6 dec 2016. Västvärldens handlingsförlamning inför vad som händer i Syrien är en skam. En skam är också den brist på empati som förekommer. Ja, dom som har makten är dumma. Men det är civila, sån’na som DU och JAG som drabbas.  Lika många människor som bor i Sverige är på flykt, inom eller från Syrien!
Men den som vill hjälpa kan faktiskt göra något! Hur? Öppna din plånbok. Jobba i de organisationer som hjälper flyktingar. Eller starta en insamling. Tänk själv. Hitta på något.

………………………….Stöd UNICEF! Och Rädda barnen! NU!……………..

Berättelsen nedan skrev jag för precis ett år sedan, i december 2015. Sen dess har allt bara blivit VÄRRE! Hur var det möjligt? Texten handlar om de rädda barnen samt om att människor behöver mötas över religions- och kulturgränser, för att skapa förståelse för varandra och minska rädslor för ”det okända”. Jag tror alltjämt att turism kan skapa dessa mötesarenor, men då måste det vara fred. Kommer man i vår livstid kunna resa till länderna i Mellanöstern? När kommer förändringen till det bättre?

En gång hade jag förmånen att resa till Syrien. Jag besökte flera orter och som den historienörd jag är fick jag mitt lystmäte tillgodosett. Ugarit – här finns en inskription som bildar grunden i det alfabet vi använder än idag. Aleppo och Damaskus – sidenvägar, dervischer, anden i lampan… jag ska inte fördjupa mig i varför de är sagostäder, Palmyra – biblisk stad från Kung Salomos tid. Jag lovar, Syrien är ett underbart land. Eller… var.

Anledningen till min resa framstår, i alla fall idag, som något naiv.  Vi var en projektgrupp från museet i Skara som jobbade kring tanken att TURISM är en brobyggare som skapar möten mellan människor och kulturer och som ger kunskap om folk i andras länder, deras levnadsvillkor, vardag och traditioner. Genom dessa möten raseras felaktiga föreställningar och istället skapas kontakter och utbyten människa till människa. Våra behov, tankar, drömmar är inte så väsensskilda om vi lever i ett beduintält i öknen eller i en villa på gräddhyllan.

Det blev en utställning, en bok och ett program med värderingsövningar som vi kallade ”Vi har ju mötts förr”. Historien visar mängder av exempel där det faktiskt funkat. Mycket av det ”typiskt” västerländska har ett annat och för många oväntat ursprung. Gränserna flyter. Maträtter och design. Kunskap inom läkekonsten, bevattningssystem, matematik, spel… Vi lär oss och delar med oss mellan folk. I alla tider. Det är egentligen inte så märkvärdigt.

I samband med ”Vi har ju mötts förr” fick vi kontakt med Libanon, Israel, Jordanien och just Syrien. Det var möten på högsta nivå, turismministeriet, samhällsutvecklingskontoret, vi vallades i regeringskorridorerna i Damaskus. Möten med media, intervjuer för Al Jazira. Ja jäklar, när jag tänker på det nu…

Bashar al-Assad fanns som en skugga över allt. Men han tycktes stå för att införa västerländska värderingar. Då.

Idag fattar man ingenting.
Idag lider man med ett helt folk.
Idag gråter man över bristen på empati i västvärlden
Idag är man också rädd.

Min tanke är att övriga EU-medlemsländer måste dela det ansvar som tydligen bara Tyskland och Sverige hittills axlat. I ett kortsiktigt tänkande är det givet att hjälpa människor som står inför valet att leva på golvet i en gympasal eller i ett hus som inte längre finns. Där alternativen är noll. Trygghet, säkerhet, tak över huvudet, mat, vatten… nada.

Men i ett längre perspektiv; vad kan vi erbjuda de människor som kommer hit? En akutsituation löser vi. Men vad finns för jobb och bostäder framöver åt alla? Hur ska pengarna räcka? Och det viktigaste av allt; hur ska den skräck som sprider sig stävjas? Flyktingsituationen blandas ihop med terrorn. Hur vet vi vem som är terrorist och vem som inte är det? Vem av alla flyktingar är falsk och vem är i verkligt behov av vårt stöd? Och varför är det mest unga män som söker asyl, alla kvinnor och barn som är utsatta för våld och hot, var är dom?

