Förra veckan ägde det årliga mötet i Skaraborgs akademi rum. Jag slutar inte förundras över att jag hamnat i detta illustra sällskap, men jag suger åt mig så mycket jag kan vid dessa möten med dignitärer inom media, näringsliv, konst, litteratur, kyrka, bankväsende, film och… gud vet allt.

Akademins verksamhet bygger på att ”främja den Skaraborgska identiteten” vilket sker genom att ge ut en novell/artikelsamling i bokform varje år (jag har varit medförfattare i 8-10 stycken, så roligt, älskar att skriva); utse årets Hedersskaraborgare samt att tillsammans med Högskolan i Skövde och sponsorn Länsförsäkringar Skaraborg dela ut ett pris till ett forskningsprojekt. Allt sker en och samma dag och på kvällen bjuds allmänheten in till föredrag, boksignering och prisutdelning.

Årets forskningspris gick till Heléne Lindholm som i sin avhandling undersöker om ämnet digitoxin kan användas för att behandla cancer i bukspottkörteln. Så spännande att lyssna till hennes presentation. Jag förstod nästan allt! Det är inte alltid jag gör det, ska jag bekänna, när det handlar om avancerad vetenskap, även om presentatören tillika forskaren är nog så pedagogisk.

Till årets Hedersskaraborgare utsågs Jim Axén, från Falköping (och Mariestad). Hans konst beskrivs som ”associativ, djup, ambivalent, lekfull och mångteknisk” och i kvällens presentation av sig själv och sin konst fick vi ta del av hans finurliga krumelurer medelst powerpoint. Kul karl, klart inspirerande! Någon mickteknik hade han inte, liksom inte heller akademins sekreterare Karl-Erik Tysk som introducerade Axén. Micken svajade hit och dit och vad de sade kom bara fram fragmentariskt genom ljudanläggningen. Men ingen klagade, jag tror det hördes rätt bra ändå där i högskolans aula.

Jim Axén är fö den 27:e hederskaraborgaren i ordningen och i fint sällskap. Tidigare har bland annat Alexandra Charles, Philip Jönsson, Jonas von Essen, Thomas G:son, Gunilla Pontén, Gert Wingårdh och Kronprinsessan Victoria blivit utnämnts till hederskaraborgare.

En hedersskaraborgare har vi förresten som nyinvald ledamot; Kristina Appelqvist. Författare, kommunikatör och numera även förläggare. Hon höll också ett anförande kvällen till ära, om sitt författarskap. Jag är stolt över att ha varit med från början.  ”Den svarta löparen” var hennes första bok, den har jag signerad och välläst i mitt bibliotek (läs bokhyllan) och den lär vara svår att få tag på numera.

Stor behållning var också kvällens dragning av rektorn (tillika ledamot i akademin) vid Högskolan i Skövde, Muriel Beser Hugosson. ”Är bildningens tid förbi?” var hennes rubrik. Hon gav prov på hur AI kan vilseleda oss, genom att visa hur man genom att prompta (ge instruktion och ställa en fråga) kan ChatGpt ge svar och vägledning helt uppåt väggarna. Hon uppehöll sig också vid att ”veta” och ”fakta” inte är bildning. Förståelse är bildning. Att veta är kunskap. Och kanske ha ett bra minne. Eftersom jag emellanåt känner mig tämligen obildad skulle jag vilja höra henne igen. Så jag förstår. Vad bildning är. Undrar om hon hinner vara ute och föreläsa, då ska jag boka henne och bjuda in dig som läser detta.

Inte nog med detta; innan kvällens publika program fick vi i akademin en duvning i Skaraborgs framtid som ”Nätverkstaden Skaraborg”. Det ingår alltid någon typ av förkovran för oss ledamöter i anslutning till årsmötet; ett studiebesök, en fördjupning i något ämne eller annan utmaning och i år var det alltså en inblick i de strategiska planerna för ”bögda”. Mats Olsson, VD på Next Skövde – som jag känner sen min tid i turist- och besöksmålsprojekten – förklarade hur tankarna går. Skaraborg är alltså med sina 270 000 invånare landets fjärde största arbetsmarknadsregion! Landet mellan Vänern och Vättern, utgör med sin naturliga inramning av kuster (som delregion har Skaraborg faktiskt landets längsta kuststräcka) en spännande trakt med mängder av investeringar och expansioner i pipen. Målet är att med dessa satsningar nå 300 000 invånare år 2030.

