Tänk om alla fiender kunde stoppas i grytan och ätas opp! Brännässlor är enna rittia errakingar, om jag får säga det själv. Minns mina bardoms svedor. Men hämnden är ljuv. Nu var det många år sedan jag experimenterade med naturens gåvor så nu kände jag det var dags. Och vad ska man göra annars en måndagkväll än att servera trerätters; nässelsoppa som entré, långkokspasta med svampfräst köttfärssås avrundat med vaniljglass och chokladtopping. Serverat med rött egenimporterat från Saumur. (Herregud jag är ju som gjord för menycopywriting).
Späda, jo jag tackar ja. Använd handskar!
Ansa och skölj.
Förvälld och inkokt med diverse. Mixa så framträder den gröna färgen.
Mellofismellovalen! diktar en osnuten busunge i kön framför mig i matbutiken. De jämnåriga kamraterna i hans följe fnittrar förtjust. En framtida poet? Ståuppare kanske? De surar för att inte Pokemon (Yohio) vann, hör jag.
På Rosers snärjer Stig runt med lunchtallrikarna, som vanligt på topp, trots flera veckors utslagning av influensa bakom sig. Nördh å jag uppdaterar.
På domkyrkan tar dom ned byggställningarna efter det senaste ansiktslyftet.
Hallåååååå! Skit i Spanien nu!
Nere på museet är det lugnt och tyst, det är för fint väder för inomhuskultur. Dagsmejan mejar ned köldgraderna och skapar bästa skidvädret. Jag tittar avundsjukt ut på dem som öser runt ute på fälten. Själv hittar jag inte mina pjäxor…
Jag kramar om tjejerna i receptionen och tar sen en runda i ”Jerusalem”. Hon tar verkligen ut svängarna, Elisabeth Ohlson-Wallin, med sin utställning utanförskapet för homosexuella inom de tre världsreligionerna. Här finns utrymme för att tänka och för att försöka förstå. Citat ur bibeln och koranen backar upp de provocerande fotona, oj, oj. Ja om de heliga skrifterna bokstavstolkas förstår man ju att det blir fel ibland… Skynda dig dit, utställningen är kvar över påsk!
Jerusalem i Skara, Elisabeth Ohlson-Wallin tvingar en att tänka.
Ute vid Hornborga syns inte en trana. Ett och annat gåssträck drar dock förbi med vårens ljud. Om några veckor är här öronbedövande sorl, det finns inget mer medryckande vårljud. Jag längtar dit.
Avslutningsvis är jag barnsligt nöjd med att ha fått upptäcka panoramafunktionen i mobilkameran! Fantastiskt kul, tack Dose!
Från början var vi jägare. Kött, fisk och i övrigt vad naturen kunde ge i form av nötter och bär var det vi levde på. Sen kom någon på att man kunde odla. Istället för att driva omkring och leta efter bästa jaktmarker började vi sätta ned bopålar där markerna var
Lastbilshakens lastbilshak, Tre Älgar i Grästorp
bördiga. Ja, vi fortsatte ju med jakt och fiske men naturtypen fick avgöra vad som dominerade på middagsbordet. I det moderna samhället årtusenden senare fick vi större medvetenhet om sammansättningen kopplat till våra behov och så uppfann vi kostcirkeln.
Så’nna kliv i tiden tar mina tankar när jag sitter här och filosoferar över min lunchrätt på lastbilshakens lastbilshak Tre älgar i Grästorp. Idag serveras det stekt makrill och stuvad spenat. Mums! Är det vuxenmat? Nu för tiden är det ju knappast några ungar som äter fisk! Säkert har jag fel, men inget barn i min närmaste omgivning är särskilt förtjust i vad som hav och sjö kan erbjuda, såvida det inte är fabriksfisk. Fabriksfisk är vad vi brukar kalla allt ströbrödsinbakat rektangulärt med något vitt i mitten.