Frågor, frågor, inga svar. Men min övertygelse är att vi måste göra allt för att hjälpa till. Vi har det så bra och vi är så rädda att riskera vår materiella välfärd. Men vilken välfärd i hjärtat kan vi inte uppnå genom att släppa in människor i nöd?

Kriget i Syrien har pågått i snart fem år och miljontals människor befinner sig i flykt. De har lämnat allt. Alla värnlösa barn berör mig mest.

På Fotografiska i Stockholm pågår fn en tänkvärd utställning om dessa utsatta barn. Fotografen Magnus Wennman och Aftonbladet har skapat ”När barnen sover”. Tack Carina Bergfeldt för texterna! Här är några citat som inte torde lämna någon oberörd:

Walaa, 5 år
Mar Elias flyktingläger, Libanon

Walaa vill åka hem. Hon berättar att hon hade ett eget rum i Aleppo. Där grät hon aldrig när hon skulle lägga sig. Här, i flyktinglägret, gråter hon varje natt. Hon tycker att det är otäckt att vila huvudet mot kudden, för natten har blivit otäck. Det var då som anfallen kom. På dagarna brukar hennes mamma bygga ett litet hus av kuddarna, för att lära Walaa att de inte är farliga. 

Lamar, 5 år
Horgos, Serbien

Hemma i Bagdad finns dockorna, leksakståget och bollen kvar, det är dem Lamar ofta pratar om när hemmet kommer på tal. Bomben förändrade allt. Familjen var på väg för att handla mat när det slog ner i närheten av deras hem. ”Det gick inte att bo kvar” säger Lamars farmor Sara. Efter två försök att korsa havet från Turkiet i en liten gummibåt har de lyckats ta sig hit till Ungerns stängda gräns. Nu sover Lamar på en filt i skogen, rädd, frusen och ledsen.

Maram, 8 år
Amman, Jordanien

Åttaåriga Maram hade precis kommit hem från skolan när bomben träffade hennes hem. En bit av taket flög iväg och landade rakt på henne. Mamman tog henne till sjukhuset och därifrån blev det flygtransport akut över till Jordanien. Skadan orsakade hjärnblödning. I elva dagar låg Maram i koma. Idag är hon vid medvetande, men käken är bruten och hon kan inte prata.

Min vän, medan du grunnar och tänker. Ta något av din julbudget och bidra med DIN DROPPE I HAVET:

Text FLYKT 150 to 729 80 to give 150 krona.
Swish the amount of your choice to 123 90 01 645
Postgiro 90 0164-5

Stödet går till UNHCR som finns på plats i flyktinglägren och ser till att barnen får madrasser, filtar, mat och nödvändig vård.

PS
En vän till mig med dagliga kontakter med folk i Syrien säger att de som är kvar inte har gett upp hoppet. De jobbar med projekt, med etableringar, med utvecklingsfrågor. De tror på en framtid. DS

PS2
Självklart inser jag att turism inte är någon ultimat lösning på världens problem. Och jag tror inte alla möten är riskfria.  Men turism kan vara ett verktyg för brobyggeri. Vi har ju mötts förr. DS2

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tack till CM för fotona.

Varje bok som skrivs föregås förstås av en massa tänkande och i de allra flesta fall även en mängd research. När jag läser Maja Hagermans ”Käraste Herman” om rasbiologen Herman Lundborg blir jag ändå lite matt när jag inser hur mycket Hagerman måste ha plöjt igenom av brev, foton, räkenskaper, tabeller, kvitton, noter….. Detta i jakten på gåtan Herman. Vem var han, hur funkade han, vad rörde sig i huvudet på denna eldsjäl  och fanatiker som fick Sverige att framstå som världens ledande nation i rasfrågor?

