Det som inte dödar oss – gör sig bättre på film. Har läst den senaste Millenniumboken och är tyvärr inte gripen.

Jo, boken är spännande, men inte tillräckligt, den åstadkommer inte den där gastkramande spänningen som gör att man inte kan sluta läsa fast man behöver gå och lägga sig.

Lisbeth Salander är imponerande, men är hon inte fööör duktig? Mitt i all butterhet finns den smarta superhjälten som nästan utplånar sig själv för att skipa rättvisa och kanske, kanske blir det lite tröttsamt. Men visst, det gör sig på film. Jag ser redan nu karaktärerna framför mig, ”miljöskadad” av de tidigare filmerna.

Nej, det är inte som deckare eller spänningsroman som Millennium blir min behållning, utan för funktionen som intresseväckare för företeelser som beskrivs i handlingen.

Savanter tex. En av huvudkaraktärerna är nämligen en liten pojke som är autistisk och som har en extravagant begåvning att teckna så alla häpnar. Savant kallas de som utvecklar en extrem förmåga, till exempel sifferminne eller annan talang kopplad till minnet. Den lille pojken sitter mest innesluten i sig själv men när han får ge utlopp för sitt inre är det mycket strid och frustration han släpper lös i sitt tecknande.  Han har behandlats illa under sin uppväxt. Hans förmåga kommer till gagn när mordgåtan i Millennium ska lösas, och när kapitlen handlar om pojkens framsteg är nog kanske det jag gillar mest. Jag googlar och lär mig om savanter.

Nästa fenomen som väcker min nyfikenhet är hela den undre världen inom dataindustrin. Bokens huvudstråk är att kanske världens bästa forskare och utvecklare av artificiell intelligens – och sedermera begränsningen av denna intelligens så att maskinerna inte får övertaget över mänskligheten – blir bestulen på sina program och senare också mördad. Hela hans karriär har hängt på hur mycket han kunnat skydda sina idéer och delar av datavärlden jagar honom för att sno hans produkter. Som läsare får man inblick i hur säkerhetsbranschen måste utvecklas för att skydda de goda mot de onda. Vi får ta del av black hats, programmeringstermer och hackersnack och jag fattar ingenting men googlar och lär mig.

När filmen kommer ska det bli mycket spännande vem som får rollen som Lisbeth Salanders syster. Världens vackraste, smartaste, mest charmerande psyksjuka skurk som vad gäller rättspatos och till många andra delar är Lisbeths raka motsats. Systrarna hatar varandra genom sin taskiga gemensamma barndom och deras vägar borde inte korsas men när de gör det bidrar det förstås till det som känns lite kittlande i handlingen.

I Correns bokcirkel kan vi förstås inte heller låta bli frågan om hur vi ser på att denna fjärde Millenniumbok är ett beställningsjobb. Rätt eller fel av beställarna – bror och far till Stieg Larsson – rätt eller fel av David Lagercranz som fick jobbet.  Succén verkar vara given eftersom Blomqvist och Salander redan har sin marknad. Eftersom jag inte läst de tidigare Millenniumböckerna, skäms på mig, kan jag inte uttala mig om Lagercrantz klarat uppdraget med den äran. Men inte kan han göra det för pengarna…..?

Som nybliven medlem i Correns bokcirkel har jag och fyra andra fått uppdraget att läsa ett antal böcker i höst och sedan nagelfara dem i intressanta diskussioner med övriga i cirkeln. Uppdraget gäller en termin, sen går det över till ett nytt gäng. Först ut var romanen om Lila av Marilynne Robinson, en i USA högt aktad författare men för mig hittills helt okänd. (så är jag ju heller ingen äkta litteraturknutte, jag bara låtsas).

Eftersom jag alltid vill läsa mer än vad jag själv prioriterar så är bokcirkeln ett utmärkt sätt att piska sig själv till soffans läshörna. Allt annat får vänta, jag tar mitt uppdrag på största allvar.