Och all mat är ju fabricerad på något vis. Kanske har vi tappat kontakten med ursprunget. Allt inhandlas fördelat och paketerat och prydligt upplagt i kyl- eller frysdiskar. Hur många stabarn är det tror ni som reflekterar över att korven eller filén eller köttbullen kan härledas till en sida på en gris eller ett lår på en kalv?
Fd levande fisk, från havet.
Det finns en kedja av verkligheter mellan skogen, hagen och tallriken. Men den vill många inte kännas vid. Jaga och döda djur! Fy, det är ju synd om djuren. Jakt är inte längre en nödvändighet för gemene man som för våra kompisar på stenåldern, idag är det andra som gör jobbet åt oss.
Och kanske är det många som inte gillar fisk för att den ser verklig ut. Ofta ligger den ju där i sin helhet på tallriken, så när som på rump och huvud. Skinn och ben och fenor, allt är med, med lite stekyta. Spenaten är det i alla fall inte synd om. Den är lika god som alltid…
Jag ser att lastbilschaufförernas tallrikar börjar bli tomma och så även min. Dags att dra iväg till mötet. Tankarna flyttas från faten till älgarna. Tre älgar. Detta underliga namn på en vägkrog. Visst kan man ana hur det uppstått, men jag skulle vilja veta hela berättelsen, i detalj. Blev de påkörda? Var de stamgäster i trädgården? Blev de tama till och med kanske? Eller hamnade de rentav på tallriken… Tre Älgar i Grästorp har inte till fullo utnyttjat sin möjlighet till storytelling. Tänk, överallt finns det potentialer. Just det, dags för mötet.
”En pikant detalj (tycker SN) är att när SVT:s reportrar letade efter den första upplagan av förstudien och tog kontakt med Anja Praesto, som också ingick i projektgruppen, lovade hon att skicka en arbetskopia. Men först mailade hon till kommundirektör Rogher Selmosson och berättade att Uppdrag granskning vill ha den första rapporten.
”Jag kan ju låtsas att jag inte hittar den…”, föreslår Anja Praesto.”
Vad som inte framkommer är det berodde på att jag ifrågasatte om det inte vore mera korrekt, rent formellt, om Götene kommun skulle förse granskarna med materialet. Därom rådde delade meningar, men jag sände icke förty det jag hade i burken till dem. Varför inte, det fanns ju inget att dölja!
Götene; keep up the good work!
Hur går det för Konsult Karlsson?
I mitten av boken skrev jag på facebook att rodnar hon en gång till bränner jag upp den. Jag läste 50 nyanser av honom eller det betydligt fyndigare 50 shades of Grey på originalspråket och hade fått nog av alla nyanser av rött.
Vänner som läst rekommenderade mig att i så fall ta fram bensindunken redan nu och mycket riktigt, i återstoden av boken rodnar hon, huvudpersonen Anastasia, 27 gånger till, om jag räknat rätt. Jag fullföljde således inte mitt desperata löfte. Jag fortsatte att läsa för
Högröd av…
jag ville hitta nyckeln till denna romans formidabla framgång.
Men jag läste förgäves. Jag kan faktiskt inte begripa vad som är tjusningen i denna framställan om den fula ankungen som levt sitt 22-åriga oskuldsfulla liv helt omedveten om sin skönhet och impact på omgivningen. Och som blir förförd av och förälskad i den framgångsrike, snygge hjälten. Det är som Kulla-Gulla möter Arn. Men skillnaden är att denne Arn har en mörk sida på grund av sin miserabla uppväxt som mynnat ut i en faiblesse för offpiståkning i sexuella tassamarker.
Jag vet inte om det är en förståelse för BDSM-falangen som författarinnan försöker åstadkomma. De allra flesta kan ju känna igen den tveksamhet som den kvinnliga huvudkaraktären känner när hon blir inbjuden i Mr Greys lekrum, även kallat sammetsklädd tortyrkammare, men när författaren försöker beskriva omvandlingen från rädsla och tveksamhet till njutning och hänförelse lyckas hon inte. Beskrivningen känns inte alls övertygande utan bara krystad. Ansträngd.
