De är sagolikt religiösa i det här landet. På väg hem från Nashville häromdagen hade vi kunnat leka kyrkbingo om det inte varit för att vi var så trötta efter helgens alla pubrundor. I var enda liten by finns minst ett par tre olika kyrkor, för det mesta fem eller fler. Och vad vi kan se på parkeringarna på söndagarna i alla fall är de mycket välbesökta. Knökat helt enkelt.

För många kommer Gud först, sen familjen. Därefter jobbet, huset, fritiden, osv.

Tro mig, jag har inget emot religion eller troende. För den enskilda människan är tro viktigt, det är när det kommer i händerna på regim och används för politisk taktik det blir farligt.

Och jag älskar våra kyrkor hemma. Jag har många goda vänner inom prästerskapet. Och kan känna beundran inför trons kraft, delta i ceremonierna utan att känna mig skenhelig, grunna över what’s in it. Vem vad som händer när fan blir gammal.

Men det kryper i mig när det blir propagandistiskt. Lika farligt som när politiken tar greppet om religionen är det när kommersialismen gör det.

Här i USA är det en gullig kille vid namn Pat Robertson som håller hov i rutan på bästa sändningstid, iaf för den som är hemma på förmidda’n. I den kristna kanalen Club700 – som han startat och äger – är det fullt ös på hallelujainslagen och eviga vittnesbörd om människor, gärna från samhällets undre skikt, som blivit omvända. TV:n står på lite slött på förmiddagarna och alltid är det något som fångar mitt öra och gör mig uppmärksam när domedagsprofeten Pat är igång. Jag googlade lite och det stämmer att han gör nedlåtande uttalanden om både feminister och muslimer, bland andra knäppa utspel. Jag har hört honom. Men idag gick han sannerligen over the edge. I ett inslag om en familj

som flytt(at) från Sverige till Åland för att de inte fick undervisa sina barn hemma – drog han jämförelser med både Hitler och Stalin! Han var inte nådig mot den svenska regeringen som håller ett järngrepp om de stackars kuvade svenskarna och tvingar in barnen i förskolan från ett års ålder. Ock, ock, ock vad är det de är rädda för, de svenska makthavarna, ojade sig Pat och hans kvinnliga nattvardskollega i studion. Inslaget fick mycket utrymme och som sagt, i svartvita klipp från några gamla journalfilmer kopplades Sverige ihop med både nazister och stalinister. Jävla gubbe!

Även om den amerikanska kristenhetspropagandan får mig till och med att ta spjärn mot min söndagsskoletro, så hindrar det mig inte från att uppsöka kyrkan här. Har till och med varit på ett mycket realistiskt och proffsigt framfört Passionsspel. Tipsade av Ted och Pat från Svenska föreningen (mer om dem i ett kommande inlägg) ska jag förmodligen gå med i deras kör. Sjunga, sjunga! Det ska bli kul, deras kyrka gav mig pingstkyrkevibbar med riktig komporkester och allt.  Hade egentligen siktat in mig på mera gospel men det kan ju bli gospel här också, jag får väl tjata lite försiktigt.

Kyrkan här är mångfacetterad med katolicism, methodism, baptism, lutheranism och ”presbyterian” som exempel. Störst verkar dock baptismen (som har sin grund i engelska separatister) vara med sina ”First Baptist Church”-kyrkor som utmärker sig. Och det är kanske inte så konstigt eftersom denna kristna gren uppstod och växte sig stark just vid den tid då engelskmännen började treva sig över Atlanten och kolonisera det som sedan skulle bli ”deras”.

Vill du ha en underhållande stund? Läs mer om profeten Pat. Och här.