I korta drag handlar boken om en flicka som växer upp som luffare och nomad. Hon missköts av sin familj och kidnappas av en gumma, Doll. Doll och barnet drar iväg med en grupp som lever i organiserat lösdriveri. Efter en del omständigheter möter Lila en äldre man, en präst, som hon gifter sig med och allt tycks ordna upp sig till slut. Men…

Det härliga med Lila är att hon känns som ett naturbarn, långt in i hennes vuxna liv ställer hon frågor och har funderingar som ett barn. Okonstlat och rättframt. Det tuffa liv hon lever har gett henne en förmåga att på något vis leva ”direkt”.

Som läsare – alltså vi med ordnat liv, utbildning, jobb, hus och hem etc – blir man illa berörd av den oordning och kaos som finns i Lilas liv. Det är fattigt, skitigt, kriminellt. Men den kärlek och tafatta omvårdnad som hon får av sin kidnappare värmer och man gläds när Lila under en kort period får bo i ett hem med både gardiner, pelargoner i fönstren och duk på bordet. Under denna tid får Lila till och med gå i skola och lära sig läsa och räkna. Det blir en grundutbildning som ger henne bra förutsättningar för livet längre fram. Pust. Tänk fall det ska ordna sig för Lila på något vis i alla fall?

Lila blir vuxen. Hon får jobb. Hon lever visserligen för sig själv, som en enstöring, men hon går på bio, hon lagar mat, betalar hyra. Men sen när hon bryter upp från det tillsynes ordnade livet, delvis på grund av tankar och minnen som förföljer henne, hamnar hon i ett övergivet skjul i kanten av en majsåker. Det är då hon möter sin blivande man. Den gamle prästen John Ames, som Lila långsamt och stapplande bygger upp en relation med. Det är i dialogen, frågorna och tankeutbytet mellan den etablerade och aktade samhällsmedborgaren Ames och det invandrade naturbarnet Lila som jag tycker är bokens behållning. Lila har ett avväpnande sätt att ifrågasätta och vända in och ut på allt inom de stora frågorna som livsåskådning, gudstro, och levnadsregler.

Och när Ames letar efter svaren får han också förnya sitt sätt att se på och delvis omtolka sitt synsätt på frågor om skuld och förlåtelse och annat som är givna ämnen inom prästerskapet. Liksom livet i övrigt.

Lilas tankeliv blir ibland lite rörigt rent textmässigt. Robinson skriver så som man själv tänker ibland, dvs man blandar nutid och dåtid, tankarna hoppar hit och dit, man associationstänker. Helt i sin ordning, men i text blir det ibland rörigt.

Ibland blir jag orolig för Lila. Hon ifrågasätter så mycket så mycket och hon tycks inte våga tro på sitt nya liv. Hos John Ames får hon trygghet. Eller borde få trygghet, kan hon ta emot den? Hon får ett fint hem, en man som älskar henne, en trädgård att sköta om, vänner som bryr sig. Ramar och stabilitet. Men samtidigt bär hon med sig sin historia och sin oro. Inte ens när hon väntar barn vet man som läsare om hon kommer att vilja dra vidare, lämna sin man, fly iväg på samma sätt som Doll gjorde med henne.

Mot slutet av boken trissas Lilas tankar än mer. En kniv ur Lilas förflutna får allt större utrymme. Barnet är litet och svagt men överlever. Slutar det lyckligt? Stannar Lila hos John Ames eller tar hon med sig barnet och drar iväg? Eller händer något annat…?

Snopet ser jag att sista sidan är sista sidan.

Kejsare Basileios den 2:e i Konstantinopel behövde beskydd. Som överhuvud i det Östromerska riket var han ständigt utsatt för intriger och förföljelse.  Många ville komma åt hans position och hans rikedomar, det var därför nödvändigt med ett batteri av livvakter i kejsarens omedelbara närhet.

