Jag växte upp med en slags beundran för det amerikanska. För USA. Landet där borta i väst verkade ha allt. Musiken, bilarna, filmerna, företagsamheten – och en diffus känsla av storhet, av att vara ett föregångsland. Jag och min omgivning anammade allt amerikanskt. Det var coolt.
Men det som hänt de senaste åren har fått mig att tappa allt förtroende för det amerikanska. Vem bryr sig? Jo, jag bryr mig. Jag ser med fasa hur en av världens mäktigaste nationer – kanske den mäktigaste – på demokratiska grunder håller på att bygga något som alltmer liknar en diktatur, en fasciststat. Och till stor del på grund av en enmansshow med arbetsnamnet ”Me, Myself and I” – läs Trump.
Staty över Jenny Wade, det enda civila offret vid belägringen av Gettysburg under inbördeskriget. Vad tänker hon idag?
För mig blev droppen den vanära och skymf som Zelenskyj utsattes för i Ovala rummet den 28 februari förra året. Jag trodde inte mina ögon. ”I am not playing cards.” Där och då gick jag med i bojkottgruppen och inledde mitt avståndstagande från allt amerikanskt. ”Allt” – det vill säga så mycket som rimligen går att undvika: dagligvaror, kapitalvaror, streamingtjänster. Konsumentens makt är stor, och det är det enda verktyg jag hittat som en enskild individ kan ta till. Fler förslag, någon?
Jag trodde för övrigt inte heller mina ögon när Kapitolium stormades den 6 januari 2021, efter ren uppvigling från Trump när han vägrade acceptera sin valförlust. Något som administrationen, enligt vad jag läst, kallar ”peaceful protest”. Man häpnar. Och över tusen av dessa inkräktare har Trump sedermera benådat – trots att de borde sitta i fängelse.
Inte heller trodde jag mina ögon när han skymfade Biden, Harris med flera vid presidentinstallationen i januari i år. Så otroligt lågt. Så ovärdigt. A man of dishonour and disrespect på posten som USA:s högsta ledare.
Nu händer det nästan dagligen. Jag tror inte mina ögon när jag följer nyheterna. Jag var till exempel helt övertygad om att det var ett AI-skämt när Machado gav Trump sitt fredspris – eller åtminstone medaljen. Men nej. Han tar emot den. Han anser sig förtjänt av den. För att inte tala om FIFA:s påhittade fredspris. Vad fan håller gubbarna på med i sandlådan? Och nu ska USA vara värdland för VM. Varför bojkottar inte Sverige fotbolls-VM? Vi måste markera.
Varje dag börjar med frågan: ”Vad har han hittat på i natt?” Hur mycket ska vi orka? Jag orkar fan inte mer. Mörkläggningen av Epstein-affären. Utspelen om Grönland. Påståenden om att stoppa krig. Det som på allvar får mig att överväga att avsluta alla nyhetsappar och prenumerationer är dock händelserna i Minnesota. Jag ser Renee Goods ansikte framför mig hela tiden. Till skillnad från Kapitoliums ”peaceful protest” beskriver Trumpadministrationen detta som ett ”terroristic attack on federal law enforcement”. Kanske var hon aktivist, jag vet inte. Men händelseförloppet kring dödsskjutningen är fullständigt absurt.
Trump är en klassisk autokrat. En narcissistisk diktator. Han ser sig själv som en självhärskande president och talar konsekvent i jag-form. Det amerikanska folket har valt en president som angriper allt det som känntecknar en demokrati: forskare, kritiker, oliktänkande, medier, kulturen, det rättsväsende han inte själv kontrollerar, universiteten, biblioteken. Var det inte så att ord som mångfald och rättvisa förbjöds i ”deklarationen” för vissa institutioner? Allt som påminner om omtanke och medmänsklighet, eller då administrationen kritiseras är ”left wing”.
Nej. USA har blivit ett land som grovt har svikit de ideal som en gång faktiskt gjorde det stort. Min ungdomsbild av det beundransvärda USA kommer nog aldrig tillbaka. Det är sorgligt. Jag har varit där flera gånger och minns det som ”en go känsla”. Jag fick vänner som fortfarande är mina vänner.