Hela boken är som gjord för film och i flera scener får man ta del av ”Kulla-Gullas” introduktion i en osannolik värld med outsinlig lyx och flärd. Mr Grey är typ rikast i världen och att bli bjuden på turer i hans egen helikopter, obegränsade klädkonton i exklusiva butiker, datorer, bilar you name it är ju bara en bal på slottet men som den heliga Ana bara motsträvigt tar emot.
Mr Grey är en förförelsemaskin och det är möjligen här som boken kan fungera som en teorilektion för alla som behöver lite tips och trix. Dessutom är jag riktigt nyfiken på den musik som Mr Grey spelar boken, han är ju finsmakare på det mesta så dessa stycken ska jag kolla upp.
Jag trodde – och hoppades – att detta var en fristående bok, men det är tydligen bara del ett av tre. Mot slutet av boken matas det på med cliffhangers så man ska undra hur det går i nästa bok. Den heter 50 nyanser av mörker. Ha ha det tror jag säkert. Någon som har den att låna ut? Jag vill inte ge mer pengar till Erika Leonard James förlag. Men är det bara för att jag är avundsjuk?
Inte kan jag påstå att boken är helt ointressant, nej då. Men min behållning är faktiskt de funderingar som uppstår ur ett existentiellt, kommersiellt och samhällsekonomiskt perspektiv. Vilka mekanismer är det som styr framgång eller motgång? Vem blir rik, vem blir fattig och varför? Handlar allt om bananskal? Eller finns det nyanser jag inte förstår? Inte ser? Allt handlar kanske till syvende och sist bara om mig själv…
50 nyanser av honom är emellertid inget jag känner jag behöver pynta mitt bibliotek med.
Nu var det ett tag sedan vi hade ett samtal du och jag. Man skulle kunna kalla det för utvecklingssamtal för likt förra gången – för mer än ett år sedan faktiskt – så ska du få förbättringsförslag av mig. Jag känner mig verkligen kreativ för din skull!
Tyvärr måste jag börja med att berätta att jag har en hel säck med oplanerad väntetid, omysiga stunder på ruggig perrong, övergivenhet och brustna planer och jag vet inte var jag ska ställa den. Kanske skulle jag ställa den i Herrljunga för det är just där som påfyllning är säkrad. Grejen är att det egentligen inte är min säck, utan min dotters, men jag är inte bara projektledare utan också mamma vilket inkluderar en stor portion medlidande å sina barns vägnar. Under förra året fick jag 20, kanske 25 samtal från en uppgiven och ibland övergiven dotter, strandad i Helljunga som vi ”döpt” om denna avgrundsplats till på grund av alla banbrott. Alltid samma plats, alltid samma visa; tåg som stannar, tåg som inte kommer, ersättningsbussar, ibland öht ingen information, väntan, ovisshet…
Och jag undrar; vad är det egentligen som händer i Helljunga? Varför tar du inte tag i denna allvarliga brottsplats? Och vad får de med fritidskort för ersättning för sveda och värk? Det är åtskilliga timmars förseningar, ja d a g a r sammanlagt, som vi vill ha smör för nu!
Olé med José
Sen sist har du i alla fall förbättrat servicenivån på stationerna, där får du poäng. På stationen i Skövde har du fått en jättemysig kaffehörna, designad och genomtänkt, ett lyft för hela stan. Och i Göteborg idag var det ingen kö alls när jag behövde hjälp med en krånglig biljett, trots att det var värsta rusningstid. Jag hade köpt en biljett på nätet men det kom inget till mobilen som jag beställt. Tomt och tyst bara. Men José på stationen som stirrade förbryllat i sin skärm skämtade och var glad och skrev ut ett specialpapper och då blev jag också glad. Jag fick till och med en stämpel på. Det kändes viktigt och riktigt och jag klev nöjd ombord.
Mitt förbättringsförslag i detta samtal är att skaffa en kundchatt på nätet. Så som en del av telefonbolagen har. Det håller inte att sitta och vänta 30-40-50 minuter när man måste lösa ett problem. Det tar av min arbetstid. Det tar ibland av min fritid. Och även om jag uppskattar vissa av våra samtal har jag roligare saker att göra. Alltså behöver du föröka dig. Du kan klona José för jag gillar pragmatisk påhittighet.
