväger att ta bilen istället. Din diversifierade och rörliga prissättning drabbar de kunder (läs mig) som behöver stor flexibilitet och kort framförhållning och om det inte lönar sig ekonomiskt finns det kanske många som kan tycka det är värt med lite ”bilskam”.
Draaaa på bara!
Slutligen lite förbättringsförslag. Dörrarna SJ, dörrarna! Du måste överväga att byta leverantör av dörrarna i kupéerna. De funkar ju inte! Det är kanske var tredje dörr som glider upp när sensorn reagerar på handen, eller när man trycker på ”knappen”. Istället får man draaaaa upp den tunga dörren! Jobbigt för alla och särskilt för barn eller svagarmade! Vanliga svängdörrar, som finns kvar i de äldre vagnarna, är mycket bättre! Varför krångla till det med elektronik när vanlig mekanik funkar bättre?
Du måste också se till att det finns vatten och möjlighet att tvätta händerna i VARJE toalett. Inte bara varannan.
Fint, då har vi några punkter att sätta nya mål till nästa utvecklingssamtal! Men vi ses ju innan dess – på nästa resa!
Jag har haft förmånen att få delta i ett spännande forskningsprojekt som går ut på att fastställa släktband mellan familjemedlemmar i en av medeltidens mäktigaste familjer.
Birger jarl, en av hans söner och hans andra hustru änkedrottning Mechtild undersöktes i Varnhem 2002. För att bli än mer säkra på att detta verkligen är Birger jarl fortsatte forskningen genom att söka efter ytterligare en av hans söner; Magnus Ladulås.
Enligt ”säkra källor” finns Ladulås begravd i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Men genom olika turer (se Magnusladuasblogg.se) har han ännu inte hittats.
Det som är känns så trist och rent ut sagt bedrövligt att vad som kanske, kanske skiljer oss från sanningen – eller i alla fall ny kunskap – är en halvmeter sand!
Innan projekt Magnus Ladulås slutligen fick NEJ på sina ansökningar stod gravkammaren öppen och väntade i fyra år– på ett jobb som skulle ta fyra dagar. Typ. FYRA ÅR mot FYRA DAGAR!
Varför blev det då nej?
Ingen vet säkert.
Juridiska komplikationer, skulle man kunna sammanfatta det med. Oenighet om vem som skulle ta det slutgiltiga ansvaret bland tillståndsgivarna.Till slut kanske ren prestige. Ingen ville fatta beslut – eller alla!
Som medeltidsnörd vill jag bara säga att det svider. Och det blev en Black Friday utan att behöva shoppa en endaste pinal. Fredagen 23 november gjordes gravkammaren i ordning för igenläggning.
Får vi veta något mer i vår tid? Kommer nya vindar? Nya beslutsfattare? Ny syn på vad som är vad i den juridiska djungeln runt olika lagar kring vårt kulturarv. Det är i alla fall iordningställt på ett sätt, både praktiskt och kunskapsmässigt, inför en eventuell framtida forskarinsats. Och vem vet, det kanske går fortare än man tror? Det sista som överger en är hoppet. Jag vill citera min kollega och vän Christian som varit projektets filmare:
Christian Arnet: ” Locket på för stunden.
Men inte för alltid. Perestrojkan kom, Berlinmuren föll, diktatorer försvinner, Metoo, osv, saker förändras. Se tiden an. Ge inte upp. Nu kör vi 2.0. Jag vet i alla fall var jag ska fortsätta…”
Nu har även jag drabbats. Rejält. Jag gick miste om ett föredrag om kvinnliga korsfarare på grund av ditt sölande! Inte nog med att jag åkte helt i onödan till kungliga huvudstaden den där dagen, på hemresan satt vi fast i Gnesta 4 timmar. Minns du?
Det var ett tag sedan vi hade vårt årliga utvecklingssamtal du och jag. Börjar bli varannatårssamtal faktiskt. Men nu är det dags för ett samtal igen. Jag tycker så synd om dig, för du vill ju så väl. Du kommer med nya, uppgraderade vagnar. Du planerar för höghastighetståg, nya banor, fri wifi och en hel Ostlänk, det är bra. Och du ger pengarna tillbaka när man fastnat för länge, tack för det!
Hittills har jag haft tur (?) och aldrig drabbats av de där hemska förseningarna som jag hör ”alla” andra spy galla över. Du kritiseras inte bara förseningarna, utan brist på information, ersättningsbussar som inte kommer, kassa signalsystem och allmän villrådighet. Men nu satt alltså även jag fängslad i tågvagnen under några slösaktigt långa timmar, utan något att göra dessutom. För på en sådan här snabbtur (hahah) tog jag för en gångs skull inte datorn med mig. Ridå. Just den fadäsen kan jag ju dock inte anklaga dig för.
