I Tampaområdet finns helt fantastiska stränder med kritvit sand och tätt mellan strandbarer och strandshoppar. Riktig turistfälla med go’ stämning. Men här var det dåligt med campingar (!) så vi fortsatte norrut och hamnade i Homosassa, praise the Lord.

Sandstränder finns ju överallt men tropiska träskmarker kan icke upplevas varsomhelst. I detta alligatorland (fast just det tror jag mest var ett turisttrix) bodde vi ett par dagar, hyrde båt och tog oss ut i kanalsystemet på jakt efter traktens populära manatees – sjökor. Dessa stora klumpdjur går upp till ytan och fäller ut sina näsborrar var 2-4 minut för att andas, men antagligen var det för varmt inne i träskområdet och de uppehöll sig längre ut till havs för vi lyckades inte se några. Däremot såg vi sköldpaddor, pelikaner, spindelapor och en massa fisk. Man fick sannerligen hålla koll var man svängt ute i kanalsystemet, något sjökort hade vi inte. Rätt som det var kunde det dyka upp skyltar och pilar till någon bar eller matställe.

Vi upptäckte att de flesta som bodde på campingen kom från närområdet, detta var deras helgtillflykt. På lördagskvällen var det karaoke i campingbaren och vi fick njuta av lokalbefolkningens oblyga framträdanden. Det blev mycket country och Hank Williams stod högt i kurs. Här fanns också en ”campingsheriff” (en security som åkte runt i golfbil) som var otroligt populär.  Han åkte mest omkring och såg till att folk hade det bra, varnade när åskstormen var på g och skjutsade

hem folk som var trötta eller överförfriskade.

Temperaturen var inte så hög, förmodligen under 30, men luftfuktigheten var närmare 100% så man var genomblöt hela tiden. Amerikanerna älskar att fläska på när det finns ac och det är så man drar på sig en sk ac-förkylning. Jag känner en som vet hur det känns….

Så var det dags att lämna Florida och vi sträckkörde genom agrikulturella tassamarker i Georgia, bomullsdistrikt i South Carolina och kom så fram till North Carolinas bergsområde. (jag är säker på att både Forest Gump och Oh brother where art thou är inspelade i något av dessa områden)

Bergsområdet inleds med Smokey Mountain, detta är Cherokeeindianernas område. Här börjar också Blue Ridge mountain med dess 469 miles (755 km) långa Parkway. Parkway byggdes på 1930-talet (ända fram till 80-talet) som en naturväg avsedd endast att njuta av utsikt och natur. Inga bostäder eller kommersiella inslag förutom butikerna i Visitor Centers som dyker upp med jämna mellanrum.

Ett av Visitors Centerna var ett centrum för bluegrassmusiken som till stor del uppstått i Blue Ridgebergen. Här serverades livemusik varje dag och det fanns en fin utställning. Basen i blue grassen är banjo och fiol, banjon från Afrika och fiolen från Europa. Dessa har ”vandrat in” från resp kontinent och strålat samman i bergsområdet. Två ljuvliga gubbar spelade och drog  historier från sin barndom när vi var där. Även på campingen (Doughton Park) där vi sov över i bergen var det ”picking” varje kväll, dvs man tog med sitt instrument om man hade något och träffades för att spela och sjunga. Vi blev inbjudna och ett par som denna afton firade sitt 59-åriga äktenskap drog huvudrepertoaren.

Visste ni förresten att banjon utvecklades från en trumma! Med pinne och strängar på.

Så tog vi avsked från Blue Ridge mountain och dess vackra natur och svala vindar och drog mot civilisationen igen. Appomatox står på tur. Men jag vill åka tillbaka hit och vandra. Tror att hösten kan vara bästa tid för det.

För drygt en vecka sedan tog Anders och hans sju kurskamrater examen. Elegant som tusan med militär disciplin i en enkel men värdig ceremoni. Utdelning av diplom och utmärkelse till Kursetta (Grattis Magnus fy fan va gött!) och Kurstvåa (Grattis Christoffer världens bästa Sarge Sergeant) och Änders som fick ha befälet denna speciella dag. Ted Johnson med svenska anor höll högtidstalet och både Du gamla du fria och The Star Spangled Banner sjöngs förstås.