Jag är dessvärre inte helt bekväm med tanken på att alla – regioner, kommuner, städer – har samma sak i sikte; vi ska bli fler och fler. Tillväxt är alltid kvantitet, inte kvalitet. Hur ska det gå? Ja, ja, jag förstår att de som förespråkar befolkningsökning inte menar att det ska ske på bekostnad av livskvalitet, men jag är tveksam jag. Men jag stänger öronen och fokuserar på den del av nätverkstadsstrategin som jag kan och förstår; turism. Det som handlar om att inspirera besökare att resa, uppleva och ta del av vår kultur. Här finns så mycket som är ”värt en timmas resa”. En timmas resa. Det är en bra filosofi. En timma bort bara, där finns mycket ännu mer fint och upplevelsevärt än där du är just nu.

Du som vill läsa mer om akademin kan gå in här och kika: https://skaraborgsakademi.se/  En hemsida, vars hantering jag för övrigt i ett svagt ögonblick, lovat att ta hand om från och med nu. Eller i morgon.

Rubriken då? Snille och blixt, vad betyder det? Jo, detta är Skaraborgs akademis valspråk. Lite studentikost får det allt vara!

Allt detta har jag inte skrivit med AI/ChatGpt utan alldeles själv!

”The brain is wider than the sky” och Malmköping är större än New York. Det första skrev Emily Dickinson och det senare säger jag med anledning av gårdagens galaevenemang i det lilla köpinget i Flens kommun, mitt i vackra Sörmland. När det gäller graden av upplevelse har storleken helt enkelt ingen betydelse. Storheten avgörs av betraktaren.

Malmköping med företagarföreningen Malmköping.nu i spetsen hade ordnat med specialvisning av det allra hetaste på den svenska filmhimlen; 100-åringen som klev ut genom fönstret och försvann. Jonas Jonassons bok som sålts i 40 länder har nu blivit film och mycket utspelar sig just här. Bygden förbereder sig för turistinvasion. På juldagen är det premiär men ingenting är inspelat här; Byringe station ligger i själva verket i Munkedal. Polisstationen är Vänersborgs kommunhus, när han kliver ut från ålderdomshemmet är det i Uddevalla och kyrkogården han ser är egentligen i Munkedal…. osv.  Många utlandsscener (New York tex) är i själva verket i Budapest. Ungern är ett prisvärt land som filmproducenter gillar.

Men vart tror ni det är turisterna kommer att åka? Jo, till Malmköping. Det riktiga så klart. Och faktum är att de redan börjat resa hit efter att ha läst boken. Med filmen får den sanslösa historien om Allan Karlsson större spridning. Blir filmturisterna ledsna när det inte ser ut exakt som i filmen? Vi får se.

Jag hade glädjen att få delta på galapremiären och tog med mig en vän. Och vi hade skitkul! Denna bonn’håla på 2000 invånare spände musklerna, hade lockat dit Robert Gustavsson och förvandlat stadshuset till biograf och mingelarena. Vad som är så himla kul att ta del av är hur företagarna i stan hänger på och tänker till hur man kan Allanifiera sitt utbud. Det är förstås guidade bussturer till Byringe station, det finns souvenirer, Allans pissetofflor kan inhandlas och givetvis finns Allans livselexir att köpa; brännvinet. Visst, det finns mycket kvar att förbättra och utveckla, men man är helt klart på g. Även höga torn börjar vid marken.

Och jag citerar Allan Karlsson; Obygden är underskattad! Jag vet inte varför landsbygdsutveckling av den är karaktären triggar igång mig, det måste vara något slags 08-syndrom. Fast jag gillar ju 08. Kvällens huvudperson drog applåder vid sitt galatal; det är mycket roligare här på gubbröra och snaps än i Stockholm på champagne och bladguld.

Välkommen till Malmköping.

Detta bildspel kräver JavaScript.

 

Filmen då?
100-åringen är jätterolig! De har lyckats fånga bokens karaktär och känsla på duken. Självklart är inte alla bokdetaljer med, så som det alltid är med film. Jag skrattade mest i början, sen är den smårolig rakt igenom. Robert G gjorde rollen som Allan perfekt, ja alla karaktärerna var bra och boklika tycker jag. Gillar särskilt gubben på Byringe station. Och sminket hade gjort ett bra jobb på gamlingen. Kort sagt, denna sannslösa historia gör sig bra på film. Den får fyra hjärtan  av fem!