Det var så Halvdan hade hamnat i kejsarens tjänst. Han ingick i Väringagardet, den beryktade vaktstyrkan som huvudsakligen värvades från de nordiska rikena och som gjort sig känd för sina modiga och skoningslösa krigare.

Det hade varit med stor stolthet som Halvdan tackade ja när befälen från Väringsastyrkan frågat om han ville komma med. Äventyr och främmande platser och människor hägrade. Visserligen hade Halvdan upplevt mycket vid räderna i England men till Miklagård, som Konstantinopel kallades av nordmännen, kom bara de bästa. Han kände sig utvald.

Halvdan ingick i den trupp som var närmast den mäktiga kejsarfamiljen. När kejsaren eller hans anhöriga rörde sig mellan palatsen, kyrkorna eller var på offentliga besök i området var Halvdan en av deras följeslagare. Ofta hade han vaktpass i Hagia Sofia – den allra vackraste och mest betydelsefulla helgedomen i hela det Östromerska riket. Och det är i denna heliga byggnad som Halvdan under ett av sina pass gör något som sysselsätter forskare 1000 år senare. En struntsak i tankspriddhet under ett långtråkigt vaktpass eller en medveten handlig med avsikt att förmedla något?

Kyrkan, som var centrum i den kristna världen, var ett mästerverk. Invändigt fanns en gränslös rikedom i flera våningar i form symboler och bilder från bibeln. Halvdan hade ägnat oändligt antal timmar åt att låta blicken vandra fram och tillbaka över de förgyllda och avancerade utsmyckningarna. Han hade fångats av överdådigheten och kunde tyda och återge de flesta av texterna utantill. Så småningom skulle kyrkan förvandlas till moské och då fick de kristna bilderna samsas med islamiska tecken och dekorationer. Men om det kunde förstås Halvdan inget veta.

Han svor sin trohetsed för den mäktiga kejsarfamiljen för en period på 10 år och när uppdraget närmade sig sitt slut längtade han hem. Men den sista dagen i kejsarens tjänst kände Halvdan ändå ett slags vemod. Åren i Konstantinopel hade vidgat hans syn på världen, han hade fått till sig stor lärdom och mycken erfarenhet. Han skulle sakna staden med det milda klimatet, det förtrollande skymningsljuset, smältdegeln av religioner och seder. Därhemma i Kristiania väntade de på honom, men de skulle kanske få svårt att tro allt han hade att berätta.

På andra våningen gick en balkong runt hela kyrkan. Härifrån hade man överblick över ceremonierna på nedre plan. På denna våning fanns också kejsarfamiljens privata rum och Halvdan vaktade ofta utanför dess dörrar.

Ett ögonblicks ingivelse och ens utan att tänka tog Halvdan fram sin kniv och började rista in sitt namn i räcket. Marmorn var hård och bångstyrig, det var svårt att få något hyggligt av runorna. Han var glad att han börjat lära sig skriftspråket innan han for hemifrån. Så satte han sitt signum, formade sitt namn, som ett minne i kyrkan. Tusen och och åter tusen turister har läst det. Historikerna har undrat och analyserat.

Halvdan stred, vaktade, ristade och återvände till Norden.

Han skrev något mer på räcket. Men vad är det ingen som ännu kunnat tyda.

Anm: Konstantinopel bytte namn 1926 till Istanbul.

–       Vad länge sen det var som du skrev något på din blogg!

Ja jag vet, men den rätta andan, drivet, har liksom inte fallit på, trots att det inte alls har saknats saker att skriva om. Mitt liv är tacknämligt innehållsrikt och gott, inte minst tack vare ljuvliga medmänniskor i min fysiska och mentala omgivning.  Ibland är livet självklart surt och vredgat, människa vore man väl inte annars. Men med det vill jag inte belasta fler än nödvändigt.