Det bästa var ändå att din personal var vid gott mod och underhöll mig och mina medresenärer med information med skämtsam ton och konduktörens bristfälliga språkkunskaper i engelska var mycket underhållande. Översättningarna som levererades i högtalarna spred muntra skratt i kupén.
Men det allra bästa är ändå din nya insats att hålla terapisamtal med resenärerna på stationen! När vi kom fram stod din personal redo att gosa med oss och andra som ville prata SJ-spörsmål. Du kommer väl att fortsätta med det?
Nåväl, 4-5 timmars förspilld tid är förstås ingen katastrof. Värre oönskade tågäventyr är allom kända, så jag är inte jättesur. Men de kvinnliga korsfararna förblir okända och hemliga för min del ännu ett tag.
SJ:s nya charmoffensiv; terapisamtal på stationen.
Det här var vid den tiden då selfien ännu inte var uppfunnen. Inte heller groupien i sin nya betydelse. Det rådde glamour och feststämning i den lilla staden Skara – Arn hade slagit sina klor i bygden och krönt turistframgångarna med att Svensk Filmindustri förlade sin urpremiär för tempelriddarfilmen på Skaras Saga-bio. Efteråt var det medeltidshappening hela vägen ner till Kråks herrgård där premiärfesten gick av stapeln.
Den gången blev jag betagen av vår då nye landshövding, Lars Bäckström. Han höll ett underfundigt och pricksäkert middagstal och jag minns jag spetsade öronen och frågade mina bordskamrater; Vem är det? Jag såg honom nämligen inte, eftersom jag råkade sitta bortom synhåll för Bäckström, bakom en av Kråks många tegelvalv.
Emellertid vad det inte landshövdningen som gjorde mig stjärnförlamad den här gången, utan Stellan. Etablissemanget på Kråks denna afton bestod ju, förutom av oss landsbygdskreatörer, också av en radda kändisar som hade allehanda huvudroller i filmen. En av dem var ingen mindre än Stellan Skarsgård som spelade Arns farbror.
Middagen upplöstes så småningom i lite allmänt mingel och jag själv uppehöll mig på första våningen med mina favoriter långbågsskyttarna. Men framåt småtimmarna återvände vi till källarplan och där satt dom, kändisarna. Ja inte alla, men Stellan med sällskap, bland annat sin då nya flickvän. Inte alls buskablyg bad jag om och fick ett foto på oss två och då…. säger Stellan ”slå er ner här vettja”. Eller typ.
Blankt.
Hur naturligt och okonstlad som helst sa han det, men jag var blank!
Jag tror (efteranalys) att jag under den bråkdelssekunden som gick innan jag sa typ nej, vi är på väg hem, tänkte allt mellan ”vad ska jag prata om” ”jag vet ju inget om Pirates of Carabean” och ”vad är det nu övriga Skarsgårdsfamiljen håller på med?” Ja, det måste vara det som kallas starstruck som drabbade mig? Det hade varit skitkul att sitta där och småprata om filmen eller vad vet jag. Den chansen kommer aldrig tillbaka. Jag hade ju faktiskt träffat Stellan en gång tidigare under inspelningarna i Trollhättan, utan att svimma, så vad var problemet?
Ibland är man bara onödigt liten. Aja, det blev ju anekdot av detta i alla fall.
Händelsen dök upp när jag satt och sorterade foton härom da’n. Burken har en förmåga att bli överull av alla bilder och måste tömmas för att ge utrymme åt alla nya bilder på kändisar som ännu inte träffat mig….
Han var bara en treårig liten pojke när han fick fly till Sverige tillsammans med sina syskon. Det var mamman som arrangerade flykten, det var krig sedan flera år och hon vågade inte längre riskera barnens liv. I Sverige fanns tryggheten. Hon hade fått veta att det var säkert där och att människorna var vänliga och villiga att hjälpa.
Barnen var förtvivlade och grät, de ville stanna hos sina föräldrar. Men rädslan för bomberna och soldaterna med det konstiga språket var större. Och snart, snart skulle mamma komma efter. Så fort kriget var över skulle de flytta tillbaka. Tillbaka hem.
Den långa färden gjordes tillsammans med andra flyktingar i överfulla tåg och båtar. Många vuxna. Många barn som var lika gamla som de. Det var kallt och ruggigt och ont om mat. De visste inte mycket om landet de skulle till. Men den lille gossen höll sin storasyster hårt i handen och nallen i den andra.
