Det var en aning tveksamt om hon verkligen träffade alla tonerna rätt, damen som sjöng God bless America. Men pampigt och nationalistiskt värre var det på öppnandet av 2012 års upplaga av världens största bilrace Indy500! Eftersom racet genomförs på Memorial Day weekend, då man ska hylla sina hjältar så sjöngs det också för militärerna (Army, Navy, Airforce och Coast guards) såväl nuvarande som veteraner och hädangångna. Juässäj, juässäj ropade publiken unisont när trupperna marscherade förbi på speedwaybanan. Efter lite biskopsbön och Starspangled nationalsång givetvis så uttalades de magiska orden; Ladies and Gentlemen – Start Your Engines.
Indy500 är inte bara det största racet utan också världens största sportarrangemang öht! Lockar nära
400 000 personer och lika många sittande personer är möjligt på Indianapolis Motor Speedway arena utanför Indianapolis. Vilken organisation måtte inte detta tarva! I år tangerades också värmerekordet i tävlingens 100-åriga historia. 33 grader i skuggan, vad de stackare som satt i solen hade törs jag inte tänka på.
Det har väl kanske inget med jämställdhet att göra men den här typen av arrangemang är och förblir pojkarnas paradis. Jag studerade dem när jag satt och vilade benen en stund på Motorsport Hall of Fame. Det lyste i ögonen på småkillar, pojkar, män, gamla gubbar you name it. Det syntes på dem hur de njöt av alla bilar och dithörande historiska bråte. Jag lovar, ingen av de bihängda brudarna var där av eget intresse. (jag vet, jag har helt säkert fel). De/vi var där för att vi hängde med killarna.
Själva racet, wrom, wrom och så ett vänstervarv till. Gäsp. Nej, jag skojar bara, det var faktiskt sevärt! 500 syftar på de 500 miles som körs vilket innebär 200 varv, ca 3 timmar
tog det. Det hände saker på banan hela tiden, småkrockar, gul flagg, omkörningar, depåtaktik (de tankar och byter däck på 8 sekunder!) och mot slutet var det två som bytte ledning vartannat varv. Spännande. Till slut gick segern ändå till en europé, Dario Franchitti från Skottland, som enligt segertraditionen bjöd blev dränkt i mjölk.
Tre kvinnor deltog i Indytävlingen, det gick inte särskilt bra för någon av dem denna gång. En svensk har vunnit Indy500; Kenny Bräck 1999. Han fanns i vimlet men vi sprang inte på honom tyvärr.
Staden Indianapolis är sedan länge förknippad med bilindustri. Idag finns Dalara kvar som gör chassi till tävlingsbilar. Det är tack vare ett par businessmän vid förra sekelskitet,
Fisher är den jag lagt på minnet, som ritade och drev fram att Speedwaybanan skulle byggas. Banan invigdes 1909 och Indy-tävlingen har hållits sedan 1911. Sedan dess har såväl bana som bilar och teknik utvecklats förstås. Bara en sådan sak som att topphastigheten har stegrats till 370 km/tim är värt att notera.
Indy500 är förstås inte bara racet utan alla möjliga anslutande evenemang i veckor. Vi fick nöja oss med att beskåda en gigantisk parad med alla förarna, stadens dignitärer, skolorkestrar och kända och okända kändisar. Olivia Newton John vinkade åt oss och Gladys Knight gled också förbi i en cabbe. Hela staden lever upp och många inhemska och utländska turister söker sig hit för en once-in-a-lifetimeupplevelse. En dam från Iowa jag pratade med på museet sa att nu kunde hon bocka av detta på sin lista.
Media domineras förstås av evenemanget. Men se där, på sidan två i lokaltidningen The Sunday Star stod det att Loreen och Sverige vunnit den populära Eurovision Song Contest. Gilla!
Jag la upp ett särskilt bildgalleri från Indy-resan här.