 Vi pratar tidigt 1900-tal. De decennier som omfattar första världskriget och upptakten till andra. Vikten av att veta vilket folkslag man tillhörde och varifrån man härstammade blev allt större. Man trodde att vår biologi och fysik avgjorde om vi var kloka, svaga, starka eller skulle bli kriminella. Och det visar sig, hör och häpna, att vi i Skandinavien tillhörde världens elit! Den Nordiska rasen slår ut alla andra vad intelligens, karaktärsstyrka och mod anbelangar. Ja, den höga moralen, den kroppsliga styrkan, skönhet och hälsa gör de nordiska folken till en överhöghet över andra. Och då gäller det att bevara denna ras från iblandning av andra folk, som drar ned och försämrar generna. Ingiften av andra än sin egen ras är olämpligt, ja det är faktiskt bättre med lite inavel.

Läkaren och forskaren Herman far omkring som ett jehu, företrädesvis i landets norra delar, och mäter folk. Han skapar mätsystem, inför hålkort för att systematisera mätvärdena och får till slut hela forskarvärlden med sig. Lappar och finnar som dominerar det nordliga territoriet är störande moment för den svenska renheten, även om de är trevliga och gästvänliga. Herman tas emot som en vän när han bor i prästgårdar eller kåtor. Han verkar bli betagen av det romantiska landskapet i samernas rike. Så småningom får Herman medel att anställa medarbetare, mätningarna sprids över hela landet och 1922 får han statligt stöd att starta Rasbiologiska institutet.

Herman var barn av sin tid. Han drev frågor han trodde på och hans övertygelse ledde honom långt. Det kan man inte blejma* honom för. Men det läskiga är vilka slutsatser som dras utifrån de fysiska mätvärdena. Hur kan man bedöma någons egenskaper utifrån hens kindkotor? Var finns analysfasen? Och vad berättigar att med vetenskaplig pondus blir nedvärderande mot andra människor? Man vet inte om man ska skratta eller gråa åt de ordval som förekommer; folkförsämring, minusvarianter, degenerering, besmutsning. I Correns bokcirkel är vi två som har 50% finskt blod i ådrorna. Vi får läsa att vi är: inåtvända, inbundna, tunga och tröga i lynnet och inte har någon handlingskraft. Om de finnar som faktiskt visat sig framstående sägs; deras begåvning behöver på intet sätt stå i förbindelse med deras finska påbrå, utan den kan gott vara svenskt arv. 

Och då skrattar vi faktiskt. Det är ju en riktig nivåhöjare vid middagsborden!

Vår rasbiolog faller så småningom på eget grepp och beblandar sig med en samisk kvinna. De får en son, och de gifter sig till slut, när hans första fru gått bort. Vilken skandal i dåtidens Uppsala det måste varit! Men eftersom Herman är den utvalde att bevara den svenska renheten så verkar han fixa så att inget bestående arv förs vidare av detta snedsteg. Lappkvinnan får inga fler barn och sonen blir barnlös. Så vad är det då att bråka om? Men det här är förstås bara spekulationer. Om vad som egentligen hände har inga fakta presenterats. Och att Herman Lundborg skulle ha styrt upp detta, nej så kan det ju bara inte ha gått till….

* Fotnot: som anonym språkpolis borde jag verka för det svenska språkets renhet, men iblandning innebär också utveckling och jag tycker engelskans blame (klandra, beskylla) kändes coolare (= häftigare, fränare, ej kallare).

Det som inte dödar oss – gör sig bättre på film. Har läst den senaste Millenniumboken och är tyvärr inte gripen.

Jo, boken är spännande, men inte tillräckligt, den åstadkommer inte den där gastkramande spänningen som gör att man inte kan sluta läsa fast man behöver gå och lägga sig.

Lisbeth Salander är imponerande, men är hon inte fööör duktig? Mitt i all butterhet finns den smarta superhjälten som nästan utplånar sig själv för att skipa rättvisa och kanske, kanske blir det lite tröttsamt. Men visst, det gör sig på film. Jag ser redan nu karaktärerna framför mig, ”miljöskadad” av de tidigare filmerna.

