Idag gjorde jag misstaget att inhandla världens godaste jordnötskaka. Helt onödigt, i kassan, den bara slank med. Men guuud så god.

Det är orättvist att ha dålig karaktär när man kämpar med workout och jogging och det samtidigt finns så mycket gott att inte motstå. De dignar av nyheter i mataffärer och marknader. Visionen att möjligen komma ned en storlek står och vacklar på ett ben…

Kanske på grund av all ost? Det här är ett ostälskande land, det finns i precis allt. Men ändå kan de ingenting om ost, alltså OST, riktig ost. Säger jag i delikatessdisken att jag vill ha något med stark smak kommer de likväl med något som smakar…. ingenting! Amerikanarnas osthysteri går främst ut på att födan ska bli geggig och go. Men smak, det vet de inget om. Blåmögel, cheddar och havarti är bara exotiska namn.

Årets första glass är inmundigad. Och detta med en nymodighet som heter mini melt. På

svenska skulle den nog heta glassbollar eller glasskulor. Små soft airgunliknande kulor som är kallare än glass. Godare? Nej men det var kul att prova.

Generellt om maten i usa är att det finns mycket mer produkter och varianter att välja på och att prisläget allmänt är lägre. Man får mer för pengarna. Kött är billigt, potatis däremot är förhållandevis dyrt. Som svensk saknar man ju vissa produkter, särskilt fil och riktig yoghurt. De är livrädda för fett här och deras yoghurt känns som smaksatt lim med låg- eller 0 fetthalt. A-fil och onaka börjar kännas som en våt dröm.

Poptarts, twinkies och annat lullull är mycket populärt, sött och gott. Det är kakor man kör i brödrosten och muffins med kräm i. För den som älskar pannkakor och dess släktingar finns underbara National pancake house och Waffle house. Mums!

Men varför har de kassar utan handtag! Har hittills trott att det bara var en filmgrej, det där att de bär sina matkassar i famnen. Men det är på riktigt. Papperskassarna har inga handtag!

På tal om mat så var Anders och jag på middagsbio, ännu en nyhet som iaf inte jag sett i Sverige. på Cinebistro äter du middag eller fikar samtidigt som du ser film! Lite makabert kanske att se Hunger games samtidigt som man moffar i sig lax, ceasarsallad, drinkar och cheasecake.

De är sagolikt religiösa i det här landet. På väg hem från Nashville häromdagen hade vi kunnat leka kyrkbingo om det inte varit för att vi var så trötta efter helgens alla pubrundor. I var enda liten by finns minst ett par tre olika kyrkor, för det mesta fem eller fler. Och vad vi kan se på parkeringarna på söndagarna i alla fall är de mycket välbesökta. Knökat helt enkelt.

För många kommer Gud först, sen familjen. Därefter jobbet, huset, fritiden, osv.

Tro mig, jag har inget emot religion eller troende. För den enskilda människan är tro viktigt, det är när det kommer i händerna på regim och används för politisk taktik det blir farligt.

Och jag älskar våra kyrkor hemma. Jag har många goda vänner inom prästerskapet. Och kan känna beundran inför trons kraft, delta i ceremonierna utan att känna mig skenhelig, grunna över what’s in it. Vem vad som händer när fan blir gammal.

Men det kryper i mig när det blir propagandistiskt. Lika farligt som när politiken tar greppet om religionen är det när kommersialismen gör det.

Här i USA är det en gullig kille vid namn Pat Robertson som håller hov i rutan på bästa sändningstid, iaf för den som är hemma på förmidda’n. I den kristna kanalen Club700 – som han startat och äger – är det fullt ös på hallelujainslagen och eviga vittnesbörd om människor, gärna från samhällets undre skikt, som blivit omvända. TV:n står på lite slött på förmiddagarna och alltid är det något som fångar mitt öra och gör mig uppmärksam när domedagsprofeten Pat är igång. Jag googlade lite och det stämmer att han gör nedlåtande uttalanden om både feminister och muslimer, bland andra knäppa utspel. Jag har hört honom. Men idag gick han sannerligen over the edge. I ett inslag om en familj

som flytt(at) från Sverige till Åland för att de inte fick undervisa sina barn hemma – drog han jämförelser med både Hitler och Stalin! Han var inte nådig mot den svenska regeringen som håller ett järngrepp om de stackars kuvade svenskarna och tvingar in barnen i förskolan från ett års ålder. Ock, ock, ock vad är det de är rädda för, de svenska makthavarna, ojade sig Pat och hans kvinnliga nattvardskollega i studion. Inslaget fick mycket utrymme och som sagt, i svartvita klipp från några gamla journalfilmer kopplades Sverige ihop med både nazister och stalinister. Jävla gubbe!

