Bästa Uppdrag granskning

”En pikant detalj (tycker SN) är att när SVT:s reportrar letade efter den första upplagan av förstudien och tog kontakt med Anja Praesto, som också ingick i projektgruppen, lovade hon att skicka en arbetskopia. Men först mailade hon till kommundirektör Rogher Selmosson och berättade att Uppdrag granskning vill ha den första rapporten.
”Jag kan ju låtsas att jag inte hittar den…”, föreslår Anja Praesto.”

Vad som inte framkommer är det berodde på att jag ifrågasatte om det inte vore mera korrekt, rent formellt, om Götene kommun skulle förse granskarna med materialet. Därom rådde delade meningar, men jag sände icke förty det jag hade i burken till dem. Varför inte, det fanns ju inget att dölja!

Götene; keep up the good work!
Hur går det för Konsult Karlsson?

Jag har varit på Turistgalan!

Har varit i Stockholm, på Turistgalan. Årets happening för alla som vill lära sig mer, knyta kontakter, frottera sig med branschens höjdare och bli avis på alla som får priser. Årets tema var innovation och en uppskattad nyhet i upplägget var matchmaking, så jag träffade både Näringsdepartementet och Razormind.

Laddad från denna dag som är glamourös och seriös på samma gång delger jag lite funderingar och summeringar.

I Sverige ökade turismens totala omsättning under 2011 med 6,4% till

264 miljarder kr. 264. Miljarder. Fattar’u? Större än järnet. Större än bilarna.

Av dessa miljarder står de svenska fritidsresenärerna för 45%,
svenska affärsresenärer för 15% och
utländska resenärer för drygt 37%.

Nog med faktan.

Turistiskt sett är Sverige för litet för sig självt. 9,5 miljoner invånare är för knapert underlag för att skapa tillväxt. De utländska besöken får därför stor uppmärksamhet vid sådana här turistgalor och det är ju förståeligt. Detta räknas som export, dvs vi får in pengar i landet som utländska gäster spenderar hos oss.

Men det måste väl vara lika viktigt att få svensken att turista i i sitt eget hemland? Att få Andersson och Pettersson att upptäcka sin egen natur och kultur och därigenom öka chansen till att pengar stannar i Sverige? Nästan hälften av våra turister är just svenska, men vad jag vill peka på är att dessa inte för glömmas av i vår iver att attrahera incomingturister. Det känns nästan så på galorna.

Andreas Weise kom och sjöng för oss.

Genom att stimulera närmarknaden gynnas både lokal ekonomi och hållbarhetsambitionen. Jag vet en organisation som aviserar sin vilja att ta ett nationellt ansvar för att främja hemmaturismen. På samma sätt som Visit Sweden har uppdrag att utveckla Sverige som destination för utlandsmarknaden behövs kanske någon som värnar om Sverigeturisten i Sverige.

Många projekt handlar om att stötta småföretagarna. Bra! Men man får inte i sin iver att stötta dessa glömma att också ge dragarna det stöd de kan tänkas behöva. Utan dem slår vi undan fötterna på alla. Ett fåtal starka dragare sprider glans över hela destinationen och drar kunder till övriga aktörer. Det där med prästen och klockar’n är på riktigt.

Platsens attraktionskraft i samspel med näringslivet är den avgörande faktorn för framgång. Eller som en av föreläsarna sammanfattade; People, Planet, Profit– en slags modernisering av Kotlers gamla P:n i marknadsmixen.

Turistkollegerna Anna-Karin och Klara träffade jag!

Folket – vi, medborgarna, du och jag som lever och verkar på landsbygd eller i stad, som vare sig vi är sysselsatta inom besöksnäringen eller ej ändå ”drabbas” av och kan dra nytta av platsens utveckling till en attraktiv helhet. Om vi som bor här trivs och är glada kommer också våra gäster att göra det.

Hållbarhetstänket som får allt större betydelse – allt fler företag har upptäckt miljötänkets konkurrensfördelar, att värna om planeten. Att vara en palmoljefri anläggning eller låta någon procent av omsättningen gå till insamling har blivit en del av affärsidén.