Jag önskar att det som nu utspelar sig vore en satirisk realityshow. Men det är på riktigt. Och det är en show som ger mig ont i magen.
En fältstudie av kroglivet gjord mitt i livet i det Stora Landet i Väst.
Låt mig börja med en sammanfattning; allt är friare, enklare och billigare. Det kostar till exempel inte skjortan bara för att komma in på ett ställe. Varför betala 120-150 kr för att gå in och ta en öl om jag ändå inte tänkt dansa eller hänga fram till stängningsdags? I USA tycks strategin vara att skapa ett flöde av folk och ekonomin ligger i att de handlar mycket. In på ena stället och sen ut till nästa. Vad händer, vem är där, vem spelar? Både Nashville och New Orleans är en musikstad med mängder av klubbar och musikbarer, vägg i vägg, den ena avlöser den andra. Det är inget inträde utan man drar från krog till krog.
Banden lever på tipp, dvs dricksen. Och de som är duktiga och vinner sin publik får säkert ihop sin kväll. Tänder inte publiken från man helt enkelt inget betalt. Vissa populära grupper spelar 360 kvällar om året, stackars familjen (fast jag såg allt att de bytte nå’n gubbe i banden från kväll till kväll).
Nashville var inte så mycket country som jag hade förväntat mig, men det fanns ändå riktigt bra musik. Å andra sidan tog vi oss aldrig ut till Grand Ole’ Opry, den scen och skådeplats där countryartisterna träffas. För den som gillar både jazz och blues är det bara att gratulera om hen kan besöka New Orleans. (Obs man säger inte njuårliins utan noaarlins).
Många spelar ute på gatorna, det är kanske ett sätt att bli upptäckt för att få komma upp sig och få uppdrag på någon bar. En del belägrar trottoaren med full PA-anläggning och hela instrumentbatteriet
I Cincinnati har de ett bautafyrverkeri varje fredag. Varje vecka! Det brakade loss när vi satt på en uteservering där vi mellanlandat på vår väg till Indy500. Vi trodde det var för att det lokala baseballaget just segrat men kypar’n hävdade att så här är det varje fredag. Vi undrade mest vad de hittar på vid högtider, för det här fyrverkeriet var i nivå med både prinsessfödslar och nyårsfester hemma i Svedala.
Och det handlar förstås om vädret. Jag tror inte ordet garderobsavgift ens är uppfunnet där jag varit och allt blir mycket enklare utan jacka. Man sitter ute, man går ut och in, man kan äntligen få använda sin tunna, snygga sommarklänning som hängt på vänt i garderoben flera säsonger…
Det är varmt, tillräckligt varmt, hela tiden för att bara komma och gå som man är. Jag vet, det är vinter här också, men deras utesäsong är tre gånger så lång och allt blir enklare utan jacka.
Folk äter ute oftare här än hemma. Prisläget avgör förstås. Det är inte superbilligt men en middag kostar klart mindre än hemma för oss svenskar. Utbudet är enormt, men kanske lite trist på så vis att det mest är kedjor. Det är snyggt och genomtänkt men känns lite fabricerat till slut. Texas steakhouse (underbart kött men stojigt), Ruby Tuesday (softare miljö, stort salladsbord), Olive garden (fint men ingen olivolja!) , Plaza Azteca (mexikanskt), Red lobster (bäst under hummersäsong), Cracker barrel (amerikanskt countrylife, inkl butik, serverar frukost hela dagen) osv. På Sonic har personalen rullskridskor (inte i köket?) och man blir serverad vid bilen. Och så har vi alla pannkaks- och våffelhus med berg av fluffiga plättar dränkta i sirap och smör. Att ta med hela familjen på frukost då och då verkar vara en tradition. Inklusive pannkakor, man står sig hela da’n.
Ett annorlunda place vi besökt i Newport News är en HD-bar, Hoss Deli, mc-folket ställde sina cyklar på uteserveringen och det blev en maffig syn. Biljardbord och liveband, riktigt bra. Ett annat är Nascarbaren. För den oinvigde; Nascar är en bilsport som bara finns här i USA. Stället är som vilken sportbar som helst men stuket på stället luktar motorsport.