Nej, det är inte som deckare eller spänningsroman som Millennium blir min behållning, utan för funktionen som intresseväckare för företeelser som beskrivs i handlingen.

Savanter tex. En av huvudkaraktärerna är nämligen en liten pojke som är autistisk och som har en extravagant begåvning att teckna så alla häpnar. Savant kallas de som utvecklar en extrem förmåga, till exempel sifferminne eller annan talang kopplad till minnet. Den lille pojken sitter mest innesluten i sig själv men när han får ge utlopp för sitt inre är det mycket strid och frustration han släpper lös i sitt tecknande.  Han har behandlats illa under sin uppväxt. Hans förmåga kommer till gagn när mordgåtan i Millennium ska lösas, och när kapitlen handlar om pojkens framsteg är nog kanske det jag gillar mest. Jag googlar och lär mig om savanter.

Nästa fenomen som väcker min nyfikenhet är hela den undre världen inom dataindustrin. Bokens huvudstråk är att kanske världens bästa forskare och utvecklare av artificiell intelligens – och sedermera begränsningen av denna intelligens så att maskinerna inte får övertaget över mänskligheten – blir bestulen på sina program och senare också mördad. Hela hans karriär har hängt på hur mycket han kunnat skydda sina idéer och delar av datavärlden jagar honom för att sno hans produkter. Som läsare får man inblick i hur säkerhetsbranschen måste utvecklas för att skydda de goda mot de onda. Vi får ta del av black hats, programmeringstermer och hackersnack och jag fattar ingenting men googlar och lär mig.

När filmen kommer ska det bli mycket spännande vem som får rollen som Lisbeth Salanders syster. Världens vackraste, smartaste, mest charmerande psyksjuka skurk som vad gäller rättspatos och till många andra delar är Lisbeths raka motsats. Systrarna hatar varandra genom sin taskiga gemensamma barndom och deras vägar borde inte korsas men när de gör det bidrar det förstås till det som känns lite kittlande i handlingen.

I Correns bokcirkel kan vi förstås inte heller låta bli frågan om hur vi ser på att denna fjärde Millenniumbok är ett beställningsjobb. Rätt eller fel av beställarna – bror och far till Stieg Larsson – rätt eller fel av David Lagercranz som fick jobbet.  Succén verkar vara given eftersom Blomqvist och Salander redan har sin marknad. Eftersom jag inte läst de tidigare Millenniumböckerna, skäms på mig, kan jag inte uttala mig om Lagercrantz klarat uppdraget med den äran. Men inte kan han göra det för pengarna…..?

Som nybliven medlem i Correns bokcirkel har jag och fyra andra fått uppdraget att läsa ett antal böcker i höst och sedan nagelfara dem i intressanta diskussioner med övriga i cirkeln. Uppdraget gäller en termin, sen går det över till ett nytt gäng. Först ut var romanen om Lila av Marilynne Robinson, en i USA högt aktad författare men för mig hittills helt okänd. (så är jag ju heller ingen äkta litteraturknutte, jag bara låtsas).

Eftersom jag alltid vill läsa mer än vad jag själv prioriterar så är bokcirkeln ett utmärkt sätt att piska sig själv till soffans läshörna. Allt annat får vänta, jag tar mitt uppdrag på största allvar.

I korta drag handlar boken om en flicka som växer upp som luffare och nomad. Hon missköts av sin familj och kidnappas av en gumma, Doll. Doll och barnet drar iväg med en grupp som lever i organiserat lösdriveri. Efter en del omständigheter möter Lila en äldre man, en präst, som hon gifter sig med och allt tycks ordna upp sig till slut. Men…

Det härliga med Lila är att hon känns som ett naturbarn, långt in i hennes vuxna liv ställer hon frågor och har funderingar som ett barn. Okonstlat och rättframt. Det tuffa liv hon lever har gett henne en förmåga att på något vis leva ”direkt”.