Även om den amerikanska kristenhetspropagandan får mig till och med att ta spjärn mot min söndagsskoletro, så hindrar det mig inte från att uppsöka kyrkan här. Har till och med varit på ett mycket realistiskt och proffsigt framfört Passionsspel. Tipsade av Ted och Pat från Svenska föreningen (mer om dem i ett kommande inlägg) ska jag förmodligen gå med i deras kör. Sjunga, sjunga! Det ska bli kul, deras kyrka gav mig pingstkyrkevibbar med riktig komporkester och allt.  Hade egentligen siktat in mig på mera gospel men det kan ju bli gospel här också, jag får väl tjata lite försiktigt.

Kyrkan här är mångfacetterad med katolicism, methodism, baptism, lutheranism och ”presbyterian” som exempel. Störst verkar dock baptismen (som har sin grund i engelska separatister) vara med sina ”First Baptist Church”-kyrkor som utmärker sig. Och det är kanske inte så konstigt eftersom denna kristna gren uppstod och växte sig stark just vid den tid då engelskmännen började treva sig över Atlanten och kolonisera det som sedan skulle bli ”deras”.

Vill du ha en underhållande stund? Läs mer om profeten Pat. Och här.

Anledningen till att jag befinner mig här i Newport News är Black Hawk. Jag är ju bara bihang till Anders på denna resa, men det är jäkligt intressant att inte bara lära sig USA:s historia och samhälle utan också sätta sig in i vår egen försvarspolitik. Inte varje dag man går och grunnar på det precis, men nu finns det liksom skäl.

Svenska försvarsmakten har köpt in 15 st Black Hawk, från USA, även benämnd helikopter 16. Helikoptern har som huvudsyfte ”Forward Medevac” vilket innebär att hämta sårade och transportera dem
till sjukvårdsplatser och i övrigt flytta folk och utrustning. Närmast är avsikten att dessa helikoptrar ska tjänstgöra i Afghanistan. Hittills har fyra stycken levererats till helikopterflottiljen i Linköping där de ska utrustas och ”flygas in” innan utlandsuppdragen.

Träningsbasen för Black Hawk är Fort Eustis i Newport News, Virginia. I alla fall för teknikerna, piloterna utbildas i Texas. Åtta svenskar, varav Anders alltså är en, befinner sig just nu i Newport News för att lära sig tekniken bakom Black Hawk. Detta är tredje kullen som genomgår utbildningen. Uppdraget teknikerna får sedan är att ansvara för underhåll när helikoptrarna är inne på basen och vara färdmekaniker ute i fält.

Black Hawk används av 27 nationer och totalt har över 3000 tillverkats.

Förutom svenskarna finns närmare ett hundratal sydamerikaner (främst Colombia) på kurs i Fort Eustis och även Jordanien och Filipinerna är exempel på nationer som har ett fåtal tekniker på plats.

Men varför är Sverige med i Afghanistan då?

Afghanistan. Äfghänistän. Hur mycket sköljs vi inte över av nyhetsinslag om situationen detta land utan vi egentligen lyssnar. Det har liksom blivit vardagsmat. Vi vet att folket har det oerhört svårt och att talibanerna är dumma. Men sen?

Jag tänker inte ge någon total genomlysning av detta, för i det är jag alltför okunnig. Men jag vill gärna bjuda in till informationsinhämtning som blir intressantare ju mer man hämtar hem.

Sveriges insatser  består av flera samverkande delar – diplomati, militärt, civilt och bistånd. Från försvarsmaktens håll bidrar vi med soldater till Isaf, International Security Assistance Force. Isaf bildades för tolv år sedan och arbetar under ett mandat av FN:s säkerhetsråd och ett avtal mellan Isaf-styrkan och den afghanska regeringen. Högkvarteret finns i Kabul. Det svenska förbandet är placerat i Mazar-e Sharif i norra Afghanistan.

Det förs en del intressanta debatter om Sveriges insatser som är värt att ta del av. Liksom diskussionen om Afghanistans nuläge och historik, som är oerhört komplex. Eftersom jag i nuläget inte själv är tillräckligt insatt för att föra egen debatt väljer jag att hänvisa till dem. Håll tillgodo! Det är värt några minuter och du lyssnar på nyheterna på ett annat sätt nästa gång.