Med gloria – Johan Rockström, skrev ”Vår tid på jorden”. Den måste jag läsa.

Och syftet med att stimulera turism är att tjäna pengar – skatteintäkter, sysselsättning etc. Till samhället. Till företagen. Till individerna.

Sen behövs Passion också. Och det är det som kulturen står för ju. Synen på kulturens roll inom besöksnäringen har inte förändrats – alla tycker den är betydelsefull! Nödvändig. Ja, en förutsättning för turismen öht. Det är platser, sevärdheter, attraktioner och evenemang som är reseanledningen. Att äta och bo är ett viktigt komplement till aktiviteten men utgör sällan en reseanledning i sig.

Men det här har jag hört i 15 år. Vad är nytt?

Man pratar om vikten av att kulturens- och turismens företrädare möts. Att det ska finnas mötesplatser, arenor för utbyte och utveckling. Och visst finns dessa möten idag! Turistrådet bjuder in till möten, skapar utbildningar, ordnar seminarier, tar fram program etc. Men ändå känns det som om kulturarvet och dess aktörer alltid spelar andrafiolen. Är det vårt eget fel? Det sades på galan att kultursektorn inte vill/kan tjäna pengar och att det kanske därför finns en tröghet i mötena mellan kulturen och turismen. Inom kultursektorn finns inte samma ekonomiska driv, därför har vi inte samma framträdande position i samarbetena.

För samma mål har vi väl? Nämligen att locka fler besökare.
Fler besökare. ”Dyrare” besökare, dvs som spenderar mer. Och besökare som stannar

Proffsmingel!

längre. En natt till är ett motto för många. Till det vill kulturen bidra!

Kreativa näringen är ett annat modebegrepp. Innovationer, nyheter, utveckling. För detta presenteras modeller och arbetsmetoder. Nya produkter som norrskensturer eller övernattning utmed bergsväggar är uppiggande och goda förebilder för nytänk.

Hur kan kulturarvet bli en del av den kreativa näringen?

Snart ska jag åka till Småland och se Kosta Boda Art Hotell – de fick Stora Turismpriset i år. Stort grattis!

Femtio nyanser av tveksamhet

I mitten av boken skrev jag på facebook att rodnar hon en gång till bränner jag upp den. Jag läste 50 nyanser av honom eller det betydligt fyndigare 50 shades of Grey på originalspråket och hade fått nog av alla nyanser av rött.

Vänner som läst rekommenderade mig att i så fall ta fram bensindunken redan nu och mycket riktigt, i återstoden av boken rodnar hon, huvudpersonen Anastasia, 27 gånger till, om jag räknat rätt. Jag fullföljde således inte mitt desperata löfte. Jag fortsatte att läsa för

Högröd av…

jag ville hitta nyckeln till denna romans formidabla framgång.

Men jag läste förgäves. Jag kan faktiskt inte begripa vad som är tjusningen i denna framställan om den fula ankungen som levt sitt 22-åriga oskuldsfulla liv helt omedveten om sin skönhet och impact på omgivningen. Och som blir förförd av och förälskad i den framgångsrike, snygge hjälten. Det är som Kulla-Gulla möter Arn. Men skillnaden är att denne Arn har en mörk sida på grund av sin miserabla uppväxt som mynnat ut i en faiblesse för offpiståkning i sexuella tassamarker.

Jag vet inte om det är en förståelse för BDSM-falangen som författarinnan försöker åstadkomma. De allra flesta kan ju känna igen den tveksamhet som den kvinnliga huvudkaraktären känner när hon blir inbjuden i Mr Greys lekrum, även kallat sammetsklädd tortyrkammare, men när författaren försöker beskriva omvandlingen från rädsla och tveksamhet till njutning och hänförelse lyckas hon inte. Beskrivningen känns inte alls övertygande utan bara krystad. Ansträngd.

Hela boken är som gjord för film och i flera scener får man ta del av ”Kulla-Gullas” introduktion i en osannolik värld med outsinlig lyx och flärd. Mr Grey är typ rikast i världen och att bli bjuden på turer i hans egen helikopter, obegränsade klädkonton i exklusiva butiker, datorer, bilar you name it är ju bara en bal på slottet men som den heliga Ana bara motsträvigt tar emot.