Hemma! Nu är man tillbaka i landet där nagellacket inte kostar 30 kr utan 130 och där Levisjeansen kostar 1300 kr istället för 300 och där folk har ett och annat att lära av dem på andra sidan Atlanten vad gäller gästvänlighet, servicesinne och vanlig artighet.
Är också tillbaka i landet där det finns A-fil och medeltid, folk kan prata engelska och inte stämmer varandra för allt och inget. Där vi har riktig semester och fri sjukvård. Där det finns lupiner och storspov och allemansrätt. Där det är svalt och skönt och sommarkvällarna är ljusa.
Tack Kungen och talibanerna för en fantastisk möjlighet att lära känna det förlovade landet. Farväl serloinsommar. Nu väntar nudelhöst i Svedala.
Avslutande delen av vår rrrrroadtrip! Och samtidigt är cirkeln sluten i min bildningstur i Civil Wars fotspår. Åtskilliga slagfält och minnesplatser återstår, men jag tror jag nu har sett de viktigaste. När jag for hit var mitt intresse för amerikanska inbördeskriget tämligen svalt och hade aldrig kunnat ana att det skulle få så mycket utrymme i våra utflykter. Men dels är det väl för att det finns så mycket gestaltat kring detta, man trillar på monument och platser hela tiden, dels att människor är så engagerade och ivriga att delge, dels att vi haft turen att lära känna några av dessa människor som trollbundit oss med sin kunskap. Berättelserna har liksom fått ett inifrånperspektiv med personliga minnen och beröringspunkter.
I Tampaområdet finns helt fantastiska stränder med kritvit sand och tätt mellan strandbarer och strandshoppar. Riktig turistfälla med go’ stämning. Men här var det dåligt med campingar (!) så vi fortsatte norrut och hamnade i Homosassa, praise the Lord.
Träd i Homosassa
Sandstränder finns ju överallt men tropiska träskmarker kan icke upplevas varsomhelst. I detta alligatorland (fast just det tror jag mest var ett turisttrix) bodde vi ett par dagar, hyrde båt och tog oss ut i kanalsystemet på jakt efter traktens populära manatees – sjökor. Dessa stora klumpdjur går upp till ytan och fäller ut sina näsborrar var 2-4 minut för att andas, men antagligen var det för varmt inne i träskområdet och de uppehöll sig längre ut till havs för vi lyckades inte se några. Däremot såg vi sköldpaddor, pelikaner, spindelapor och en massa fisk. Man fick sannerligen hålla koll var man svängt ute i kanalsystemet, något sjökort hade vi inte. Rätt som det var kunde det dyka upp skyltar och pilar till någon bar eller matställe.
Vi upptäckte att de flesta som bodde på campingen kom från närområdet, detta var deras helgtillflykt. På lördagskvällen var det karaoke i campingbaren och vi fick njuta av lokalbefolkningens oblyga framträdanden. Det blev mycket country och Hank Williams stod högt i kurs. Här fanns också en ”campingsheriff” (en security som åkte runt i golfbil) som var otroligt populär. Han åkte mest omkring och såg till att folk hade det bra, varnade när åskstormen var på g och skjutsade
hem folk som var trötta eller överförfriskade.
Temperaturen var inte så hög, förmodligen under 30, men luftfuktigheten var närmare 100% så man var genomblöt hela tiden. Amerikanerna älskar att fläska på när det finns ac och det är så man drar på sig en sk ac-förkylning. Jag känner en som vet hur det känns….
Så var det dags att lämna Florida och vi sträckkörde genom agrikulturella tassamarker i Georgia, bomullsdistrikt i South Carolina och kom så fram till North Carolinas bergsområde. (jag är säker på att både Forest Gump och Oh brother where art thou är inspelade i något av dessa områden)
Picking i Blue Ridge
Bergsområdet inleds med Smokey Mountain, detta är Cherokeeindianernas område. Här börjar också Blue Ridge mountain med dess 469 miles (755 km) långa Parkway. Parkway byggdes på 1930-talet (ända fram till 80-talet) som en naturväg avsedd endast att njuta av utsikt och natur. Inga bostäder eller kommersiella inslag förutom butikerna i Visitor Centers som dyker upp med jämna mellanrum.