Som läsare – alltså vi med ordnat liv, utbildning, jobb, hus och hem etc – blir man illa berörd av den oordning och kaos som finns i Lilas liv. Det är fattigt, skitigt, kriminellt. Men den kärlek och tafatta omvårdnad som hon får av sin kidnappare värmer och man gläds när Lila under en kort period får bo i ett hem med både gardiner, pelargoner i fönstren och duk på bordet. Under denna tid får Lila till och med gå i skola och lära sig läsa och räkna. Det blir en grundutbildning som ger henne bra förutsättningar för livet längre fram. Pust. Tänk fall det ska ordna sig för Lila på något vis i alla fall?

Lila blir vuxen. Hon får jobb. Hon lever visserligen för sig själv, som en enstöring, men hon går på bio, hon lagar mat, betalar hyra. Men sen när hon bryter upp från det tillsynes ordnade livet, delvis på grund av tankar och minnen som förföljer henne, hamnar hon i ett övergivet skjul i kanten av en majsåker. Det är då hon möter sin blivande man. Den gamle prästen John Ames, som Lila långsamt och stapplande bygger upp en relation med. Det är i dialogen, frågorna och tankeutbytet mellan den etablerade och aktade samhällsmedborgaren Ames och det invandrade naturbarnet Lila som jag tycker är bokens behållning. Lila har ett avväpnande sätt att ifrågasätta och vända in och ut på allt inom de stora frågorna som livsåskådning, gudstro, och levnadsregler.

Och när Ames letar efter svaren får han också förnya sitt sätt att se på och delvis omtolka sitt synsätt på frågor om skuld och förlåtelse och annat som är givna ämnen inom prästerskapet. Liksom livet i övrigt.

Lilas tankeliv blir ibland lite rörigt rent textmässigt. Robinson skriver så som man själv tänker ibland, dvs man blandar nutid och dåtid, tankarna hoppar hit och dit, man associationstänker. Helt i sin ordning, men i text blir det ibland rörigt.

Ibland blir jag orolig för Lila. Hon ifrågasätter så mycket så mycket och hon tycks inte våga tro på sitt nya liv. Hos John Ames får hon trygghet. Eller borde få trygghet, kan hon ta emot den? Hon får ett fint hem, en man som älskar henne, en trädgård att sköta om, vänner som bryr sig. Ramar och stabilitet. Men samtidigt bär hon med sig sin historia och sin oro. Inte ens när hon väntar barn vet man som läsare om hon kommer att vilja dra vidare, lämna sin man, fly iväg på samma sätt som Doll gjorde med henne.

Mot slutet av boken trissas Lilas tankar än mer. En kniv ur Lilas förflutna får allt större utrymme. Barnet är litet och svagt men överlever. Slutar det lyckligt? Stannar Lila hos John Ames eller tar hon med sig barnet och drar iväg? Eller händer något annat…?

Snopet ser jag att sista sidan är sista sidan.

Kejsare Basileios den 2:e i Konstantinopel behövde beskydd. Som överhuvud i det Östromerska riket var han ständigt utsatt för intriger och förföljelse.  Många ville komma åt hans position och hans rikedomar, det var därför nödvändigt med ett batteri av livvakter i kejsarens omedelbara närhet.

Det var så Halvdan hade hamnat i kejsarens tjänst. Han ingick i Väringagardet, den beryktade vaktstyrkan som huvudsakligen värvades från de nordiska rikena och som gjort sig känd för sina modiga och skoningslösa krigare.

Det hade varit med stor stolthet som Halvdan tackade ja när befälen från Väringsastyrkan frågat om han ville komma med. Äventyr och främmande platser och människor hägrade. Visserligen hade Halvdan upplevt mycket vid räderna i England men till Miklagård, som Konstantinopel kallades av nordmännen, kom bara de bästa. Han kände sig utvald.