Mr Grey är en förförelsemaskin och det är möjligen här som boken kan fungera som en teorilektion för alla som behöver lite tips och trix. Dessutom är jag riktigt nyfiken på den musik som Mr Grey spelar boken, han är ju finsmakare på det mesta så dessa stycken ska jag kolla upp.

Jag trodde – och hoppades – att detta var en fristående bok, men det är tydligen bara del ett av tre. Mot slutet av boken matas det på med cliffhangers så man ska undra hur det går i nästa bok. Den heter 50 nyanser av mörker. Ha ha det tror jag säkert. Någon som har den att låna ut? Jag vill inte ge mer pengar till Erika Leonard James förlag. Men är det bara för att jag är avundsjuk?

Inte kan jag påstå att boken är helt ointressant, nej då. Men min behållning är faktiskt de funderingar som uppstår ur ett existentiellt, kommersiellt och samhällsekonomiskt perspektiv. Vilka mekanismer är det som styr framgång eller motgång? Vem blir rik, vem blir fattig och varför? Handlar allt om bananskal? Eller finns det nyanser jag inte förstår? Inte ser? Allt handlar kanske till syvende och sist bara om mig själv…

50 nyanser av honom är emellertid inget jag känner jag behöver pynta mitt bibliotek med.

Någon som vill ha den? Först till kvarn.

 

Vad är det som händer i Helljunga?

Kära SJ

Nu var det ett tag sedan vi hade ett samtal du och jag. Man skulle kunna kalla det för utvecklingssamtal för likt förra gången – för mer än ett år sedan faktiskt – så ska du få förbättringsförslag av mig. Jag känner mig verkligen kreativ för din skull!

Tyvärr måste jag börja med att berätta att jag har en hel säck med oplanerad väntetid, omysiga stunder på ruggig perrong, övergivenhet och brustna planer och jag vet inte var jag ska ställa den. Kanske skulle jag ställa den i Herrljunga för det är just där som påfyllning är säkrad. Grejen är att det egentligen inte är min säck, utan min dotters, men jag är inte bara projektledare utan också mamma vilket inkluderar en stor portion medlidande å sina barns vägnar. Under förra året fick jag 20, kanske 25 samtal från en uppgiven och ibland övergiven dotter, strandad i Helljunga som vi ”döpt” om denna avgrundsplats till på grund av alla banbrott. Alltid samma plats, alltid samma visa; tåg som stannar, tåg som inte kommer, ersättningsbussar, ibland öht ingen information, väntan, ovisshet…

Och jag undrar; vad är det egentligen som händer i Helljunga? Varför tar du inte tag i denna allvarliga brottsplats? Och vad får de med fritidskort för ersättning för sveda och värk? Det är åtskilliga timmars förseningar, ja  d a g a r  sammanlagt, som vi vill ha smör för nu!

Olé med José

Sen sist har du i alla fall förbättrat servicenivån på stationerna, där får du poäng. På stationen i Skövde har du fått en jättemysig kaffehörna, designad och genomtänkt, ett lyft för hela stan. Och i Göteborg idag var det ingen kö alls när jag behövde hjälp med en krånglig biljett, trots att det var värsta rusningstid. Jag hade köpt en biljett på nätet men det kom inget till mobilen som jag beställt. Tomt och tyst bara. Men José på stationen som stirrade förbryllat i sin skärm skämtade och var glad och skrev ut ett specialpapper och då blev jag också glad. Jag fick till och med en stämpel på. Det kändes viktigt och riktigt och jag klev nöjd ombord.

Mitt förbättringsförslag i detta samtal är att skaffa en kundchatt på nätet. Så som en del av telefonbolagen har. Det håller inte att sitta och vänta 30-40-50 minuter när man måste lösa ett problem. Det tar av min arbetstid. Det tar ibland av min fritid. Och även om jag uppskattar vissa av våra samtal har jag roligare saker att göra.  Alltså behöver du föröka dig. Du kan klona José för jag gillar pragmatisk påhittighet.