Nu vidtar några veckors semester innan återfärd till Sverige. Ett fåtal stannar kvar för en kortare kurs om ett par veckor – dörrskyttarna (Door gunner).

Med facit i hand vet jag som tjyvlyssnat på kurspratet att kursen inte varit världens bästa – pedagogiskt sett. Utbildningen har innehållsmässigt varit  helt enligt plan, all erforderlig teori och praktik, men killarna har stundtals varit dödsuttråkade, mycket innantilläsning. Amerikansk militär disciplin och hierarki gör att få instruktörer vågar lämna innantilläsningen även om det vore bättre för eleverna. En analys är att svenska utbildningssystem och -sätt är…. mer utvecklade, vi har ett annat ingångsvärde helt enkelt och ställer högre krav. Och kan mer.

Hur som helst, nu har totalt 24 svenskar erhållit den amerikanska flygarvingen, en prydnad på uniformen. Fin som en medalj! Och åtta svenska killar pustar ut efter 6 månaders drillning i hangarerna på Fort Eustis. Grattis!

Nu är nästa kull av svenska Black Hawk-elever installerade i Newport News, de går fram till november, medan nuvarande kurs håller på att avslutas. Anders putsar skorna inför examen varje kväll.

Vi introducerade de 8 nya och deras fruar/flickvänner i den Svensk-amerikanska klubben som funnits sedan 35 år i området Hampton Roads/Tidewater. Den består av folk som av olika anledning är lätt besjälade av Sverige, svenskar och allt ursprungligt. De flesta har någon utvandrad förfader/moder och några av dem kan till och med lite svenska. En gång i månaden är det möte med svenskinsipirerad mat, sång ur svenska sångböcker, något föredrag, lotteri och annat myspys. De är så söta när de sjunger Nocturne eller Hälsa dem där  hemma på knagglig svenska utan att riktigt ha koll på vad det betyder.

Det uppskattas mycket att vi exotiska, direktimporterade svenskar deltar och sätter lite ”äkta” prägel på tillställningarna. Nu senast var det midsommarfest med alla tillbehör. Små grodorna står högt i kurs, liksom Prästens lilla kråka. När jag var över i Sverige för ca 3 veckor sedan för att lotsa kids passade jag på att ta med riktig ansjovis så att alla kunde få smaka på riktig Jansons temptation på midsommarbuffén. Sill och nubbe fanns där också och alltsammans kryddades med föredrag om Mysteriet kring Magnus Ladulås som jag fick äran att framföra.

Bildsvep från resa med Marcus W mest i fotspåren på Civil war (amerikanska inbördeskriget 1861-1864) men också från Shenandoah. Här finns texten.

Den 9 april 1865 i staden Appomattoxs rådhus fattade den legendariske sydstatsgeneralen Robert E Lee slutligen gåspennan och skrev under sin kapitulation.  Nordstatarna hade trängt in honom i västra hörnet av Virginia efter fyra års krigande samt efter det avgörande nederlaget vid Gettysburg.  Själva kapitulationen skedde helt

gentlemannamässigt, Lee och hans officerare fick behålla både hästar och annan egendom, dock inte sina vapen. Inte heller blev han krigsfånge utan Lee fick återvända hem. Nordstatsledaren Ulysses S Grant och Lee hade nämligen varit kolleger, innan inbördeskriget separerade dem på var sin sida. Och denna bekantskap medförde någon slags högre hederskodex.

Mindre gentlemannamässigt tedde sig kriget för de 620 000 soldater som på olika sätt dog eller skadades. En Park Ranger berättade att forskningen snarare pekar på över 700 000 numera. Man talar om ”dead, wounded, captured and missed” som en helhet. Kriget räknas som en av de första ”moderna” krigen, man hade ju tex både telegrafi och tåg. Men på slagfältet gjorde man som på Napoleons tid, sände ut folk i täta kolonner, axel mot axel marscherandes rakt mot fiendeelden. Kanonmat skulle vi säga i vår tid…

I början, tex vid det första slaget vid Bull Run, hade de inte ens enhetliga kläder och fanorna var mycket lika varandra. Om det var en vän eller fiende man mötte var alltså ofta oklart.