Halvdan ingick i den trupp som var närmast den mäktiga kejsarfamiljen. När kejsaren eller hans anhöriga rörde sig mellan palatsen, kyrkorna eller var på offentliga besök i området var Halvdan en av deras följeslagare. Ofta hade han vaktpass i Hagia Sofia – den allra vackraste och mest betydelsefulla helgedomen i hela det Östromerska riket. Och det är i denna heliga byggnad som Halvdan under ett av sina pass gör något som sysselsätter forskare 1000 år senare. En struntsak i tankspriddhet under ett långtråkigt vaktpass eller en medveten handlig med avsikt att förmedla något?

Kyrkan, som var centrum i den kristna världen, var ett mästerverk. Invändigt fanns en gränslös rikedom i flera våningar i form symboler och bilder från bibeln. Halvdan hade ägnat oändligt antal timmar åt att låta blicken vandra fram och tillbaka över de förgyllda och avancerade utsmyckningarna. Han hade fångats av överdådigheten och kunde tyda och återge de flesta av texterna utantill. Så småningom skulle kyrkan förvandlas till moské och då fick de kristna bilderna samsas med islamiska tecken och dekorationer. Men om det kunde förstås Halvdan inget veta.

Han svor sin trohetsed för den mäktiga kejsarfamiljen för en period på 10 år och när uppdraget närmade sig sitt slut längtade han hem. Men den sista dagen i kejsarens tjänst kände Halvdan ändå ett slags vemod. Åren i Konstantinopel hade vidgat hans syn på världen, han hade fått till sig stor lärdom och mycken erfarenhet. Han skulle sakna staden med det milda klimatet, det förtrollande skymningsljuset, smältdegeln av religioner och seder. Därhemma i Kristiania väntade de på honom, men de skulle kanske få svårt att tro allt han hade att berätta.

På andra våningen gick en balkong runt hela kyrkan. Härifrån hade man överblick över ceremonierna på nedre plan. På denna våning fanns också kejsarfamiljens privata rum och Halvdan vaktade ofta utanför dess dörrar.

Ett ögonblicks ingivelse och ens utan att tänka tog Halvdan fram sin kniv och började rista in sitt namn i räcket. Marmorn var hård och bångstyrig, det var svårt att få något hyggligt av runorna. Han var glad att han börjat lära sig skriftspråket innan han for hemifrån. Så satte han sitt signum, formade sitt namn, som ett minne i kyrkan. Tusen och och åter tusen turister har läst det. Historikerna har undrat och analyserat.

Halvdan stred, vaktade, ristade och återvände till Norden.

Han skrev något mer på räcket. Men vad är det ingen som ännu kunnat tyda.

Anm: Konstantinopel bytte namn 1926 till Istanbul.

–       Vad länge sen det var som du skrev något på din blogg!

Ja jag vet, men den rätta andan, drivet, har liksom inte fallit på, trots att det inte alls har saknats saker att skriva om. Mitt liv är tacknämligt innehållsrikt och gott, inte minst tack vare ljuvliga medmänniskor i min fysiska och mentala omgivning.  Ibland är livet självklart surt och vredgat, människa vore man väl inte annars. Men med det vill jag inte belasta fler än nödvändigt.

Istället vill jag nu berätta om ett upplyftande tillfälle då jag fick känna mig som en STOFIL. Upplyftande just därför att insikten om, och känslan det medför, att man aldrig blir för gammal att lära sig något, att uppleva något nytt, aldrig upphör!

I veckan har jag fått inblick i en parallell värld som kallas cosplay.  Två smarta och söta tonåringar kom och ville bo hos mig medan de skulle besöka NärCon 2014.  Vaede? sa jag och skjutsade dem till eventet medan de berättade. Alltså, du iträder en rollfigur från ett tv-spel, en tecknad serie, någon filmfigur eller vem/vadsomhelst du tycker om att härma och likna. Du deltar i tävlingar, karaokee, lekar eller bara visar upp dig bland likasinnade. Fenomenet har sina starkaste rötter i Japan, men ursprunget verkar diffust.

Så här skriver wikipedia: Cosplay (japanska コスプレ, kosupure, kortform för costume play)^[1] är en japansk form av performance eller maskerad. Deltagarna klär ut sig i dräkter och accessoarer för att föreställa en specifik figur eller idé.

