Kategoriarkiv: Lite av varje

Inneliv och uteliv

Lite av varje, USA

En fältstudie av kroglivet gjord mitt i livet i det Stora Landet i Väst.

Låt mig börja med en sammanfattning; allt är friare, enklare och billigare. Det kostar till exempel inte skjortan bara för att komma in på ett ställe. Varför betala 120-150 kr för att gå in och ta en öl om jag ändå inte tänkt dansa eller hänga fram till stängningsdags? I USA tycks strategin vara att skapa ett flöde av folk och ekonomin ligger i att de handlar mycket. In på ena stället och sen ut till nästa. Vad händer, vem är där, vem spelar? Både Nashville och New Orleans är en musikstad med mängder av klubbar och musikbarer, vägg i vägg, den ena avlöser den andra. Det är inget inträde utan man drar från krog till krog.

Banden lever på tipp, dvs dricksen. Och de som är duktiga och vinner sin publik får säkert ihop sin kväll. Tänder inte publiken från man helt enkelt inget betalt.  Vissa populära grupper spelar 360 kvällar om året, stackars familjen (fast jag såg allt att de bytte nå’n gubbe i banden från kväll till kväll).

Nashville var inte så mycket country som jag hade förväntat mig, men det fanns ändå riktigt bra musik. Å andra sidan tog vi oss aldrig ut till Grand Ole’ Opry, den scen och skådeplats där countryartisterna träffas. För den som gillar både jazz och blues är det bara att gratulera om hen kan besöka New Orleans. (Obs man säger inte njuårliins utan noaarlins).

Många spelar ute på gatorna, det är kanske ett sätt att bli upptäckt för att få komma upp sig och få uppdrag på någon bar. En del belägrar trottoaren med full PA-anläggning och hela instrumentbatteriet

I Cincinnati har de ett bautafyrverkeri varje fredag. Varje vecka! Det brakade loss när vi satt på en uteservering där vi mellanlandat på vår väg till Indy500. Vi trodde det var för att det lokala baseballaget just segrat men kypar’n hävdade att så här är det varje fredag. Vi undrade mest vad de hittar på vid högtider, för det här fyrverkeriet var i nivå med både prinsessfödslar och nyårsfester hemma i Svedala.

Och det handlar förstås om vädret. Jag tror inte ordet garderobsavgift ens är uppfunnet där jag varit och allt blir mycket enklare utan jacka. Man sitter ute, man går ut och in, man kan äntligen få använda sin tunna, snygga sommarklänning som hängt på vänt i garderoben flera säsonger…

Det är varmt, tillräckligt varmt, hela tiden för att bara komma och gå som man är. Jag vet, det är vinter här också, men deras utesäsong är tre gånger så lång och allt blir enklare utan jacka.

Folk äter ute oftare här än hemma. Prisläget avgör förstås. Det är inte superbilligt men en middag kostar klart mindre än hemma för oss svenskar. Utbudet är enormt, men kanske lite trist på så vis att det mest är kedjor. Det är snyggt och genomtänkt men känns lite fabricerat till slut. Texas steakhouse (underbart kött men stojigt), Ruby Tuesday (softare miljö, stort salladsbord), Olive garden (fint men ingen olivolja!) , Plaza Azteca (mexikanskt), Red lobster (bäst under hummersäsong), Cracker barrel (amerikanskt countrylife, inkl butik, serverar frukost hela dagen) osv. På Sonic har personalen rullskridskor (inte i köket?) och man blir serverad vid bilen. Och så har vi alla pannkaks- och våffelhus med berg av fluffiga plättar dränkta i sirap och smör. Att ta med hela familjen på frukost då och då verkar vara en tradition. Inklusive pannkakor, man står sig hela da’n.

Ett annorlunda place vi besökt i Newport News är en HD-bar, Hoss Deli, mc-folket ställde sina cyklar på uteserveringen och det blev en maffig syn. Biljardbord och liveband, riktigt bra.  Ett annat är Nascarbaren. För den oinvigde; Nascar är en bilsport som bara finns här i USA. Stället är som vilken sportbar som helst men stuket på stället luktar motorsport.

Roadtrip!