SJ-stämpel är inte alla som har!

Jag har också handlat biljett på Tradera, himla bra sätt att komma över resor till bra pris. Men då MÅSTE du se till att det är samma tider på auktionssidan som på biljetten! Står det 14.53 på Traderabiljetten så kan inte tåget gå 14.42! Det förstår du väl? Ibland hänger min optimerade tillvaro på 11 minuters marginal serru.

Nu ska jag snart byta tåg i Katrineholm. Sen blir det Linköping såvida du inte hittar på något otyg, just nu är du 20 min efter schemat och ligger pyrt till.

Men ändå; Trevlig helg SJ, I wish You a pleasant yourney.

Inneliv och uteliv

En fältstudie av kroglivet gjord mitt i livet i det Stora Landet i Väst.

Låt mig börja med en sammanfattning; allt är friare, enklare och billigare. Det kostar till exempel inte skjortan bara för att komma in på ett ställe. Varför betala 120-150 kr för att gå in och ta en öl om jag ändå inte tänkt dansa eller hänga fram till stängningsdags? I USA tycks strategin vara att skapa ett flöde av folk och ekonomin ligger i att de handlar mycket. In på ena stället och sen ut till nästa. Vad händer, vem är där, vem spelar? Både Nashville och New Orleans är en musikstad med mängder av klubbar och musikbarer, vägg i vägg, den ena avlöser den andra. Det är inget inträde utan man drar från krog till krog.

Banden lever på tipp, dvs dricksen. Och de som är duktiga och vinner sin publik får säkert ihop sin kväll. Tänder inte publiken från man helt enkelt inget betalt.  Vissa populära grupper spelar 360 kvällar om året, stackars familjen (fast jag såg allt att de bytte nå’n gubbe i banden från kväll till kväll).

Nashville var inte så mycket country som jag hade förväntat mig, men det fanns ändå riktigt bra musik. Å andra sidan tog vi oss aldrig ut till Grand Ole’ Opry, den scen och skådeplats där countryartisterna träffas. För den som gillar både jazz och blues är det bara att gratulera om hen kan besöka New Orleans. (Obs man säger inte njuårliins utan noaarlins).

Många spelar ute på gatorna, det är kanske ett sätt att bli upptäckt för att få komma upp sig och få uppdrag på någon bar. En del belägrar trottoaren med full PA-anläggning och hela instrumentbatteriet

I Cincinnati har de ett bautafyrverkeri varje fredag. Varje vecka! Det brakade loss när vi satt på en uteservering där vi mellanlandat på vår väg till Indy500. Vi trodde det var för att det lokala baseballaget just segrat men kypar’n hävdade att så här är det varje fredag. Vi undrade mest vad de hittar på vid högtider, för det här fyrverkeriet var i nivå med både prinsessfödslar och nyårsfester hemma i Svedala.

Och det handlar förstås om vädret. Jag tror inte ordet garderobsavgift ens är uppfunnet där jag varit och allt blir mycket enklare utan jacka. Man sitter ute, man går ut och in, man kan äntligen få använda sin tunna, snygga sommarklänning som hängt på vänt i garderoben flera säsonger…

Det är varmt, tillräckligt varmt, hela tiden för att bara komma och gå som man är. Jag vet, det är vinter här också, men deras utesäsong är tre gånger så lång och allt blir enklare utan jacka.

Folk äter ute oftare här än hemma. Prisläget avgör förstås. Det är inte superbilligt men en middag kostar klart mindre än hemma för oss svenskar. Utbudet är enormt, men kanske lite trist på så vis att det mest är kedjor. Det är snyggt och genomtänkt men känns lite fabricerat till slut. Texas steakhouse (underbart kött men stojigt), Ruby Tuesday (softare miljö, stort salladsbord), Olive garden (fint men ingen olivolja!) , Plaza Azteca (mexikanskt), Red lobster (bäst under hummersäsong), Cracker barrel (amerikanskt countrylife, inkl butik, serverar frukost hela dagen) osv. På Sonic har personalen rullskridskor (inte i köket?) och man blir serverad vid bilen. Och så har vi alla pannkaks- och våffelhus med berg av fluffiga plättar dränkta i sirap och smör. Att ta med hela familjen på frukost då och då verkar vara en tradition. Inklusive pannkakor, man står sig hela da’n.