Sen minns han inte riktigt hur han hamnade där han hamnade. Syskonen lyckades inte hålla samman, de kunde inte bo på samma ställe allihop. De splittrades på olika läger, men som tur var inte för långt ifrån varandra. En skärva av trygghet fanns inom räckhåll.
Han hade tur. Han kom en snäll familj som gav mycket kärlek och utrymme, spelrum för utveckling. För andra gick det inte lika bra, för någon riktigt dåligt.
Idag är han en gammal man. Krämpor som följd av ett hårt arbete ger sig till känna. Men så har han tjänat landet han flydde till också, gjort rätt för sig. Blev till och med svensk medborgare och tog tjänst i svenska försvaret. Träffade en flicka, bildade familj. Hem blev något helt annat än den där dagen han inte ville ge sig av, men var tvungen för bombernas skull.
Då och då har han besökt dem. Syskonen som alla återvände till hemlandet när kriget var över och sin mor och sin far som nu är döda. Han gjorde också ett försök att återvända till sitt gamla hemland, innan tonåren. Men han hade glömt språket! Han kunde inte tala med sina närmaste längre! Så då for han till Sverige igen, för gott.
– – – – –
Det behöver inte vara 1000 mil, det räcker med 100.
Det behöver inte vara mörk hud det kan vara vit.
Det behöver inte handla om en ”annan” religion eller kultur.
Flykten, rädslan, osäkerheten, skräcken, vilsenheten är den samma.
Människors utsatthet och nöd är den samma.
Barnens mardrömmar är desamma.
De otäcka minnena som ibland blir livslånga följeslagare är desamma.
Ville bara påminna om det.
För vi glömmer ju så fort.
6 dec 2016. Västvärldens handlingsförlamning inför vad som händer i Syrien är en skam. En skam är också den brist på empati som förekommer. Ja, dom som har makten är dumma. Men det är civila, sån’na som DU och JAG som drabbas. Lika många människor som bor i Sverige är på flykt, inom eller från Syrien!
Men den som vill hjälpa kan faktiskt göra något! Hur? Öppna din plånbok. Jobba i de organisationer som hjälper flyktingar. Eller starta en insamling. Tänk själv. Hitta på något.
Berättelsen nedan skrev jag för precis ett år sedan, i december 2015. Sen dess har allt bara blivit VÄRRE! Hur var det möjligt? Texten handlar om de rädda barnen samt om att människor behöver mötas över religions- och kulturgränser, för att skapa förståelse för varandra och minska rädslor för ”det okända”. Jag tror alltjämt att turism kan skapa dessa mötesarenor, men då måste det vara fred. Kommer man i vår livstid kunna resa till länderna i Mellanöstern? När kommer förändringen till det bättre?
En gång hade jag förmånen att resa till Syrien. Jag besökte flera orter och som den historienörd jag är fick jag mitt lystmäte tillgodosett. Ugarit – här finns en inskription som bildar grunden i det alfabet vi använder än idag. Aleppo och Damaskus – sidenvägar, dervischer, anden i lampan… jag ska inte fördjupa mig i varför de är sagostäder, Palmyra – biblisk stad från Kung Salomos tid. Jag lovar, Syrien är ett underbart land. Eller… var.
Hemma hos en familj utanför Palmyra. Möten för vänskap, kunskap och insikt. Kulturell integration. Turism.
Anledningen till min resa framstår, i alla fall idag, som något naiv. Vi var en projektgrupp från museet i Skara som jobbade kring tanken att TURISM är en brobyggare som skapar möten mellan människor och kulturer och som ger kunskap om folk i andras länder, deras levnadsvillkor, vardag och traditioner. Genom dessa möten raseras felaktiga föreställningar och istället skapas kontakter och utbyten människa till människa. Våra behov, tankar, drömmar är inte så väsensskilda om vi lever i ett beduintält i öknen eller i en villa på gräddhyllan.
Det blev en utställning, en bok och ett program med värderingsövningar som vi kallade ”Vi har ju mötts förr”. Historien visar mängder av exempel där det faktiskt funkat. Mycket av det ”typiskt” västerländska har ett annat och för många oväntat ursprung. Gränserna flyter. Maträtter och design. Kunskap inom läkekonsten, bevattningssystem, matematik, spel… Vi lär oss och delar med oss mellan folk. I alla tider. Det är egentligen inte så märkvärdigt.