Lite av varje

Hela vår USA-vistelse avslutas nu med två veckors semester. Vi beslöt att lämna Virginia en stund och ta oss söderut, till värmen (ha ha ha – vi hade ju bara 40C i Virginia).  En rundtur  i husbil med riktning söderut via östkusten, halvhalt i Orlando för alla park-måste-besök och träffa Lisas bror och sen norrut över Floridas västsida och upp

Glad svartbjörn. (ev lite arg…)

genom Blue Ridge mountain. That’s the plan. I skrivande stund befinner vi oss på återfärden på vindlande vägar på Blure ridge parkway. Målet är att övernatta någonstans med svindlande utsikt över de blånande bergen. Här är breathtaking (jag är inte am’rikansierad, det bara låter bättre än andtruten). Och det bästa av allt; vi hade lyckan att se livs levande svartbjörn, en hona med två ungar. Helt underbart! Och en ljuvlig kontrast till den sönderstressade isbjörn vi mötte i Seaworld. Mer om det längre fram.

Smala landremsor i Outer banks

Resan inleddes med ett par underbara dagar i Outer Banks, bästa stoppet på hela resan tror jag. Outer banks är en smal remsa av gräs och sand och små byar som verkar oberörda av allt annat som händer i världen. Här finns vildhästar också! Och underbara campingplatser utmed havet. En afton satt vi helt ensamma på stranden, vi halvlåg i våra strandstolar och bara glodde upp på himlen som likt en OmniMaxbiograf visade stjärnbilder över hela valvet, från kant till kant. Havsgässen lyste av stjärnljuset och det blåste varma vindar.  Vi bara satt tysta och njöt stumma av vår litenhet. Rätt som det var krafsade det lätt på mina tår. Gissa om jag flög upp. Sicken tur vi hade ficklampan med. Är det någon gång jag ångrat att jag inte hade kameran med så var det denna gång. Världens sötaste krabba i ätstorlek stod där och plirade med sina uppskjutande ögon i ficklampsljuset. Nöp lite i mina sandaler och kollade om det gick att äta. Nähäpp, knatade vidare till en colaburk vi hade med oss, konstaterade att den heller inte var något att ha och kröp sen iväg till sina släktingar.  Han fick heta Alfred. Love You Alfred!

Från södra spetsen av Outer banks tog vi färjan från mysiga Ocracoke över till fastlandet. Sen hamnade vi i Charleston. Tvättäkta sydstatsarkitektur och mysiga gator. Strax utanför staden, på Fort Sumter, startade amerikanska inbördeskriget. Charleston var hela kriget igenom en knutpunkt för sydstaterna.

Efter en övernattning utanför Jacksonville for vi till Orlando och ägnade ett par dagar åt nöjesparkerna, de två-tre vi hann med. Seaworld var bästa besöket i Orlando. (Ja åsså Hard rock Café, världens största. Ett rockens hall of Fame två våningar och flera ”matsalar”. Vem hade tid att äta?) Vi koncentrerade oss på showerna och hann med nästan alla. De var bland det bästa jag har sett, mycket välgjorda och underhållande. Inte förutsägbara. Vi har inte bestämt oss för om delfinerna eller späckhuggarna var bäst. Båda vinner. Späckhuggarna är så magnifika och vackra och jag blev änna tårögd när de drog igång. Före showerna matas man med lite propaganda om de insatser för djurvård och forskning som bland andra Seaworld står bakom, det är väl jättebra. Och havsdjuren i Seaworld ser ju ut att må mycket bra och man bara måste tro att de faktiskt har kul och gillar att hoppa upp och plaska på osynliga kommandon. Både tränarna och deras proteger är mycket eleganta och skickliga. Men efter isbjörnsbesöket funderade jag likt en barnunge på om de kanske inte alls var lyckliga. De kanske bara gör sina konster för att de är hungriga…

Ledsen isbjörn.

Isbjörnen fanns i den del som hette Arctic world, mycket trevligt uppbyggd ”värld” med levande is utan att alla barärmade turister behövde frysa. Jag säger som Gösta Ekman vette fan hur det går till. I denna arktiska miljö fanns diverse ishavskreatur att beskåda och huvudattraktionen var isbjörnen. Men vi blev ledsna och beklämda av att se den. Den simmade fram och tillbaka i ett bestämt mönster som om den vore mekaniserad. Inga avvikelser till synes, samma runda mellan ett konstgjort isflak och en vägg. Om och om igen. Anders och barnen var helt övertygade om att isbjörnen var fejk, en välgjord pälsförsedd maskin. Jag var istället helt övertygad om att den var mentalt störd och längtade till Svalbard.