Läs mera om varför Sverige är med i Afghanistan, även här,  samt något om bakgrunden till inköpet av Black Hawks.
Blogg om hur teknikerna har det på utbildningen i Ft Eustis.

Saltet svider i ögonen. Pustar ut på mattan efter ett av helvetespassen på aerobics centret och det är först nu som jag märker hur mycket svetten flödat. Yes, nu får jag träningsvärk i övermorgon!

Befinner mig på en av faciliteterna på militärbasen Fort Eustis, gymmet MacClellan, fullt utrustat med sedvanlig lyftskrot och cyklar, roddmaskiner och klättervägg. Amerikanska baser skiljer sig nämnvärt från svenska ty förutom själva grundverksamheten, dvs den militära utbildningen och login, så finns här allt. Badhus, varuhus, post, bank, brandkår, kyrka, spritbutik, bio, hamburgeria, rekreationsytor, ja, ett samhälle i sig med allt man behöver. Dessutom taxfree. Detta är en förmånsvärld för de priviligierade amerikaner vilket inkluderar inte bara dagens militärer utan också alla pensionerade – och deras familj. En militär karriär innebär med automatik att man blir hedrad resten av livet med allehanda förmåner var som helst i de förenta staterna. Som medföljande till en helikoptertekniker på utbildning för Svenska flygvapnet känner jag mig lyckligt lottad som kan unna mig lite aerobicssvett en vanlig onsdagsförmiddag.

Det blir ju inget med att hänga med tranorna i år så med lite Hornborgaabstinens tog jag mig till Newport News park (en av de största i landet) tidigt en morgon för att följa med på en bird walk. Jag blev väl omhändertagen av Jane som var gruppens ledare och flöt in väl i gruppen om ca 20 pers. Och tänka sig vi fick se både fiskgjuse och den vithövdade örnen – den amerikanska nationalfågeln. Så elegant. (Bild senare). Därutöver en mängd småfåglar vars engelska namn nog tarvar en del pluggande. Efter ca 2,5 timmar hade den tappra gruppen tänkt nosa upp en uggla, men det får bli nästa gång tänkte jag och for hem till frukosten.

Fn råder fullkomplig pollenexplosion. Allt ligger som i ett gult dis. Jag tackar någon för att jag inte lider av allergi. Påskliljor och äppelträd är utblommade och de stora parkerna är i bästa musöronfas. Något för mig obekant träd med knallila eller rosa blommor lyser upp i parker och utmed vägar. Klimatet här är som typ Marocko och nu i mars är det emellanåt närmare 25 grader på dagarna och sköna varma nätter.

Det går inte att komma ned till havet utom vid anvisade platser. Stränder och vikar är inte tillgängliga utom i konstruerade miljöer och särskilda badstränder. Annat är bara till för de husägare som lyckats få en strandtomt och jag sänder en hederstanke åt svenska strandlinjepolitiken. Det är ca 40 min till Virginia beach och i den här värmen lär det komma en rapport därifrån snart.

Ekorre som varit ett favvodjur ända sen jag var liten finns här som råttor. Dvs det kryllar av dem, söta och tjattrande, men tydligen så många att de kan bli ett problem eftersom de bygger bon på vindar och under hus. Annars ska här inte finnas fler farliga djur eller insekter än hemma. Fast någon hade hittat en svart änka i sin trädgård (!) och ormen kopparhuvud, som trivs bland torra löv och kan finnas i skogsdungen utanför vårt hus, bidrar nog till att jag överväger ett inköp av ett par ursnygga, snakeproof stövlar som ropade på mig i lilla jaktbutiken häromdagen.

Bland det mest utvecklande i livet är när man får justera sina fördomar. Efter två veckor i

det förlovade landet är jag väl iofs inte helt övertygad om hur Amerikat och dess folk är eller inte är, men faktum är att allt är bättre än jag först hade ”bestämt mig” för att det skulle vara.

Först och främst – alla är supervänliga! Vänliga och serviceminded, överallt, på gatan, i affären, på posten… De öppnar, släpper förbi, hälsar, ber om ursäkt och nej, det känns inte tillgjort. Dom verkar vara sådana. Unga som gamla. Ett slags allmänt hyfs och vänlighet som får andra att känna sig glada. Där har vi mycket att lära. Jag menar inte att vi är ovänliga hemma, men här är liksom en nivå till.