Ett annorlunda place vi besökt i Newport News är en HD-bar, Hoss Deli, mc-folket ställde sina cyklar på uteserveringen och det blev en maffig syn. Biljardbord och liveband, riktigt bra.  Ett annat är Nascarbaren. För den oinvigde; Nascar är en bilsport som bara finns här i USA. Stället är som vilken sportbar som helst men stuket på stället luktar motorsport.

Tack serloinsommar. Nu väntar nudelhöst.

Hemma! Nu är man tillbaka i landet där nagellacket inte kostar 30 kr utan 130 och där Levisjeansen kostar 1300 kr istället för 300 och där folk har ett och annat att lära av dem på andra sidan Atlanten vad gäller gästvänlighet, servicesinne och vanlig artighet.

Är också tillbaka i landet där det finns A-fil och medeltid, folk kan prata engelska och inte stämmer varandra för allt och inget. Där vi har riktig semester och fri sjukvård. Där det finns lupiner och storspov och allemansrätt. Där det är svalt och skönt och sommarkvällarna är ljusa.

Tack Kungen och talibanerna för en fantastisk möjlighet att lära känna det förlovade landet. Farväl serloinsommar. Nu väntar nudelhöst i Svedala.

 

En bildrapsodi från halvåret som gått.

.

Appomatox – Aylesbury Drive

Avslutande delen av vår rrrrroadtrip! Och samtidigt är cirkeln sluten i min bildningstur i Civil Wars fotspår. Åtskilliga slagfält och minnesplatser återstår, men jag tror jag nu har sett de viktigaste. När jag for hit var mitt intresse för amerikanska inbördeskriget tämligen svalt och hade aldrig kunnat ana att det skulle få så mycket utrymme i våra utflykter. Men dels är det väl för att det finns så mycket gestaltat kring detta, man trillar på monument och platser hela tiden, dels att människor är så engagerade och ivriga att delge, dels att vi haft turen att lära känna några av dessa människor som trollbundit oss med sin kunskap. Berättelserna har liksom fått ett inifrånperspektiv med personliga minnen och beröringspunkter.

Under konstruktion.

Från Homosassa till bluesgrassland

I Tampaområdet finns helt fantastiska stränder med kritvit sand och tätt mellan strandbarer och strandshoppar. Riktig turistfälla med go’ stämning. Men här var det dåligt med campingar (!) så vi fortsatte norrut och hamnade i Homosassa, praise the Lord.

Träd i Homosassa

Sandstränder finns ju överallt men tropiska träskmarker kan icke upplevas varsomhelst. I detta alligatorland (fast just det tror jag mest var ett turisttrix) bodde vi ett par dagar, hyrde båt och tog oss ut i kanalsystemet på jakt efter traktens populära manatees – sjökor. Dessa stora klumpdjur går upp till ytan och fäller ut sina näsborrar var 2-4 minut för att andas, men antagligen var det för varmt inne i träskområdet och de uppehöll sig längre ut till havs för vi lyckades inte se några. Däremot såg vi sköldpaddor, pelikaner, spindelapor och en massa fisk. Man fick sannerligen hålla koll var man svängt ute i kanalsystemet, något sjökort hade vi inte. Rätt som det var kunde det dyka upp skyltar och pilar till någon bar eller matställe.

Vi upptäckte att de flesta som bodde på campingen kom från närområdet, detta var deras helgtillflykt. På lördagskvällen var det karaoke i campingbaren och vi fick njuta av lokalbefolkningens oblyga framträdanden. Det blev mycket country och Hank Williams stod högt i kurs. Här fanns också en ”campingsheriff” (en security som åkte runt i golfbil) som var otroligt populär.  Han åkte mest omkring och såg till att folk hade det bra, varnade när åskstormen var på g och skjutsade

hem folk som var trötta eller överförfriskade.