Universal

Harry Potter, Harry Potter, Harry Potter. Hogwarts var värt väntetiderna. Mycket välgjort. Men priserna i butikerna med godis och annat från filmen får vilken förälder som helst att gråta. Hur kan man ta 70 kr för några kolabönor!?

Ett tips till alla som åker hit – observera att Universal har TVÅ parker. Med TVÅ olika inträden. Harry Potter finns i den parken som heter Adventure Island. Detta hade inte vi fattat och förlorade en del på att inte förköpa hela paketet. I den andra parken gick vi bland annat på Terminator 2, en häftig show och vi fick träffa både Arnold och John Connor. Säkert!

I Orlando var vi inte på Disney World, nej vi avstod faktiskt från det. Däremot bodde vi i Disneys värld. Det finns hotell, krogområden, resorts, campingplatser etc i Disneys olika teman. Vi bodde med vår husbild i Fort Wilderness, bra service och vänliga människor. Och här fanns också så mycket att göra att det hade räckt med att stanna där man bodde.

I Orlando hade vi en dejt med Lisa bror Staffan James och hans dotter Savannah. Vi har inte sett honom på elva år! Han for hit 11 sept ett visst år och fick hjälpa till på Halifax dit han blev omdirigerad från New York. Nu jobbar han som manager inom GameShop och bor i Tampa. Det var jätte, jättekul att träffa honom igen!!! Puss!

Vi hamnade sedan i Homosassa, ett träskområde norr om Tampa. Bästa stoppet på hela resan tror jag . Mer om det i nästa inlägg.

Presidenten på besök

Lite av varje

Valkampanj i USA. Inte mycket har vi sett av fighten mellan Obama och Romney förutom på TV. Hemma i Sverige är vi mycket bättre på att nå ut till folk på gator, torg, i valstugor etc. Och herr president skulle behöva lägga en del av kampanjbudgeten på sin webbmaster – på Obamas hemsida hänvisas till ett kampanjoffice i New York, nere i finanskvarteren – men där bligade de på oss och sa att det kontoret flyttat till Chicago. Och att Obama själv bor i Washington. Jahaaaaa…

Härom veckan besökte presidenten Hampton Roads-området och han la bland annat ett besök på en skola i Hampton, stadsdelen

Security med vovve

Phoebes. Folk hade pyntat sina trädgårdar och satt och väntade i sina solstolar eller kantade trottoarerna.

Så här kan det se ut när Mr President är på besök, filmlänk. MC-klubben på slutet är bäst. Vi står utanför skolan ty fribiljetterna var slut i ett nafs. Men kortegen var värd att se – och folks reaktioner och förberedelser. 🙂

”Thank You! Thank You!”

Pheobus skola
Grunnar på min goda idé

Sj, gamle vän, detta håller inte

Lite av varje
Grunnar på min goda idé
Grunnar på min goda idé

Kära SJ

Gamle vän. Jag brukar vara tålmodig med dina konster och överslätande som en öm moder mot ett trixande barn. Men idag blev jag faktiskt sur på dig. Det du inte klarar av rent transporttekniskt får du ju försöka matcha upp med service! Ditt rykte ligger ju redan risigt till!

Jag har en ombokningsbar biljett för dagens hemresa från Stockholm, men när jag försökte boka om på nätet kom det upp rader med röda bokstäver om att det inte gick. Förvånad ringde jag 757575 och satt som nr 38 tolv minuter i kö. När jag kom fram kunde du inte hjälpa mig utan kopplade vidare till en annan kö där det bara var 8 minuters väntan. Då hjälpte du mig att boka om och lovade skicka ett bokningsnummer på sms.

Glad i hågen stack jag iväg till jobbet och kom sen på att mobilen visserligen matade fram några sms – men inget från dig!?

Jag ringde dig igen men nu var det 20 minuter i kötid och jag beslöt att det var bättre att ta mig till din central. När jag kom fram dit fick jag nr 485 och det var exakt 100 personer före mig, eller i alla fall nummer. Suck! Jag kommer inte att hinna!