Ett av Visitors Centerna var ett centrum för bluegrassmusiken som till stor del uppstått i Blue Ridgebergen. Här serverades livemusik varje dag och det fanns en fin utställning. Basen i blue grassen är banjo och fiol, banjon från Afrika och fiolen från Europa. Dessa har ”vandrat in” från resp kontinent och strålat samman i bergsområdet. Två ljuvliga gubbar spelade och drog historier från sin barndom när vi var där. Även på campingen (Doughton Park) där vi sov över i bergen var det ”picking” varje kväll, dvs man tog med sitt instrument om man hade något och träffades för att spela och sjunga. Vi blev inbjudna och ett par som denna afton firade sitt 59-åriga äktenskap drog huvudrepertoaren.
Visste ni förresten att banjon utvecklades från en trumma! Med pinne och strängar på.
Så tog vi avsked från Blue Ridge mountain och dess vackra natur och svala vindar och drog mot civilisationen igen. Appomatox står på tur. Men jag vill åka tillbaka hit och vandra. Tror att hösten kan vara bästa tid för det.
För drygt en vecka sedan tog Anders och hans sju kurskamrater examen. Elegant som tusan med militär disciplin i en enkel men värdig ceremoni. Utdelning av diplom och utmärkelse till Kursetta (Grattis Magnus fy fan va gött!) och Kurstvåa (Grattis Christoffer världens bästa Sarge Sergeant) och Änders som fick ha befälet denna speciella dag. Ted Johnson med svenska anor höll högtidstalet och både Du gamla du fria och The Star Spangled Banner sjöngs förstås.
Examen på Black Hawk, 3:e gruppen
Nu vidtar några veckors semester innan återfärd till Sverige. Ett fåtal stannar kvar för en kortare kurs om ett par veckor – dörrskyttarna (Door gunner).
De amerikanska befälen gratulerar.
Med facit i hand vet jag som tjyvlyssnat på kurspratet att kursen inte varit världens bästa – pedagogiskt sett. Utbildningen har innehållsmässigt varit helt enligt plan, all erforderlig teori och praktik, men killarna har stundtals varit dödsuttråkade, mycket innantilläsning. Amerikansk militär disciplin och hierarki gör att få instruktörer vågar lämna innantilläsningen även om det vore bättre för eleverna. En analys är att svenska utbildningssystem och -sätt är…. mer utvecklade, vi har ett annat ingångsvärde helt enkelt och ställer högre krav. Och kan mer.
Hur som helst, nu har totalt 24 svenskar erhållit den amerikanska flygarvingen, en prydnad på uniformen. Fin som en medalj! Och åtta svenska killar pustar ut efter 6 månaders drillning i hangarerna på Fort Eustis. Grattis!
Nu är nästa kull av svenska Black Hawk-elever installerade i Newport News, de går fram till november, medan nuvarande kurs håller på att avslutas. Anders putsar skorna inför examen varje kväll.
Vi introducerade de 8 nya och deras fruar/flickvänner i den Svensk-amerikanska klubben som funnits sedan 35 år i området Hampton Roads/Tidewater. Den består av folk som av olika anledning är lätt besjälade av Sverige, svenskar och allt ursprungligt. De flesta har någon utvandrad förfader/moder och några av dem kan till och med lite svenska. En gång i månaden är det möte med svenskinsipirerad mat, sång ur svenska sångböcker, något föredrag, lotteri och annat myspys. De är så söta när de sjunger Nocturne eller Hälsa dem där hemma på knagglig svenska utan att riktigt ha koll på vad det betyder.
Det uppskattas mycket att vi exotiska, direktimporterade svenskar deltar och sätter lite ”äkta” prägel på tillställningarna. Nu senast var det midsommarfest med alla tillbehör. Små grodorna står högt i kurs, liksom Prästens lilla kråka. När jag var över i Sverige för ca 3 veckor sedan för att lotsa kids passade jag på att ta med riktig ansjovis så att alla kunde få smaka på riktig Jansons temptation på midsommarbuffén. Sill och nubbe fanns där också och alltsammans kryddades med föredrag om Mysteriet kring Magnus Ladulås som jag fick äran att framföra.