SJ-stämpel är inte alla som har!
Jag har också handlat biljett på Tradera, himla bra sätt att komma över resor till bra pris. Men då MÅSTE du se till att det är samma tider på auktionssidan som på biljetten! Står det 14.53 på Traderabiljetten så kan inte tåget gå 14.42! Det förstår du väl? Ibland hänger min optimerade tillvaro på 11 minuters marginal serru.
Nu ska jag snart byta tåg i Katrineholm. Sen blir det Linköping såvida du inte hittar på något otyg, just nu är du 20 min efter schemat och ligger pyrt till.
Men ändå; Trevlig helg SJ, I wish You a pleasant yourney.
En fältstudie av kroglivet gjord mitt i livet i det Stora Landet i Väst.
Låt mig börja med en sammanfattning; allt är friare, enklare och billigare. Det kostar till exempel inte skjortan bara för att komma in på ett ställe. Varför betala 120-150 kr för att gå in och ta en öl om jag ändå inte tänkt dansa eller hänga fram till stängningsdags? I USA tycks strategin vara att skapa ett flöde av folk och ekonomin ligger i att de handlar mycket. In på ena stället och sen ut till nästa. Vad händer, vem är där, vem spelar? Både Nashville och New Orleans är en musikstad med mängder av klubbar och musikbarer, vägg i vägg, den ena avlöser den andra. Det är inget inträde utan man drar från krog till krog.
Banden lever på tipp, dvs dricksen. Och de som är duktiga och vinner sin publik får säkert ihop sin kväll. Tänder inte publiken från man helt enkelt inget betalt. Vissa populära grupper spelar 360 kvällar om året, stackars familjen (fast jag såg allt att de bytte nå’n gubbe i banden från kväll till kväll).
Nashville var inte så mycket country som jag hade förväntat mig, men det fanns ändå riktigt bra musik. Å andra sidan tog vi oss aldrig ut till Grand Ole’ Opry, den scen och skådeplats där countryartisterna träffas. För den som gillar både jazz och blues är det bara att gratulera om hen kan besöka New Orleans. (Obs man säger inte njuårliins utan noaarlins).
Många spelar ute på gatorna, det är kanske ett sätt att bli upptäckt för att få komma upp sig och få uppdrag på någon bar. En del belägrar trottoaren med full PA-anläggning och hela instrumentbatteriet
I Cincinnati har de ett bautafyrverkeri varje fredag. Varje vecka! Det brakade loss när vi satt på en uteservering där vi mellanlandat på vår väg till Indy500. Vi trodde det var för att det lokala baseballaget just segrat men kypar’n hävdade att så här är det varje fredag. Vi undrade mest vad de hittar på vid högtider, för det här fyrverkeriet var i nivå med både prinsessfödslar och nyårsfester hemma i Svedala.
Och det handlar förstås om vädret. Jag tror inte ordet garderobsavgift ens är uppfunnet där jag varit och allt blir mycket enklare utan jacka. Man sitter ute, man går ut och in, man kan äntligen få använda sin tunna, snygga sommarklänning som hängt på vänt i garderoben flera säsonger…
Det är varmt, tillräckligt varmt, hela tiden för att bara komma och gå som man är. Jag vet, det är vinter här också, men deras utesäsong är tre gånger så lång och allt blir enklare utan jacka.
Folk äter ute oftare här än hemma. Prisläget avgör förstås. Det är inte superbilligt men en middag kostar klart mindre än hemma för oss svenskar. Utbudet är enormt, men kanske lite trist på så vis att det mest är kedjor. Det är snyggt och genomtänkt men känns lite fabricerat till slut. Texas steakhouse (underbart kött men stojigt), Ruby Tuesday (softare miljö, stort salladsbord), Olive garden (fint men ingen olivolja!) , Plaza Azteca (mexikanskt), Red lobster (bäst under hummersäsong), Cracker barrel (amerikanskt countrylife, inkl butik, serverar frukost hela dagen) osv. På Sonic har personalen rullskridskor (inte i köket?) och man blir serverad vid bilen. Och så har vi alla pannkaks- och våffelhus med berg av fluffiga plättar dränkta i sirap och smör. Att ta med hela familjen på frukost då och då verkar vara en tradition. Inklusive pannkakor, man står sig hela da’n.