De påföljande dagarna efter Appomattox avväpnades hela den 28000-mannaarmen, men nyheten spreds långsamt och flera arméer fortsatte strida. Det allra sista skottet i nord-syd-kriget avgick 9 maj 1865 i Waynesville, North Carolina. Antagligen kan man säga att kriget inte slutade 1865, utan att konflikten fortsatte i decennier efter det formella krigsslutet, men då länge västerut och i andra, mer småskaliga former.

Amerikanerna är oerhört stolta över sin nation och sin korta historia och är måna om att visa och berätta om den.  Jag gjorde en fyra-dagarsresa och jag och min färdkamrat Marcus hade Niagarafallen som mål. Vi styrde kosan norrut från Newport News och vår

tidplan raserades redan första förmiddagen. Det visade sig att Marcus är minst lika mycket historienörd som jag och istället för 1 timma på Manassas (Bull Run) blev det fem.

Man kan inte köra många miles utan att det skyltas för slagfält, museer och minnesvärda byggnader. Allt är också mycket välgjort och påkostat, som svensk blir man avundsjuk på deras resurser och möjligheter. Varje visitor center eller museum kan uppvisa minst en film, en eller flera utställningar, illuminerade förklaringsmodeller på kors och tvärs samt en kader av servicepersonal och guider.  Många jobbar ideellt. En del anläggningar är federala, andra lokala. Ibland finns det två besöksmål som berättar samma sak fast på lite olika sätt. Och det finns besökare ändå så det räcker till alla…

Som Skandinav finns egentligen ingen särskilt anledning att fördjupa sig i amerikanska inbördeskriget, men när man väl är här blir man indoktrinerad. Det går liksom inte att

undvika det, överallt blir man påmind om dess existens. För ja, det finns liksom kvar, krutröken har ännu inte lagt sig. Under 2011-2015 är det dessutom ett pågående 150-årsjubileum och arrangemangen är än fler.

Min ståndpunkt är att alla krig är rätt onödiga. Ju mer man blickar in i dem, desto mer ser man vilken sandlåda det är. Allt dödande och förstörelse helt i onödan över frågor som hade kunnat lösas på ett betydligt intelligentare sätt. Den stora frågan i Nord/Syd-kriget kom att bli slaveriet. Syd (11 stater) ville starta en ny, egen nation med ekonomi byggd på slavarbetskraft. Nord (25 stater) ville behålla en stor, enad nation och var beredd på att ockupera de sydliga staterna för att nå sitt mål.

Med facit i hand inser ju alla att slavfrågan inte skulle varit hållbar i särskilt många år även utan krig. I och med segern för Unionen – Nord – så förbjöds slaveriet. Men rasåtskillnaden var därmed dock inte löst, först på 50- och 60-talen började de svarta få lika medborgerliga rättigheter som vita.

Anders och jag har kollat på tv-serien Nord och Syd från 80-talet för att få rätta ”settingen” när vi besöker de historiska platserna. Serien var kanske ingen höjdare, men

väl hemkommen från slagfältsresan vill jag se den igen. Nu får alla ortsnamn som Harpers Ferry och Bulls Run plötsligt en helt annan innebörd. Även alla gubbarna sätts i ett sammanhang, det är annars rätt rörigt med alla generaler och andra militära ledare som varierar mellan slagen.

Trots det slutliga nederlaget anses Robert E Lee vara en av USA.s mest framgångsrika generaler och överbefälshavare. Det sägs vara Lee’s skicklighet som gjorde att sydstatarna höll ut så länge, de var annars underlägsna både numerärt och materiellt. För Nordstatarna som bytte commander oftare är det Grant som är den mest kände, han blev senare president. Det berömda slaget vid Gettysburg leddes unionen av George G Maede.

Slaget vid Gettysburg är känt för att ha varit det avgörande slaget då kriget vände till Nordstatarnas fördel. Det är också känt för att ha skördat störst förluster, totalt närmare 50 000, varav 8000 döda. De medeltida slagen som jag mest bytt mig om hittills framstår som avlägsna och diffusa. Ett krig som amerikanska inbördeskriget känns nära och verkligt trots att det är historiskt. Det finns idag levande människor som träffat personer som deltagit eller varit ögonvittnen när det hände. Många har personliga berättelser från släktingar och det finns det kulor, kläder och andra prylar i varje hem.