Den 9 april 1865 i staden Appomattoxs rådhus fattade den legendariske sydstatsgeneralen Robert E Lee slutligen gåspennan och skrev under sin kapitulation. Nordstatarna hade trängt in honom i västra hörnet av Virginia efter fyra års krigande samt efter det avgörande nederlaget vid Gettysburg. Själva kapitulationen skedde helt
Solsättning vid Gettysburg
gentlemannamässigt, Lee och hans officerare fick behålla både hästar och annan egendom, dock inte sina vapen. Inte heller blev han krigsfånge utan Lee fick återvända hem. Nordstatsledaren Ulysses S Grant och Lee hade nämligen varit kolleger, innan inbördeskriget separerade dem på var sin sida. Och denna bekantskap medförde någon slags högre hederskodex.
Mindre gentlemannamässigt tedde sig kriget för de 620 000 soldater som på olika sätt dog eller skadades. En Park Ranger berättade att forskningen snarare pekar på över 700 000 numera. Man talar om ”dead, wounded, captured and missed” som en helhet. Kriget räknas som en av de första ”moderna” krigen, man hade ju tex både telegrafi och tåg. Men på slagfältet gjorde man som på Napoleons tid, sände ut folk i täta kolonner, axel mot axel marscherandes rakt mot fiendeelden. Kanonmat skulle vi säga i vår tid…
Här var första slaget i Amerikanska inbördeskriget, vid Manassas, även kallat Bull Run efter floden intill.
I början, tex vid det första slaget vid Bull Run, hade de inte ens enhetliga kläder och fanorna var mycket lika varandra. Om det var en vän eller fiende man mötte var alltså ofta oklart.
De påföljande dagarna efter Appomattox avväpnades hela den 28000-mannaarmen, men nyheten spreds långsamt och flera arméer fortsatte strida. Det allra sista skottet i nord-syd-kriget avgick 9 maj 1865 i Waynesville, North Carolina. Antagligen kan man säga att kriget inte slutade 1865, utan att konflikten fortsatte i decennier efter det formella krigsslutet, men då länge västerut och i andra, mer småskaliga former.
Amerikanerna är oerhört stolta över sin nation och sin korta historia och är måna om att visa och berätta om den. Jag gjorde en fyra-dagarsresa och jag och min färdkamrat Marcus hade Niagarafallen som mål. Vi styrde kosan norrut från Newport News och vår
Skällande grodor störde nattsömnen vid Sachs bridge.
tidplan raserades redan första förmiddagen. Det visade sig att Marcus är minst lika mycket historienörd som jag och istället för 1 timma på Manassas (Bull Run) blev det fem.
Man kan inte köra många miles utan att det skyltas för slagfält, museer och minnesvärda byggnader. Allt är också mycket välgjort och påkostat, som svensk blir man avundsjuk på deras resurser och möjligheter. Varje visitor center eller museum kan uppvisa minst en film, en eller flera utställningar, illuminerade förklaringsmodeller på kors och tvärs samt en kader av servicepersonal och guider. Många jobbar ideellt. En del anläggningar är federala, andra lokala. Ibland finns det två besöksmål som berättar samma sak fast på lite olika sätt. Och det finns besökare ändå så det räcker till alla…
Som Skandinav finns egentligen ingen särskilt anledning att fördjupa sig i amerikanska inbördeskriget, men när man väl är här blir man indoktrinerad. Det går liksom inte att
Minnesmärke över Robert E Lee på Gettysburg slagfält.
undvika det, överallt blir man påmind om dess existens. För ja, det finns liksom kvar, krutröken har ännu inte lagt sig. Under 2011-2015 är det dessutom ett pågående 150-årsjubileum och arrangemangen är än fler.
Min ståndpunkt är att alla krig är rätt onödiga. Ju mer man blickar in i dem, desto mer ser man vilken sandlåda det är. Allt dödande och förstörelse helt i onödan över frågor som hade kunnat lösas på ett betydligt intelligentare sätt. Den stora frågan i Nord/Syd-kriget kom att bli slaveriet. Syd (11 stater) ville starta en ny, egen nation med ekonomi byggd på slavarbetskraft. Nord (25 stater) ville behålla en stor, enad nation och var beredd på att ockupera de sydliga staterna för att nå sitt mål.