Istället vill jag nu berätta om ett upplyftande tillfälle då jag fick känna mig som en STOFIL. Upplyftande just därför att insikten om, och känslan det medför, att man aldrig blir för gammal att lära sig något, att uppleva något nytt, aldrig upphör!

I veckan har jag fått inblick i en parallell värld som kallas cosplay.  Två smarta och söta tonåringar kom och ville bo hos mig medan de skulle besöka NärCon 2014.  Vaede? sa jag och skjutsade dem till eventet medan de berättade. Alltså, du iträder en rollfigur från ett tv-spel, en tecknad serie, någon filmfigur eller vem/vadsomhelst du tycker om att härma och likna. Du deltar i tävlingar, karaokee, lekar eller bara visar upp dig bland likasinnade. Fenomenet har sina starkaste rötter i Japan, men ursprunget verkar diffust.

Så här skriver wikipedia: Cosplay (japanska コスプレ, kosupure, kortform för costume play)^[1] är en japansk form av performance eller maskerad. Deltagarna klär ut sig i dräkter och accessoarer för att föreställa en specifik figur eller idé.

Emellertid verkar det jäkligt kul! Vem vill inte klä ut sig ibland! Eller låtsas vara någon annan. Det liknar förstås de förvandlingsscenarier jag brukar delta i på Medeltidsveckan på Gotland eller Söderköping, Arboga, Kungälv…. (medeltid är populärt) men i Cosplay är tematiseringen mera spridd.  Det verkar vara ganska öppet och tillåtande att mejsla ut sin rollfigur och sättet att gestalta har inga gränser. Dräkter, attiraljer, skodon…. allt kan du tillverka själv eller finns att köpa.

Detta är en växande rörelse och är i Sverige tämligen nytt. Jag blev fascinerad av tjejernas engagemang och skaparglädje och jag gläder mig åt att den här underhållningsvärlden finns, eller äger rum, lever, existerar eller vad jag ska säga. Till en början kan det verka ytligt och tramsigt att japanskt mode och pyssel ska bergta våra ungdomar men så fäller jag en så’n där 60-talsgenerationskommentar att det är väl bättre att de ägnar sig åt Tamagotchi, pokemon och cupcakes än att hamnar i rännstenen och knarkar och då känns allt bra igen.

Det som fick mig att känna mig som en stofil är att jag inte sett att denna cosplayvärld varit på g, men herregud inte kan man som 50+-are hålla koll på allt som händer och utvecklas, eller? Tack Emers och Danni som gav mig denna inblick.

Nästa år kommer jag kanske med! Och då vill jag vara en kombivariant mellan medeltidens och spelvärldens uppenbara frontfigurer; Zelda OCH Link! Gu’ va snygg!
(Tack Staffan och Lisa för påminnelsen. Vi stofiler behöver vägledning 🙂 )

Nu har jag fått ett sån’t där landsbygdsutvecklingsanfall igen. Alltså när jag går igång på unika, småskaliga specialarrangemang där man utgått från vad som finns här och nu och gör något bra av det. Ett citat som ofta kommer för mig är ”om ni inte kan ordna ett evenemang som är i nivå med Bruce Springsteen är det ingen idé”. Så sa en guru inom turismutvecklingsbranschen för några år sedan och det hen syftade på att det blir ingen bestående effekt på ekonomin om man inte når upp till en kritisk massa. Eller nå’t sån’t.

Men om inte 90 lyckliga personer en kulen torsdagskväll i Brastad inte spelar någon roll – då vill inte jag vara med!!!

I går kväll hamnade jag mer eller mindre oplanerat på filmkväll i Brastad utanför Lysekil. Det var kommunen och produktionsbolaget Pensionat Granliden som visade filmen Welcome to Järbo state. Denna sanslösa historia utspelar sig i Järbo socken (Färgelanda kommun) och lyfter fram en samling härliga människor som är besjälade av olika saker, till exempel amerikanska bilar eller att bevara en skola. I det förra fallet fanns på 80-talet ett gäng som var så hängivna den amerikanska kulturen att de på allvar försökte bilda Amerikas 53:e stat. Men Ronald Reagan sa nej.