Temperaturen var inte så hög, förmodligen under 30, men luftfuktigheten var närmare 100% så man var genomblöt hela tiden. Amerikanerna älskar att fläska på när det finns ac och det är så man drar på sig en sk ac-förkylning. Jag känner en som vet hur det känns….

Så var det dags att lämna Florida och vi sträckkörde genom agrikulturella tassamarker i Georgia, bomullsdistrikt i South Carolina och kom så fram till North Carolinas bergsområde. (jag är säker på att både Forest Gump och Oh brother where art thou är inspelade i något av dessa områden)

Picking i Blue Ridge

Bergsområdet inleds med Smokey Mountain, detta är Cherokeeindianernas område. Här börjar också Blue Ridge mountain med dess 469 miles (755 km) långa Parkway. Parkway byggdes på 1930-talet (ända fram till 80-talet) som en naturväg avsedd endast att njuta av utsikt och natur. Inga bostäder eller kommersiella inslag förutom butikerna i Visitor Centers som dyker upp med jämna mellanrum.

Ett av Visitors Centerna var ett centrum för bluegrassmusiken som till stor del uppstått i Blue Ridgebergen. Här serverades livemusik varje dag och det fanns en fin utställning. Basen i blue grassen är banjo och fiol, banjon från Afrika och fiolen från Europa. Dessa har ”vandrat in” från resp kontinent och strålat samman i bergsområdet. Två ljuvliga gubbar spelade och drog  historier från sin barndom när vi var där. Även på campingen (Doughton Park) där vi sov över i bergen var det ”picking” varje kväll, dvs man tog med sitt instrument om man hade något och träffades för att spela och sjunga. Vi blev inbjudna och ett par som denna afton firade sitt 59-åriga äktenskap drog huvudrepertoaren.

Visste ni förresten att banjon utvecklades från en trumma! Med pinne och strängar på.

Så tog vi avsked från Blue Ridge mountain och dess vackra natur och svala vindar och drog mot civilisationen igen. Appomatox står på tur. Men jag vill åka tillbaka hit och vandra. Tror att hösten kan vara bästa tid för det.

Blue Ridge Mountain

Roadtrip!

Hela vår USA-vistelse avslutas nu med två veckors semester. Vi beslöt att lämna Virginia en stund och ta oss söderut, till värmen (ha ha ha – vi hade ju bara 40C i Virginia).  En rundtur  i husbil med riktning söderut via östkusten, halvhalt i Orlando för alla park-måste-besök och träffa Lisas bror och sen norrut över Floridas västsida och upp

Glad svartbjörn. (ev lite arg…)

genom Blue Ridge mountain. That’s the plan. I skrivande stund befinner vi oss på återfärden på vindlande vägar på Blure ridge parkway. Målet är att övernatta någonstans med svindlande utsikt över de blånande bergen. Här är breathtaking (jag är inte am’rikansierad, det bara låter bättre än andtruten). Och det bästa av allt; vi hade lyckan att se livs levande svartbjörn, en hona med två ungar. Helt underbart! Och en ljuvlig kontrast till den sönderstressade isbjörn vi mötte i Seaworld. Mer om det längre fram.

Smala landremsor i Outer banks

Resan inleddes med ett par underbara dagar i Outer Banks, bästa stoppet på hela resan tror jag. Outer banks är en smal remsa av gräs och sand och små byar som verkar oberörda av allt annat som händer i världen. Här finns vildhästar också! Och underbara campingplatser utmed havet. En afton satt vi helt ensamma på stranden, vi halvlåg i våra strandstolar och bara glodde upp på himlen som likt en OmniMaxbiograf visade stjärnbilder över hela valvet, från kant till kant. Havsgässen lyste av stjärnljuset och det blåste varma vindar.  Vi bara satt tysta och njöt stumma av vår litenhet. Rätt som det var krafsade det lätt på mina tår. Gissa om jag flög upp. Sicken tur vi hade ficklampan med. Är det någon gång jag ångrat att jag inte hade kameran med så var det denna gång. Världens sötaste krabba i ätstorlek stod där och plirade med sina uppskjutande ögon i ficklampsljuset. Nöp lite i mina sandaler och kollade om det gick att äta. Nähäpp, knatade vidare till en colaburk vi hade med oss, konstaterade att den heller inte var något att ha och kröp sen iväg till sina släktingar.  Han fick heta Alfred. Love You Alfred!