En ung kvinna, Jennie Wade, som bakade bröd till sin gravida syster blev det enda civila offret i slaget vid Gettysburg. Hon träffades av en kula från ett närbeläget hus där sydstatarna tagit belägring. Striderna pågick nämligen delvis även i staden.

På vår resa träffade vi det underbara paret Cindy och JR som idag driver en restaurang, butik och Bed&Breakfast i just det hus som man  tror att det dödande skottet för Jennie Wade kom från. Farnsworth House har en spännande bakgrund och JR visade sig vara en ofantligt historieintresserad person som kunde delge massor av spännande och udda detaljer från slaget. Flera scener i filmen ”Gettysburg” spelades in i Farnsworth house taverna och Cindy o JR har köpt in en del filmmaterial som visas i restaurangen.

En fundering jag inte kan släppa är om det fortfarande finns motsättning mellan yankees (Nord) och sydstatare? Finns det öppna schismer eller dolda antydningar som alltjämt skapar en osynlig skiljelinje?

Ja, så är det nog. Svaren varierar beroende på vem man frågar. En sydstatssupporter på museet i Gettysburg kommenterade hätskt på ett påstående om kriget ”We didn’t loose the war!”.

Idag är slagfältet i Gettysburg – som alla slagfält ett besöksmål. Fälten är gigantiska och varje dalgång, kulle, fält har minnesstenar och monument resta från de medverkande staterna och olika militära enheter. Folk har gått omkring och pekat; Här stod vi och i den riktningen gick vi och här…. – allt är oerhört detaljerat och dokumenterat. På så vis blir kriget mycket nära. Nordstatarna som vann kriget fick snabbt upp sina monument och det dröjde ända till 1917 innan Sydstatarna fick upp sitt första monument på Gettysburg. Detta skedde då i skuggan av första världskriget, vilket präglade stämningen i hela världen vid den här tiden.

Vad hände med Lee då? Han gav som sagt upp i Appomattox, därefter bosatte han sig i Lexington och ägnade sitt liv som rektor för Washington Collage. Han gav inte upp sina politiska ståndpunkter men verkade för en försoning mellan det forna Nord och Syd och stödde återuppbyggnaden av det nya USA. Han dog 12 oktober 1870.

Se Bildgalleriet.

Bildgalleri från Indy-resan med svenska Black Hawk-gänget.

Fler bilder på g!

Det var en aning tveksamt om hon verkligen träffade alla tonerna rätt, damen som sjöng God bless America. Men pampigt och nationalistiskt värre var det på öppnandet av 2012 års upplaga av världens största bilrace Indy500! Eftersom racet genomförs på Memorial Day weekend, då man ska hylla sina hjältar så sjöngs det också för militärerna (Army, Navy, Airforce och Coast guards) såväl nuvarande som veteraner och hädangångna. Juässäj, juässäj ropade publiken unisont när trupperna marscherade förbi på speedwaybanan. Efter lite biskopsbön och Starspangled nationalsång givetvis så uttalades de magiska orden; Ladies and Gentlemen – Start Your Engines.

Indy500 är inte bara det största racet utan också världens största sportarrangemang öht! Lockar nära
400 000 personer och lika många sittande personer är möjligt på Indianapolis Motor Speedway arena utanför Indianapolis. Vilken organisation måtte inte detta tarva! I år tangerades också värmerekordet i tävlingens 100-åriga historia. 33 grader i skuggan, vad de stackare som satt i solen hade törs jag inte tänka på.

Det har väl kanske inget med jämställdhet att göra men den här typen av arrangemang är och förblir pojkarnas paradis. Jag studerade dem när jag satt och vilade benen en stund på Motorsport Hall of Fame. Det lyste i ögonen på småkillar, pojkar, män, gamla gubbar you name it. Det syntes på dem hur de njöt av alla bilar och dithörande historiska bråte. Jag lovar, ingen av de bihängda brudarna var där av eget intresse. (jag vet, jag har helt säkert fel). De/vi var där för att vi hängde med killarna.