Jag hängde i alla fall lite inne hos dig och kollade in hur du jobbar. Av 15 biljettstationer är du bara bemannad på 7! En fredagseftermiddag i värsta rusningstid!? Du behöver gå en kurs i värdskap och servicetaktik! En av biljettstationerna gällde också bara för utrikes, alltså 6 luckor för oss som far runt domestic. Gamle vän, detta håller inte.

Om 30 minuter skulle tåget gå och det var fler än jag som befann sig i nödsituation; jag hörde hur de gick fram till dig och frågade hur lång tid 100 nummer brukar ta…

Då kom jag på en idé jag vill be dig utveckla; paniklucka. En slags ”prioity line” för den som har biljettproblem på tåg som går inom 15 minuter. En snabbkassa helt enkelt. De allra flesta överger sin kö när tiden till avgång krymper och tar krånglet på tåget istället. Men visst är det bättre om vi kan fixa strulet innan vi kliver på?

Nu sitter jag här i restaurangvagnen och filosoferar kring min goda idé. Du var vänlig när du kom fram och ville se min biljett och hörde min ombokningsstory. Det löser sig, sa du, och skulle återkomma med info om min platsbiljett. Det var snällt. Jag kanske ska fortsätta försvara dina ofrivilliga olater, gamle vän. Jag har nämligen inte slutat tro på dina löften om bättring.

Brobyggeri viktigare än någonsin

Lite av varje

Att man i vissa kretsar tror att man kan vinna respekt och förståelse för sin tro och sina förhållanden genom att självmordsbomba är ju helt absurt och nu när lilla skyddade Sverige också blivit utsatt så blir ”brobyggeri” ännu viktigare. All främlingsfientlighet grundar sig i rädsla och rädsla bygger oftast på okunskap. Okunskap om ”dom andra”. Stora delar av Svenska folket bygger sin uppfattning om muslimer och muslimska världen på det elände som en liten klick fundamentalister orsakar. Vi drar alla över en kam. Men bakom rubrikerna finns alla de andra, vanliga människorna.

Houda på besök i Medeltidens värld

Genom att skapa möten, kulturella eller affärsmässiga,

Houda på sin resebyrå Bedouin Travel

minskar vi okunskap och bryter ned barriärer. Ökar förståelse. Därför hejar jag på min goda vän Houda Zoubis enträgna arbete med att bygga broar och nätverk genom att fixa möten och kontakter, hålla föredrag, ordna kurser och resor… och nu är hon också ”businessagent”. (Läs artikeln om henne i GP) Keep up the good work!

Inlägg i Bert Karlssons snedvridna ”debatt”

Lite av varje
Vem ska bli Arn? Joachim Nätterqvist på besök i sitt "Arnhem" strax innan presskonferensen i Skara. 17 dec 2007

Bert Karlsson kan hålla på och tracka mig för medeltid och historienörderi hur mycket han vill. Jag kommer aldrig att ge upp tron på medeltid och historiebaserad turism. Det är unikt och långsiktigt! Vad är det för unikt med ännu en hoppborg och bilbana? Här är mitt inlägg till NLT och SKLT som svar på Berts artikel/insändare 31 dec:

Kommunfullmäktigemötet som Bert Karlsson refererar till i sin debattartikel

Arnhusen i Varnhem
 

Foto: Anja Praesto
"Här ska vi spela in", Peter Flinth visar filmbyn för Jan Guillou och SF:s VD Rasmus Ramstad
Arnhusen i Varnhem

den 31 dec kan jag inte yttra mig om eftersom jag inte var där. Men hans kommentar ”Hela hans argumentation byggde på rena felaktigheter.” är skrattretande. Tala om att kasta sten i glashus, det är ju precis på detta sätt Bert Karlsson själv obegripligt vinner stora framgångar på. Han är expert på att fara med överdrifter och overifierade uppgifter och dessutom nedvärdera eller klanka på andra. Det är förvånande att han får stå oemotsagd efter så många intervjuer och möten med makthavare och allmänhet.