Emellertid verkar det jäkligt kul! Vem vill inte klä ut sig ibland! Eller låtsas vara någon annan. Det liknar förstås de förvandlingsscenarier jag brukar delta i på Medeltidsveckan på Gotland eller Söderköping, Arboga, Kungälv…. (medeltid är populärt) men i Cosplay är tematiseringen mera spridd.  Det verkar vara ganska öppet och tillåtande att mejsla ut sin rollfigur och sättet att gestalta har inga gränser. Dräkter, attiraljer, skodon…. allt kan du tillverka själv eller finns att köpa.

Detta är en växande rörelse och är i Sverige tämligen nytt. Jag blev fascinerad av tjejernas engagemang och skaparglädje och jag gläder mig åt att den här underhållningsvärlden finns, eller äger rum, lever, existerar eller vad jag ska säga. Till en början kan det verka ytligt och tramsigt att japanskt mode och pyssel ska bergta våra ungdomar men så fäller jag en så’n där 60-talsgenerationskommentar att det är väl bättre att de ägnar sig åt Tamagotchi, pokemon och cupcakes än att hamnar i rännstenen och knarkar och då känns allt bra igen.

Det som fick mig att känna mig som en stofil är att jag inte sett att denna cosplayvärld varit på g, men herregud inte kan man som 50+-are hålla koll på allt som händer och utvecklas, eller? Tack Emers och Danni som gav mig denna inblick.

Nästa år kommer jag kanske med! Och då vill jag vara en kombivariant mellan medeltidens och spelvärldens uppenbara frontfigurer; Zelda OCH Link! Gu’ va snygg!
(Tack Staffan och Lisa för påminnelsen. Vi stofiler behöver vägledning 🙂 )

Nu har jag fått ett sån’t där landsbygdsutvecklingsanfall igen. Alltså när jag går igång på unika, småskaliga specialarrangemang där man utgått från vad som finns här och nu och gör något bra av det. Ett citat som ofta kommer för mig är ”om ni inte kan ordna ett evenemang som är i nivå med Bruce Springsteen är det ingen idé”. Så sa en guru inom turismutvecklingsbranschen för några år sedan och det hen syftade på att det blir ingen bestående effekt på ekonomin om man inte når upp till en kritisk massa. Eller nå’t sån’t.

Men om inte 90 lyckliga personer en kulen torsdagskväll i Brastad inte spelar någon roll – då vill inte jag vara med!!!

I går kväll hamnade jag mer eller mindre oplanerat på filmkväll i Brastad utanför Lysekil. Det var kommunen och produktionsbolaget Pensionat Granliden som visade filmen Welcome to Järbo state. Denna sanslösa historia utspelar sig i Järbo socken (Färgelanda kommun) och lyfter fram en samling härliga människor som är besjälade av olika saker, till exempel amerikanska bilar eller att bevara en skola. I det förra fallet fanns på 80-talet ett gäng som var så hängivna den amerikanska kulturen att de på allvar försökte bilda Amerikas 53:e stat. Men Ronald Reagan sa nej.

Detta är Sverige i verkligheten. Filmen är helt underbar. De medverkande är naturbegåvningar, himla roliga helt utan manus. Men där finns också en ton av allvar, som barnens och föräldrarnas kamp om den nedläggningshotade skolan.

Filmen är kanske liiiite lång, men som upphovsmakaren och producent, regissör mm Annelie Olsson säger; kill your darlings funkade inte i det här fallet. Filmen har fått den del internationella priser i USA och Mexiko, men om SVT ska ta in den så måste den vara kortare än 58 minuter. Det är standard för dokumentärer.

Jag är inte säker på att Welcome to Järbo state skulle orsaka turisminvasion även om den visades på SVT, men helt säkert är att jag själv kommer att besöka byn i sommar. Och även om mitt besök inte kommer att lyfta den lokala ekonomin i Järbo till Springsteennivå så innebär landsbygdsutveckling också att bygga varumärke. Sätta en plats på kartan. Skapa stolthet och bygga identitet. Lyfta fram det enkla, mänskliga och vackra som globala multimegaflasheventbolag aldrig, aldrig kan fånga och förmedla. På så vis blir ”Greven”, Maj och bröderna Gustavsson ett viktigt komplement till Bruce Springsteen. Capish?

