Att flytta en stad är stort, men att flytta ett kulturarv är större.

 ”Lyckliga gatan, du finns inte mer. Du har försvunnit med hela kvarter”

Det finns ingen gata som heter Lyckliga gatan i Kiruna. Men frågan är om leken och sången tystnar nu när Kirunas stadskärna ska trampas, skövlas och förvandlas till gruvstadspark.

Visst kan man tillåta sig vara lite sentimental, som i låten ”Lyckliga gatan” från 1960-talet, det är inte var dag man ser en stad flytta. Men vi ska heller inte överdriva. Det finns en stor acceptans för stadsomvandlingen bland Kirunaborna. Den mentala förberedelsen har pågått sedan 2004, då LKAB först lanserade de storartade och till synes overkliga idéerna.

Det handlar helt enkelt om överlevnad. Ska jobben vara kvar får delar av Kiruna flyttas eftersom malmfyndigheterna under stadens rötter är en stor tillgång som inte går att komma åt. Inte utan att man river hela kvarter. Faktum är att runt 6 000 personer fått flytta till nya kvarter, personer som inte längre kan besöka sin barndoms gata.

Nu är det bara kyrkan kvar

Hus, gårdar och stadsmonument har flyttats. Den största utmaningen är den gigantiska och unika kyrkan, den kanske flyttas i år. Eller 2024.

Men allt annat som ska flyttas har gått iväg på enorma trailers, placerats och inlemmats på en ny tomt på säker mark. Men frågan är: har Kirunas själ följt med? Vad händer med folk och minnen, spår som utplånas? Jag mötte Clara Nyström som är kommunantikvarie på Kiruna kommun och vi hamnade i en givande diskussion.

– Vi tror att det går att rädda stadens historiska identitet genom att återskapa miljöer på de nya platserna. Det är viktigt att Kirunaborna ska känna igen sig, menar Clara.
– Att måna om kulturarvet har varit vägledande i den här processen, i synnerhet vad gäller byggnader med stora kulturhistoriska värden.

Hus som har haft stor betydelse i Kirunas korta men ovanliga historia är kulturbärare, och genom att de flyttas istället för att rivas bidrar de till att skapa trygghet och bevara identitet i en förändringsprocess som för många säkert känns omvälvande.
– En personlig favorit jag har är den gamla brandstationen, säger Clara Nyström.
– Den har ett unikt formspråk och är en av ytterst få brandstationer i trä som finns kvar.

Tre kilometer öster om nuvarande stadskärna byggs ett nytt centrum som ska ersätta det gamla. Ett trettiotal skyddade fastigheter flyttas dit eller till bergssluttningen Luossavaara strax intill. Valet av hus som ska bevaras har skett genom ett samarbete mellan kommunen, länsstyrelsen Norrbotten och LKAB.
– Vi har utgått från vad byggnaden har för värden, om det över huvud taget är tekniskt möjligt att flytta den, hur och var den kan placeras och hur den kan nyttjas i framtiden, berättar Clara.
– Det har varit angeläget att ha en antikvarisk påverkan på processen. Om arkitekterna och stadsplanerare fått fritt spelrum hade vissa hus som hör samman placerats utspridda. Innan vi gjorde en kulturmiljöanalys fanns bland annat en tanke att fördela kulturvärden på fler platser, men oftast bevarar man värdena bäst genom att sammanhållna miljöer förblir så även på sina nya placeringar, förklarar Clara Nyström.

Kommunens kulturmiljöanalys, som togs fram 2014, bildar grunden i det avtal som blev klart 2019 och som också har varit ett stöd i att fler byggnader kom att bli flyttobjekt än vad som var tänkt från början.

Stadshuset gick inte att rädda

När det första huset skulle flyttas 2017, arbetarbostaden B5, rönte det stort intresse såväl hos allmänhet som hos media. Varje byggnad som sedan flyttats har fått samma uppmärksamhet. Det handlar ofta om ca 100 ton som rullar fram i 5–6 km i timmen på väg till sin nya miljö. Men alla hus går inte att rädda eller flytta. Ett exempel är det gamla stadshuset, vida känt för sin arkitektur.

– Det har varit många turer kring stadshuset innan beslut togs att inte bevara det. Men många detaljer såsom räcken, dörrhandtag och givetvis det karaktäristiska klocktornet har fått följa med i det nya stadshuset, berättar Clara Nyström.

Det nya stadshuset, som fått namnet Kristallen, var också det första som uppfördes i den nya stadskärnan. Där låg Kristallen i ensamt majestät till dess att annan byggnation kom igång. Första spadtaget togs egentligen för ett blivande kulturhus, mittemot Kristallen. Det innehåller biograf, konferenslokaler, restaurang och ungdomens hus.

När jag var på besök för ett tag sedan upplevdes området som en spökstad med pågående byggnationer i närheten men alltjämt väldigt lite liv. Men nu är det mer liv när även all handel och service flyttat hit – det planerades att ske över en natt för alla, alltså inte pö om pö, för att inte någon affärsidkare skulle känna sig överbliven i det gamla eller ensam banbrytare i det nya.

Således kan man anta att leken och sången nu kommit igång i det nya Kiruna. Med handel, kulturhus och fullt av människor. Och LKAB kan forska vidare kring mineralreserverna under ”gamla” staden och jobb och hus står säkra i alla fall ett par decennier framåt. Om det kan komma att bli ny stadsflytt är det ingen som vet. Men då vet i alla fall Kiruna hur man gör.

Kiruna och Lundbohm:

Kiruna är en ung stad, bara 120 år. Stadens historia är gruvans historia. LKAB grundades 1890 och började etablera en gruvindustri i vad som då var en ödemark. År 1900 kom Hjalmar Lundbohm till företaget och blev dess förste disponent och grundare av Kiruna. Staden växte med flera tusen invånare under något decennium och fick framför allt expansionsfart genom Malmbanan med effektiva transporter mellan gruva och kund. Förutom sina styrkor som geolog och företagsledare var Lundbohm konstsamlare, vilket kom att prägla hans hem. Hjalmar Lundbohmsgården är idag ett byggnadsminne och en av de fastigheter som tidigt fick flyttas till Luossavaara.