I samband med ”Vi har ju mötts förr” fick vi kontakt med Libanon, Israel, Jordanien och just Syrien. Det var möten på högsta nivå, turismministeriet, samhällsutvecklingskontoret, vi vallades i regeringskorridorerna i Damaskus. Möten med media, intervjuer för Al Jazira. Ja jäklar, när jag tänker på det nu…
Bashar al-Assad fanns som en skugga över allt. Men han tycktes stå för att införa västerländska värderingar. Då.
Idag fattar man ingenting.
Idag lider man med ett helt folk.
Idag gråter man över bristen på empati i västvärlden
Idag är man också rädd.
Min tanke är att övriga EU-medlemsländer måste dela det ansvar som tydligen bara Tyskland och Sverige hittills axlat. I ett kortsiktigt tänkande är det givet att hjälpa människor som står inför valet att leva på golvet i en gympasal eller i ett hus som inte längre finns. Där alternativen är noll. Trygghet, säkerhet, tak över huvudet, mat, vatten… nada.
Men i ett längre perspektiv; vad kan vi erbjuda de människor som kommer hit? En akutsituation löser vi. Men vad finns för jobb och bostäder framöver åt alla? Hur ska pengarna räcka? Och det viktigaste av allt; hur ska den skräck som sprider sig stävjas? Flyktingsituationen blandas ihop med terrorn. Hur vet vi vem som är terrorist och vem som inte är det? Vem av alla flyktingar är falsk och vem är i verkligt behov av vårt stöd? Och varför är det mest unga män som söker asyl, alla kvinnor och barn som är utsatta för våld och hot, var är dom?
Frågor, frågor, inga svar. Men min övertygelse är att vi måste göra allt för att hjälpa till. Vi har det så bra och vi är så rädda att riskera vår materiella välfärd. Men vilken välfärd i hjärtat kan vi inte uppnå genom att släppa in människor i nöd?
Kriget i Syrien har pågått i snart fem år och miljontals människor befinner sig i flykt. De har lämnat allt. Alla värnlösa barn berör mig mest.
På Fotografiska i Stockholm pågår fn en tänkvärd utställning om dessa utsatta barn. Fotografen Magnus Wennman och Aftonbladet har skapat ”När barnen sover”. Tack Carina Bergfeldt för texterna! Här är några citat som inte torde lämna någon oberörd:
Walaa, 5 år Mar Elias flyktingläger, Libanon
Foto Magnus Wennman,”Where the children sleep”. Pågår till 24 jan 2016.
Walaa vill åka hem. Hon berättar att hon hade ett eget rum i Aleppo. Där grät hon aldrig när hon skulle lägga sig. Här, i flyktinglägret, gråter hon varje natt. Hon tycker att det är otäckt att vila huvudet mot kudden, för natten har blivit otäck. Det var då som anfallen kom. På dagarna brukar hennes mamma bygga ett litet hus av kuddarna, för att lära Walaa att de inte är farliga.
Lamar, 5 år Horgos, Serbien
Hemma i Bagdad finns dockorna, leksakståget och bollen kvar, det är dem Lamar ofta pratar om när hemmet kommer på tal. Bomben förändrade allt. Familjen var på väg för att handla mat när det slog ner i närheten av deras hem. ”Det gick inte att bo kvar” säger Lamars farmor Sara. Efter två försök att korsa havet från Turkiet i en liten gummibåt har de lyckats ta sig hit till Ungerns stängda gräns. Nu sover Lamar på en filt i skogen, rädd, frusen och ledsen.
Maram, 8 år Amman, Jordanien
Åttaåriga Maram hade precis kommit hem från skolan när bomben träffade hennes hem. En bit av taket flög iväg och landade rakt på henne. Mamman tog henne till sjukhuset och därifrån blev det flygtransport akut över till Jordanien. Skadan orsakade hjärnblödning. I elva dagar låg Maram i koma. Idag är hon vid medvetande, men käken är bruten och hon kan inte prata.
Min vän, medan du grunnar och tänker. Ta något av din julbudget och bidra med DIN DROPPE I HAVET:
Text FLYKT 150 to 729 80 to give 150 krona. Swish the amount of your choice to 123 90 01 645 Postgiro 90 0164-5
Stödet går till UNHCR som finns på plats i flyktinglägren och ser till att barnen får madrasser, filtar, mat och nödvändig vård.
PS
En vän till mig med dagliga kontakter med folk i Syrien säger att de som är kvar inte har gett upp hoppet. De jobbar med projekt, med etableringar, med utvecklingsfrågor. De tror på en framtid. DS
PS2
Självklart inser jag att turism inte är någon ultimat lösning på världens problem. Och jag tror inte alla möten är riskfria. Men turism kan vara ett verktyg för brobyggeri. Vi har ju mötts förr. DS2