Ett annorlunda place vi besökt i Newport News är en HD-bar, Hoss Deli, mc-folket ställde sina cyklar på uteserveringen och det blev en maffig syn. Biljardbord och liveband, riktigt bra. Ett annat är Nascarbaren. För den oinvigde; Nascar är en bilsport som bara finns här i USA. Stället är som vilken sportbar som helst men stuket på stället luktar motorsport.
Hela vår USA-vistelse avslutas nu med två veckors semester. Vi beslöt att lämna Virginia en stund och ta oss söderut, till värmen (ha ha ha – vi hade ju bara 40C i Virginia). En rundtur i husbil med riktning söderut via östkusten, halvhalt i Orlando för alla park-måste-besök och träffa Lisas bror och sen norrut över Floridas västsida och upp
Glad svartbjörn. (ev lite arg…)
genom Blue Ridge mountain. That’s the plan. I skrivande stund befinner vi oss på återfärden på vindlande vägar på Blure ridge parkway. Målet är att övernatta någonstans med svindlande utsikt över de blånande bergen. Här är breathtaking (jag är inte am’rikansierad, det bara låter bättre än andtruten). Och det bästa av allt; vi hade lyckan att se livs levande svartbjörn, en hona med två ungar. Helt underbart! Och en ljuvlig kontrast till den sönderstressade isbjörn vi mötte i Seaworld. Mer om det längre fram.
Smala landremsor i Outer banks
Resan inleddes med ett par underbara dagar i Outer Banks, bästa stoppet på hela resan tror jag. Outer banks är en smal remsa av gräs och sand och små byar som verkar oberörda av allt annat som händer i världen. Här finns vildhästar också! Och underbara campingplatser utmed havet. En afton satt vi helt ensamma på stranden, vi halvlåg i våra strandstolar och bara glodde upp på himlen som likt en OmniMaxbiograf visade stjärnbilder över hela valvet, från kant till kant. Havsgässen lyste av stjärnljuset och det blåste varma vindar. Vi bara satt tysta och njöt stumma av vår litenhet. Rätt som det var krafsade det lätt på mina tår. Gissa om jag flög upp. Sicken tur vi hade ficklampan med. Är det någon gång jag ångrat att jag inte hade kameran med så var det denna gång. Världens sötaste krabba i ätstorlek stod där och plirade med sina uppskjutande ögon i ficklampsljuset. Nöp lite i mina sandaler och kollade om det gick att äta. Nähäpp, knatade vidare till en colaburk vi hade med oss, konstaterade att den heller inte var något att ha och kröp sen iväg till sina släktingar. Han fick heta Alfred. Love You Alfred!
Från södra spetsen av Outer banks tog vi färjan från mysiga Ocracoke över till fastlandet. Sen hamnade vi i Charleston. Tvättäkta sydstatsarkitektur och mysiga gator. Strax utanför staden, på Fort Sumter, startade amerikanska inbördeskriget. Charleston var hela kriget igenom en knutpunkt för sydstaterna.