I mitt eget fall är jag trött på att det klankas på medeltiden och den gamla missuppfattningen att det är mitt fel att filmkulisserna inte fick bli kvar i Varnhem. Detta har blivit Berts favoritslagträ när han vill peka på mina (och Skara kommuns) tillkortakommanden.

Arnhusen i Varnhem

Sanningen är att en upplevelseanläggning av filmhusen aldrig hade gått att skapa där de låg i Varnhem. Skara kommun var redo att pröva en förlängning av bygglovet men gav upp den tanken eftersom man inte var beredd att betala ett så högt pris för kulisserna eller stå för SF;s kostnader för återställande av marken. En satsning som den som Medeltidens Värld så småningom realiserade var för övrigt överhuvudtaget aldrig möjlig. Platsen för kulissbygget i Varnhem var visuellt helt fantastisk (och anledningen till att SF valde den!) men den var rätt ”körd” ur turistisk synvinkel och aldrig något alternativ av flera skäl: markägaren ville inte ha kvar den, inte heller flera av de boende utmed vägen; platsen var inte kommersiellt utvecklingsbar  – all infrastruktur i form av vägbygge, parkering, aktiviteter, shopping kunde inte utvecklas i anslutning till kulisserna. Det enda skälet till att Skara öht tyckte det kunde vara intressant var som en ingrediens till totalupplevelsen i ”paketet” Varnhem, en vacker överraskning utmed pilgrimsleden. Länsstyrelsen hade heller aldrig gett tillstånd till något som hade krävt ingrepp eftersom miljön i anslutning till klosterkyrkan är minerad av fornlämningar. Om länsstyrelsen hade gett ok till Skaras ansökan om förlängt bygglov är rena spekulationer eftersom det aldrig skedde. Den allmänna opinionen var också att Varnhem var/är tillräckligt starkt i sig självt som varumärke även utan en filmby.

Vidare talar Bert om kaffedrickande pensionärer, men Arn har varit en lönsam affär för Skaraborg. Inte minst för att Svensk Filmindustri som ett av skälen att lägga inspelningarna här var att det redan fanns en upparbetad Arnturism – filmatiseringen genererade sedan drygt 20 Mkr i sysselsättning i samband med inspelningarna. Vidare har det gjorts två undersökningar av Arn-turismen (2004 och 2008), dessa visar att Arn drog in dryg 30 miljoner kronor i turismomsättning varje år då Arnturismen var störst. Om man tittar på den lockelse de historiska besöksmålen har på folk även utan Arn så hamnade siffran på över 100 miljoner. Detta är vad människor spenderar på att få bo, äta, handla, tanka etc när de kommit hit för att se ställen som Varnhem, Husaby eller Forsvik. De unika sevärdheterna från medeltiden som kyrkor, slagfält och klosterruiner är alltså en attraktion som inte bara är stark och långsiktig utan som också genererar ekonomi.  Dessutom är det fortfarande, så sent som 2010, en mängd resenärer i just Arns fotspår.

Det är riktigt att historiska besöksmål inte går att kommersialisera i samma utsträckning som en nöjespark eller badanläggning men målsättningen med historieprofileringen är inte heller snabba cash. Det handlar istället om en långsiktig positionering, att jobba med de unika värden Skaraborg har.

En annan käpphäst som Bert ofta drar fram är Hova Riddarvecka och de påstådda höga besöksantalen där. Siffrorna fanns mycket riktigt med i förstudien till Medeltidens värld, men detta byggde inte på vår egen undersökning utan var andrahandsuppgifter från en källa vi inte hade anledning att ifrågasätta.

Det enda som Bert Karlsson och jag tycks vara ense om är att vi imponeras av Götene kommun som är en kaxig och gränsöverskridande kommun. Det var modigt att en gång våga satsa på Medeltidens värld, även om jag själv är tveksam till den nya inriktningen som Äventyrslandet tar. Det fanns mycket bättre alternativ efter hand.

Turismen och Skaraborgs attraktionskraft är något jag vurmar för. Skaraborg ska uppnå 3 miljarder i turismomsättning år 2015 är det sagt. En förutsättning för detta är att vi samverkar och skapar goda allianser, men det blir inga goda allianser om vi håller på och snackar skit om varandra. Ska inte våghalsiga satsningar på äventyrsland och långsiktig profilering av vårt historiska landskap kunna funka sida vid sida?