Detta är Sverige i verkligheten. Filmen är helt underbar. De medverkande är naturbegåvningar, himla roliga helt utan manus. Men där finns också en ton av allvar, som barnens och föräldrarnas kamp om den nedläggningshotade skolan.

Filmen är kanske liiiite lång, men som upphovsmakaren och producent, regissör mm Annelie Olsson säger; kill your darlings funkade inte i det här fallet. Filmen har fått den del internationella priser i USA och Mexiko, men om SVT ska ta in den så måste den vara kortare än 58 minuter. Det är standard för dokumentärer.

Jag är inte säker på att Welcome to Järbo state skulle orsaka turisminvasion även om den visades på SVT, men helt säkert är att jag själv kommer att besöka byn i sommar. Och även om mitt besök inte kommer att lyfta den lokala ekonomin i Järbo till Springsteennivå så innebär landsbygdsutveckling också att bygga varumärke. Sätta en plats på kartan. Skapa stolthet och bygga identitet. Lyfta fram det enkla, mänskliga och vackra som globala multimegaflasheventbolag aldrig, aldrig kan fånga och förmedla. På så vis blir ”Greven”, Maj och bröderna Gustavsson ett viktigt komplement till Bruce Springsteen. Capish?

Jippi! Jag har varit bisittare till Schalgerbevakarmaistro Leif Claesson på Skövde Nyheter. Vi var på presslyssningen för deltävling 3 i Götet och jag var taggad som tusan. Jag tog det hela på blodigt allvar och har lyssnat in bidragen och…. Kära publik, vi har ett resultat….

Leif som är proffs lyssnar in ”konkurrenterna”, studerar odds med mera – men det där skiter jag i! Här kommer min analys, ytterst amatörmässig men med mycket kärlek och engagemang. Största utmaningen var att upptäcka hur mycket synintrycken påverkar, att inte SE själva bidragen. Vad har de på sig? Vad bjuder de på för effekter? Hur påverkas jag av själva framträdandet….? På lördag kanske jag tycker något helt annat! Nåväl:

1. Echo, med Outtrigger

Denna går till final! Jag gillar denna hårdrockslåt och först var jag tveksam om det var något för ”folket”, men jag tror det! Jag tror dom kan, jag tror dom kan!
Finalplats!

1. Red, med EKO

Upp och ner. Ena stunden stark nästa svag. För svajig. Inget för mig, och inget för er?
Ute

1. Yes we can med Oscar Zia

Kempe i all ära, brukar vara ett säkert kort men…shala la la la… Jag skrev för mig själv att jag tror att Oscar kan få röster hos tjejerna. Han ser ju ut som Elvis förresten.
Andra chansen?

1. Burning Alive, med Shirley Clamp

Asså, det hörs direkt när det kommer en ”stor” artist! Eller är jag bara påverkad av hennes meritlista? Iofs tycker jag att hennes tidigare låtar, tex ”Min kärlek” är mycket bättre än denna, men jag tror Shirley har en chans. Grandios på något vis. Kommer hon till final kommer hon och Sanna att sno röster från varandra. Men då vinner Sanna.
Finalchans.

1. All We Are, med State of Drama

Usch vad tjatig! Jag tror den här kommer sist!
Bort

1. En enkel sång, med CajsaStina Åkerström

En enkel sång som är en fin sång. Mycket fin. Men undrar om inte Elena med Sångbirden redan tagit ballad-leveln?
Kan överraska.

1. Busy Doin’ Nothin´, med Ace Wilder

Jag dissade denna i första lyssningen, men vid andra ändrade jag mig helt. Tror denna har en chans. Tycker till och med om den! (vilket överraskade mig själv).
Finalchans!