Efter en övernattning utanför Jacksonville for vi till Orlando och ägnade ett par dagar åt nöjesparkerna, de två-tre vi hann med. Seaworld var bästa besöket i Orlando. (Ja åsså Hard rock Café, världens största. Ett rockens hall of Fame två våningar och flera ”matsalar”. Vem hade tid att äta?) Vi koncentrerade oss på showerna och hann med nästan alla. De var bland det bästa jag har sett, mycket välgjorda och underhållande. Inte förutsägbara. Vi har inte bestämt oss för om delfinerna eller späckhuggarna var bäst. Båda vinner. Späckhuggarna är så magnifika och vackra och jag blev änna tårögd när de drog igång. Före showerna matas man med lite propaganda om de insatser för djurvård och forskning som bland andra Seaworld står bakom, det är väl jättebra. Och havsdjuren i Seaworld ser ju ut att må mycket bra och man bara måste tro att de faktiskt har kul och gillar att hoppa upp och plaska på osynliga kommandon. Både tränarna och deras proteger är mycket eleganta och skickliga. Men efter isbjörnsbesöket funderade jag likt en barnunge på om de kanske inte alls var lyckliga. De kanske bara gör sina konster för att de är hungriga…
Ledsen isbjörn.
Isbjörnen fanns i den del som hette Arctic world, mycket trevligt uppbyggd ”värld” med levande is utan att alla barärmade turister behövde frysa. Jag säger som Gösta Ekman vette fan hur det går till. I denna arktiska miljö fanns diverse ishavskreatur att beskåda och huvudattraktionen var isbjörnen. Men vi blev ledsna och beklämda av att se den. Den simmade fram och tillbaka i ett bestämt mönster som om den vore mekaniserad. Inga avvikelser till synes, samma runda mellan ett konstgjort isflak och en vägg. Om och om igen. Anders och barnen var helt övertygade om att isbjörnen var fejk, en välgjord pälsförsedd maskin. Jag var istället helt övertygad om att den var mentalt störd och längtade till Svalbard.
Universal
Harry Potter, Harry Potter, Harry Potter. Hogwarts var värt väntetiderna. Mycket välgjort. Men priserna i butikerna med godis och annat från filmen får vilken förälder som helst att gråta. Hur kan man ta 70 kr för några kolabönor!?
Ett tips till alla som åker hit – observera att Universal har TVÅ parker. Med TVÅ olika inträden. Harry Potter finns i den parken som heter Adventure Island. Detta hade inte vi fattat och förlorade en del på att inte förköpa hela paketet. I den andra parken gick vi bland annat på Terminator 2, en häftig show och vi fick träffa både Arnold och John Connor. Säkert!
I Orlando var vi inte på Disney World, nej vi avstod faktiskt från det. Däremot bodde vi i Disneys värld. Det finns hotell, krogområden, resorts, campingplatser etc i Disneys olika teman. Vi bodde med vår husbild i Fort Wilderness, bra service och vänliga människor. Och här fanns också så mycket att göra att det hade räckt med att stanna där man bodde.
I Orlando hade vi en dejt med Lisa bror Staffan James och hans dotter Savannah. Vi har inte sett honom på elva år! Han for hit 11 sept ett visst år och fick hjälpa till på Halifax dit han blev omdirigerad från New York. Nu jobbar han som manager inom GameShop och bor i Tampa. Det var jätte, jättekul att träffa honom igen!!! Puss!
Vi hamnade sedan i Homosassa, ett träskområde norr om Tampa. Bästa stoppet på hela resan tror jag . Mer om det i nästa inlägg.
Valkampanj i USA. Inte mycket har vi sett av fighten mellan Obama och Romney förutom på TV. Hemma i Sverige är vi mycket bättre på att nå ut till folk på gator, torg, i valstugor etc. Och herr president skulle behöva lägga en del av kampanjbudgeten på sin webbmaster – på Obamas hemsida hänvisas till ett kampanjoffice i New York, nere i finanskvarteren – men där bligade de på oss och sa att det kontoret flyttat till Chicago. Och att Obama själv bor i Washington. Jahaaaaa…
Härom veckan besökte presidenten Hampton Roads-området och han la bland annat ett besök på en skola i Hampton, stadsdelen
Security med vovve
Phoebes. Folk hade pyntat sina trädgårdar och satt och väntade i sina solstolar eller kantade trottoarerna.
Så här kan det se ut när Mr President är på besök, filmlänk. MC-klubben på slutet är bäst. Vi står utanför skolan ty fribiljetterna var slut i ett nafs. Men kortegen var värd att se – och folks reaktioner och förberedelser. 🙂