Med facit i hand inser ju alla att slavfrågan inte skulle varit hållbar i särskilt många år även utan krig. I och med segern för Unionen – Nord – så förbjöds slaveriet. Men rasåtskillnaden var därmed dock inte löst, först på 50- och 60-talen började de svarta få lika medborgerliga rättigheter som vita.
Anders och jag har kollat på tv-serien Nord och Syd från 80-talet för att få rätta ”settingen” när vi besöker de historiska platserna. Serien var kanske ingen höjdare, men
Swaysie Daysie från åttiotalet, krig och romantik.
väl hemkommen från slagfältsresan vill jag se den igen. Nu får alla ortsnamn som Harpers Ferry och Bulls Run plötsligt en helt annan innebörd. Även alla gubbarna sätts i ett sammanhang, det är annars rätt rörigt med alla generaler och andra militära ledare som varierar mellan slagen.
Trots det slutliga nederlaget anses Robert E Lee vara en av USA.s mest framgångsrika generaler och överbefälshavare. Det sägs vara Lee’s skicklighet som gjorde att sydstatarna höll ut så länge, de var annars underlägsna både numerärt och materiellt. För Nordstatarna som bytte commander oftare är det Grant som är den mest kände, han blev senare president. Det berömda slaget vid Gettysburg leddes unionen av George G Maede.
Slaget vid Gettysburg är känt för att ha varit det avgörande slaget då kriget vände till Nordstatarnas fördel. Det är också känt för att ha skördat störst förluster, totalt närmare 50 000, varav 8000 döda. De medeltida slagen som jag mest bytt mig om hittills framstår som avlägsna och diffusa. Ett krig som amerikanska inbördeskriget känns nära och verkligt trots att det är historiskt. Det finns idag levande människor som träffat personer som deltagit eller varit ögonvittnen när det hände. Många har personliga berättelser från släktingar och det finns det kulor, kläder och andra prylar i varje hem.
En ung kvinna, Jennie Wade, som bakade bröd till sin gravida syster blev det enda civila offret i slaget vid Gettysburg. Hon träffades av en kula från ett närbeläget hus där sydstatarna tagit belägring. Striderna pågick nämligen delvis även i staden.
Filmturism – rekvisita på krogen. De ni i Arnland! 🙂
På vår resa träffade vi det underbara paret Cindy och JR som idag driver en restaurang, butik och Bed&Breakfast i just det hus som man tror att det dödande skottet för Jennie Wade kom från. Farnsworth House har en spännande bakgrund och JR visade sig vara en ofantligt historieintresserad person som kunde delge massor av spännande och udda detaljer från slaget. Flera scener i filmen ”Gettysburg” spelades in i Farnsworth house taverna och Cindy o JR har köpt in en del filmmaterial som visas i restaurangen.
Guidad tur i Gettysburgs mest spännande byggnad.
En fundering jag inte kan släppa är om det fortfarande finns motsättning mellan yankees (Nord) och sydstatare? Finns det öppna schismer eller dolda antydningar som alltjämt skapar en osynlig skiljelinje?
Ja, så är det nog. Svaren varierar beroende på vem man frågar. En sydstatssupporter på museet i Gettysburg kommenterade hätskt på ett påstående om kriget ”We didn’t loose the war!”.
Idag är slagfältet i Gettysburg – som alla slagfält ett besöksmål. Fälten är gigantiska och varje dalgång, kulle, fält har minnesstenar och monument resta från de medverkande staterna och olika militära enheter. Folk har gått omkring och pekat; Här stod vi och i den riktningen gick vi och här…. – allt är oerhört detaljerat och dokumenterat. På så vis blir kriget mycket nära. Nordstatarna som vann kriget fick snabbt upp sina monument och det dröjde ända till 1917 innan Sydstatarna fick upp sitt första monument på Gettysburg. Detta skedde då i skuggan av första världskriget, vilket präglade stämningen i hela världen vid den här tiden.
Vad hände med Lee då? Han gav som sagt upp i Appomattox, därefter bosatte han sig i Lexington och ägnade sitt liv som rektor för Washington Collage. Han gav inte upp sina politiska ståndpunkter men verkade för en försoning mellan det forna Nord och Syd och stödde återuppbyggnaden av det nya USA. Han dog 12 oktober 1870.