1. Around the World, med dr Alban & Jessica Folcker

Näe! Fy! Inget för mig iaf. Tror inte på denna. Ger ingen djupare beskrivning.
Bort

Sitter i hotellbaren och skriver. Leif har redan åkt hem. Här är kändisvimmel. Där sitter Shirley. Och där kom dr Alban. Men nu ska jag också dra. I Örnsköldsvik nästa helg är det stark Skaraborgsanknytning, men Leif får åka själv! Själv ska jag på premiär för ”Falks grav” och sen på en annan musikbegivenhet: Tvivel i Göteborg. Detta ingår som ett led i mitt engagemang i ”Supportive Mothers”. Häng med till Sticky fingers folks och var med och rösta! Mitt favoritdödsfolksmetalband (från Skaraborg) kanske vinner och får åka till Tyskland och spela. Även höga torn börjar vid marken.

Fast Leif – om jag tippat rätt idag, då får du ta med mig igen. Kanske till Lisch?

– – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – PS – Du som vill vara med och tjöta om mello får gärna gå med i Facebookgruppen Mellobloggen Skaraborg där inga tävlingar eller enskilda bidrag behandlas objektivt. Som namnet avslöjar skapades den av lokalpatrioter, dock kan vem som vill vara med DS – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – – –

Vi måste göra något åt utseendefixeringen. Det är något som är fel när flickor bantar sig sjuka för att nå helt onaturliga ideal. Eller när nakenchocker är bästa framgångskonceptet i mediala sammanhang. Ständigt påminns vi om att vi inte duger i våra nuvarande former, i synnerhet kvinnor. Hela tiden ska vi bli lättare, slätare, kurvigare och starkare. I EU kan du till och med göra politisk karriär om du har rätta utseendet. Vad säger du, har vi några snygga politiker i Sverige som gör det lättare att välja?

Jag menar inte att vi ska sluta pynta oss eller hålla oss friska och fräscha. Det är roligt med kläder och nya färger och alla vill vi vara fina på bild. Flärd och fåfänga är nyttigt för själen och jag ansluter mig gärna till glamourfeminismen, men jag efterlyser bredd och variation. Jag vill se alternativ! Det är inte genom att förneka vår kvinnlighet vi når optimal jämställdhet. Det handlar om respekt, värderingar och lika villkor. Vi tror ofta vi har kommit dit, att allt sker på lika villkor idag men så är det inte alltid.

I det offentliga rummet krymper gränserna för det intima och privata. Underklädsreklam och musikvideos tangerar porrindustrin och eftersom den finns överallt är det svårt att värja sig. Vill vi verkligen ha avklädda kvinnor och män rakt i nyllet när vi är ute och handlar? Blir vi inte avtrubbade, förtar inte det det hemliga och intima som de flesta egentligen vi vill dela med ett fåtal människor? TV:n och internet kan jag stänga av men vad ska jag göra åt reklampelarna på stan? Och hur ska vi förklara detta med intimitet för kommande generation när allt tycks vara tillåtet i den eftertraktade sfären som kallas media?

Det här är förnedringsreklam där det är kvinnan som är mest exploaterad. Även om männen numera också är offer är det ändå kvinnorna som blir mest utsatta. Det beror på att kvinnor har en historia av förtryck med sig i bagaget, vilket betyder att bilden inte bara kan uppfattas som en bild utan också förmedlar andra budskap och ingår som en del i ett förlegat system.

Som tur är vidgas synen på vad som är vackert med åldern. Man lär sig se skönhet utanför det idealiserade. Påverkan från media och offentliga rum försvagas och man stärker sin uppfattning att människor som är vakna och smarta har äkta beauty. Det är med kompetens, engagemang och attityd man blir snygg helt enkelt. Framgång är attraktivt men bara om det finns något under ytan. Har du läst ända hit är du förmodligen en av mina snyggaste läsare!