Själva racet, wrom, wrom och så ett vänstervarv till. Gäsp. Nej, jag skojar bara, det var faktiskt sevärt! 500 syftar på de 500 miles som körs vilket innebär 200 varv, ca 3 timmar

tog det. Det hände saker på banan hela tiden, småkrockar, gul flagg, omkörningar, depåtaktik (de tankar och byter däck på 8 sekunder!) och mot slutet var det två som bytte ledning vartannat varv. Spännande. Till slut gick segern ändå till en europé, Dario Franchitti från Skottland, som enligt segertraditionen bjöd blev dränkt i mjölk.

Tre kvinnor deltog i Indytävlingen, det gick inte särskilt bra för någon av dem denna gång. En svensk har vunnit Indy500; Kenny Bräck 1999. Han fanns i vimlet men vi sprang inte på honom tyvärr.

Staden Indianapolis är sedan länge förknippad med bilindustri. Idag finns Dalara kvar som gör chassi till tävlingsbilar. Det är tack vare ett par businessmän vid förra sekelskitet,

Fisher är den jag lagt på minnet, som ritade och drev fram att Speedwaybanan skulle byggas. Banan invigdes 1909 och Indy-tävlingen har hållits sedan 1911. Sedan dess har såväl bana som bilar och teknik utvecklats förstås. Bara en sådan sak som att topphastigheten har stegrats till 370 km/tim är värt att notera.

Indy500 är förstås inte bara racet utan alla möjliga anslutande evenemang i veckor. Vi fick nöja oss med att beskåda en gigantisk parad med alla förarna, stadens dignitärer, skolorkestrar och kända och okända kändisar. Olivia Newton John vinkade åt oss och Gladys Knight gled också förbi i en cabbe. Hela staden lever upp och många inhemska och utländska turister söker sig hit för en once-in-a-lifetimeupplevelse. En dam från Iowa jag pratade med på museet sa att nu kunde hon bocka av detta på sin lista.

Media domineras förstås av evenemanget. Men se där, på sidan två i lokaltidningen The Sunday Star stod det att Loreen och Sverige vunnit den populära Eurovision Song Contest. Gilla!

Jag la upp ett särskilt bildgalleri från Indy-resan här.

Nu har jag fått testa ytterligare en av basens faciliteter; sjukhuset. Jag har nämligen legat hela dagen med dropp! Gôrtrevliga nurses och proffsiga doctor Simmings gick inte av för hackor hon heller. I går vaknade jag nämligen med kraftig yrsel och fick panik. Svimningen låg nära.  I morse var det likadant och då bestämde jag mig för att bli kollad.

Efter en hel dags tester och analyser visar det sig att förutom blodtrycket är allt bra. Simmings teori är; dehydration, alltså uttorkning. Jag dricker för lite. Vatten. Jag som trodde det räckte att ta varannan öl och varannan vin.

Kroppens indikator på att det är dags att justera vätskebalansen är inte alltid att man är törstig (i min ålder får jag väl tillägga) – då hade jag ju fyllt på. Det första varningstecknet på uttorkning är annars huvudvärk eller möjligen sendrag (kramp) och utmattning. Men jag hade inga andra tecken mer än hjärtklappning och en kraftigt snurrande omvärld så jag såg inte sambanden. Kanske är det några dagars trampande i 33-gradigt New Orleans som har bidragit till mitt tillstånd. Därefter direkt hem till Newport News och grillfesten för nästa kull av svenska Black Hawk-elever – och det var väl inte så många som tänkte på vatten på den festen….

Åtta unga män har som sagt anlänt denna vecka. De börjar nu samma utbildning som Änders och gänget och går till november. En av fruarna verkade sugen på att gå med mig på kören, kul!

I övrigt har jag upptäckt ännu mer än bara sjukhuset på Fort Eustis. Här finns ju också möjlighet att rida! Och köra go-kart, hyra stugor, paddla, spela golf… Och snart börjar sommarkonserterna på basens ”park” med soul och blues och rock!