Från södra spetsen av Outer banks tog vi färjan från mysiga Ocracoke över till fastlandet. Sen hamnade vi i Charleston. Tvättäkta sydstatsarkitektur och mysiga gator. Strax utanför staden, på Fort Sumter, startade amerikanska inbördeskriget. Charleston var hela kriget igenom en knutpunkt för sydstaterna.

Efter en övernattning utanför Jacksonville for vi till Orlando och ägnade ett par dagar åt nöjesparkerna, de två-tre vi hann med. Seaworld var bästa besöket i Orlando. (Ja åsså Hard rock Café, världens största. Ett rockens hall of Fame två våningar och flera ”matsalar”. Vem hade tid att äta?) Vi koncentrerade oss på showerna och hann med nästan alla. De var bland det bästa jag har sett, mycket välgjorda och underhållande. Inte förutsägbara. Vi har inte bestämt oss för om delfinerna eller späckhuggarna var bäst. Båda vinner. Späckhuggarna är så magnifika och vackra och jag blev änna tårögd när de drog igång. Före showerna matas man med lite propaganda om de insatser för djurvård och forskning som bland andra Seaworld står bakom, det är väl jättebra. Och havsdjuren i Seaworld ser ju ut att må mycket bra och man bara måste tro att de faktiskt har kul och gillar att hoppa upp och plaska på osynliga kommandon. Både tränarna och deras proteger är mycket eleganta och skickliga. Men efter isbjörnsbesöket funderade jag likt en barnunge på om de kanske inte alls var lyckliga. De kanske bara gör sina konster för att de är hungriga…

Ledsen isbjörn.

Isbjörnen fanns i den del som hette Arctic world, mycket trevligt uppbyggd ”värld” med levande is utan att alla barärmade turister behövde frysa. Jag säger som Gösta Ekman vette fan hur det går till. I denna arktiska miljö fanns diverse ishavskreatur att beskåda och huvudattraktionen var isbjörnen. Men vi blev ledsna och beklämda av att se den. Den simmade fram och tillbaka i ett bestämt mönster som om den vore mekaniserad. Inga avvikelser till synes, samma runda mellan ett konstgjort isflak och en vägg. Om och om igen. Anders och barnen var helt övertygade om att isbjörnen var fejk, en välgjord pälsförsedd maskin. Jag var istället helt övertygad om att den var mentalt störd och längtade till Svalbard.

Universal

Harry Potter, Harry Potter, Harry Potter. Hogwarts var värt väntetiderna. Mycket välgjort. Men priserna i butikerna med godis och annat från filmen får vilken förälder som helst att gråta. Hur kan man ta 70 kr för några kolabönor!?

Ett tips till alla som åker hit – observera att Universal har TVÅ parker. Med TVÅ olika inträden. Harry Potter finns i den parken som heter Adventure Island. Detta hade inte vi fattat och förlorade en del på att inte förköpa hela paketet. I den andra parken gick vi bland annat på Terminator 2, en häftig show och vi fick träffa både Arnold och John Connor. Säkert!

I Orlando var vi inte på Disney World, nej vi avstod faktiskt från det. Däremot bodde vi i Disneys värld. Det finns hotell, krogområden, resorts, campingplatser etc i Disneys olika teman. Vi bodde med vår husbild i Fort Wilderness, bra service och vänliga människor. Och här fanns också så mycket att göra att det hade räckt med att stanna där man bodde.

I Orlando hade vi en dejt med Lisa bror Staffan James och hans dotter Savannah. Vi har inte sett honom på elva år! Han for hit 11 sept ett visst år och fick hjälpa till på Halifax dit han blev omdirigerad från New York. Nu jobbar han som manager inom GameShop och bor i Tampa. Det var jätte, jättekul att träffa honom igen!!! Puss!

Vi hamnade sedan i Homosassa, ett träskområde norr om Tampa. Bästa stoppet på hela resan tror jag . Mer om det i nästa inlägg.