Jippi! Jag har varit bisittare till Schalgerbevakarmaistro Leif Claesson på Skövde Nyheter. Vi var på presslyssningen för deltävling 3 i Götet och jag var taggad som tusan. Jag tog det hela på blodigt allvar och har lyssnat in bidragen och…. Kära publik, vi har ett resultat….

Leif som är proffs lyssnar in ”konkurrenterna”, studerar odds med mera – men det där skiter jag i! Här kommer min analys, ytterst amatörmässig men med mycket kärlek och engagemang. Största utmaningen var att upptäcka hur mycket synintrycken påverkar, att inte SE själva bidragen. Vad har de på sig? Vad bjuder de på för effekter? Hur påverkas jag av själva framträdandet….? På lördag kanske jag tycker något helt annat! Nåväl:

1. Echo, med Outtrigger

Denna går till final! Jag gillar denna hårdrockslåt och först var jag tveksam om det var något för ”folket”, men jag tror det! Jag tror dom kan, jag tror dom kan!
Finalplats!

1. Red, med EKO

Upp och ner. Ena stunden stark nästa svag. För svajig. Inget för mig, och inget för er?
Ute

1. Yes we can med Oscar Zia

Kempe i all ära, brukar vara ett säkert kort men…shala la la la… Jag skrev för mig själv att jag tror att Oscar kan få röster hos tjejerna. Han ser ju ut som Elvis förresten.
Andra chansen?

1. Burning Alive, med Shirley Clamp

Asså, det hörs direkt när det kommer en ”stor” artist! Eller är jag bara påverkad av hennes meritlista? Iofs tycker jag att hennes tidigare låtar, tex ”Min kärlek” är mycket bättre än denna, men jag tror Shirley har en chans. Grandios på något vis. Kommer hon till final kommer hon och Sanna att sno röster från varandra. Men då vinner Sanna.
Finalchans.

1. All We Are, med State of Drama

Usch vad tjatig! Jag tror den här kommer sist!
Bort

1. En enkel sång, med CajsaStina Åkerström

En enkel sång som är en fin sång. Mycket fin. Men undrar om inte Elena med Sångbirden redan tagit ballad-leveln?
Kan överraska.

1. Busy Doin’ Nothin´, med Ace Wilder

Jag dissade denna i första lyssningen, men vid andra ändrade jag mig helt. Tror denna har en chans. Tycker till och med om den! (vilket överraskade mig själv).
Finalchans!

1. Around the World, med dr Alban & Jessica Folcker

Näe! Fy! Inget för mig iaf. Tror inte på denna. Ger ingen djupare beskrivning.
Bort

Sitter i hotellbaren och skriver. Leif har redan åkt hem. Här är kändisvimmel. Där sitter Shirley. Och där kom dr Alban. Men nu ska jag också dra. I Örnsköldsvik nästa helg är det stark Skaraborgsanknytning, men Leif får åka själv! Själv ska jag på premiär för ”Falks grav” och sen på en annan musikbegivenhet: Tvivel i Göteborg. Detta ingår som ett led i mitt engagemang i ”Supportive Mothers”. Häng med till Sticky fingers folks och var med och rösta! Mitt favoritdödsfolksmetalband (från Skaraborg) kanske vinner och får åka till Tyskland och spela. Även höga torn börjar vid marken.

Fast Leif – om jag tippat rätt idag, då får du ta med mig igen. Kanske till Lisch?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – PS – Du som vill vara med och tjöta om mello får gärna gå med i Facebookgruppen Mellobloggen Skaraborg där inga tävlingar eller enskilda bidrag behandlas objektivt. Som namnet avslöjar skapades den av lokalpatrioter, dock kan vem som vill vara med DS – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –