Den unge kyparen häller med van hand upp supen till brädden. En sving med armen bara, så är glaset fyllt till en dallrande ytspänning. Den blir svår att ta utan spilla, tänker jag och läppjar med glaset stående på bordet när ingen ser.

När jag strax innan anländer till Den Gyldene Freden är det nästan tomt på gäster. Jag väljer planlöst ett bord vid ett fönster.

– Jaha, det är Everts bord, säjer den unge kyparen.

Jag visste det! Något eller någon skulle leda mig rätt, direkt till bordet där min gamle idol brukade sitta. Det här börjar bra, tänker jag. Alltsedan tonåren har jag gått och suktat utanför Gyldene Freden vid besöken i Gamla stan. Alltför dyrt för en skral studentkassa att smörja kråset på. Under småbarnstiden var det heller ingen idé att ödsla resurser på en lyxkrog när det ändå är hamburgare och våfflor som hägrar för kidsen. Men nu var det dags. Jag har tid och jag har råd och jag är ensam.

Med supen på plats ögnar jag menyn. Jag pixar silltallrik att börja med och husets köttbullar med hemlagat mos, rårörda lingon och pressgurka som huvudrätt. Jag äter långsamt och njuter. I en artikel jag påminns om, berättade en äldre dam att hon föredrog att göra sina restaurangbesök helt allena. Hon ville fokusera på måltiden, utan krav på konversation eller annat som kräver uppmärksamhet. Och där, mellan sill, köttbullar och brännvin, förstår jag precis vad hon menar.

Maten, lokalen, inredningen, servicen… jag har inte suktat förgäves.

Med detta besök har jag ätit på båda de krogar som påstår sig vara världens äldsta, ibrukvarande krog som funnits på samma plats sedan öppningsdagen. Sobrino de Botín i Madrid serverar helgrillat lamm och spädgris, tillrett i samma ugn sedan 1725. Krogens miljö är rik på historia och en del av den ursprungliga inredningen finns kvar. Den Gyldene Freden öppnade dock redan 1722, enligt traditionen får väl tilläggas. Papper saknas. Men ”Freden” har varit stängd under kortare perioder, bland annat för renovering och kunde självklart inte bedriva verksamhet under tiden. Detta hack i krogens historik gör att spanjorerna saluför sin Botín som världens äldsta och får medhåll av Guiness rekordbok. Jag tror och tycker dock som jag vill, jag.

Men epitetet världens äldsta restaurang (eller krog) är det många som gör anspråk på. Stiftskeller St Peter i Salzburg, omnämnd redan 804 är en, och La Tour d’Argent i Paris från 1582 en annan. I de flesta gamla och anrika restauranger framhåller man gärna kända tidigare stammisar och gäster såsom Hemingway, Goya eller Napoleon. Åldern på dessa krogar är dock som företag betraktat. De finns inte i samma lokaler som när de öppnade utan har flyttat runt och bytt stuk och kvalar därför in i en annan klass. Hit hör förresten ett annat Stockholmsetablissemang; Zum Franciskaner, som öppnades av tyska munkar 1421. 

Tallriken är skrapad och glaset är tomt. Undrar om det här är vad Evert brukade inmundiga? Eller Bellman, Stagnelius eller Ferlin? ”Freden” kan också namedroppa. Jag sänder en tacksamhetstanke till Anders Zorn, som en gång ägde denna krog och fick inskrivet i sitt testamente att köttbullarna skulle finnas på menyn för all evig framtid. Jag är också tacksam över att sitta vid ett fönster och inte ha några pengar kvar. Det var den dyraste lunch jag har betalat för, men också den allra bästa.

Jag kliver ut i solljuset på Österlånggatan och sjunger av hjärtat, sjunger.