Detta är produkututvecklingens förlovade land. Jag låter mig impas av deras uppfinningsrikedom! Vad prylar det finns som jag inte visste jag behövde, enkla lösningar på gamla saker. Justerbar osthyvel, löstagbar kökskran, nya dammsugare, fiffiga souvenirer…

Hela Hampton Roadsområdet tycks vara en rik och välmående trakt. Ett amerikanskt

propagandaområde? Har inte sett någon slum eller spår efter samhällets baksida, kanske är det skickligt gömt, jag vet inte. Men när man far omkring ser man välskötta, fräscha bostadsområden, pyntat, alla tycks ha (två) nya, fina bilar, mycket verkar nytt.

Det jag saknar är en stadskärna. Uttrycket ”gå ned på stan” verkar inte existera. Hela området runt Newport News är som om man tog sträckan mellan Skövde och Mariestad och smällde upp ett antal shoppingcentra med insprängda matställen, en och annan park, bensinmackar och någon kyrka här och där. Sugen på en öl på en uteservering en törstig kväll… glöm det. Jo, man får leta sig till shoppingcentrana och hur kul är det.

Allt är stort och större än hemma. Gigantiskt. Man skulle bli trött om det inte samtidigt vore genomtänkt och smart upplagt. En jaktbutik är inte en jaktbutik utan ett upplevelsecenter! Åka för att titta på ett kikarsikte innebär per automatik att du tillbringar 3-4 timmar – utan att tröttna! – i ett flervåningsmecka för inte bara fiskare och jägare utan för hela familjen. Kläder, möbler, båtar, grillar, kikare allt allt allt måste-ha-grejer till priser som gör att vi nog bokar en container inför hemresan. Och allt paketerat i en inspirerande miljö med levande (fisk) och uppstoppade djur och out doordekor som gör att du BLIR en jägare efter en stund. Naturligtvis avrundas dessa våta timmar i butikens egna restaurang med utsökt och prisvärd meny. Det går inte att undgå att imponeras. De har tänkt på allt!

Och bokaffären är inte en bokaffär utan en blandning mellan bibliotek, butik och kafé. I alla fall den jag besökte. Lässtund för barnen, man uppmuntras titta och bläddra och man tar en fika innan man bestämmer sig för vilken bok som ska med hem i shoppingbagen. Återigen så jäkla genomtänkt, smart försäljningstaktik ja visst, men det ska de ha cred för, mer läsning åt folket!

Så har jag inköpt ett par Levisjeans förstås. Något annat märke är inte att tänka på. No-logo-addict som jag egentligen är har denna enda last.  Halva priset förstås.

Åsså Crocsen! Ååååh. Foppatofflor som är det fulaste och osexigaste som finns har produktutvecklats till helt underbara måste-ha-sandaler i helgjuten plast med typ highheels, lika praktiska på stranden som i stan. Ursköna!

Första besöket på holken var en chock eftersom toastolen var helt översvämmad av vatten. Dvs vattennivån är inte alls vad vi är vana vid i Sverige. Hjälp! Men… efter ett tag inser man det inte bara är nackdelar, jag undviker att gå in på detaljer här.

Det sämsta med det här landet är TV-utbudet. Zappar förgäves mellan ett 50-tal kanaler, antagligen letar jag på fel sätt men hittills är allt jag sett 80% reklam, 20% sport, 10% nyheter och 15% övrigt. Oj, mer än hundra! Ja, men så är det i USA.

Nej förresten, jag tror brödet är värre. Finmalet vetemjöl, det älskar de. Frukostbrödet är som puffiga bullar, knådar man ihop hela brödpåsen blir det en liten boll av deg. Fast med lite letande hittade jag allt en undangömd disk i en butik med grovt bröd så magen är räddad.

I detta extremt konsumtionsbaserade samhälle finns det ändå ett stort utrymme för kultur och historia. Man blir smått hjärntvättad med inslag om amerikanska inbördeskriget framför allt.

De är skrattretande måna om att visa upp minsta skitgrej men deras stolthet över sitt kulturarv kräver respekt! Mycket är nybyggt och rekonstruerat, till och med en del ”historiska miljöer” och jag saknar det genuina. Till deras försvar får man säga att trots det fejkade så är andemeningen den rätta och allt är rent, fräscht och jäkligt snyggt. Allt man behöver finns när man knallar runt i deras riggade stadsdelar eller besökscentra. Maten, shoppingen, informationen, det sanitära, det vackra, allt allt allt. Men som sagt, det är glest mellan de ursprungliga miljöerna.

Och så tänker jag på vilka ställen vi har som Varnhem eller Lena eller tavadduvill i Västsverige som bara ÄR där utan att vi GÖR något mera av det. Amerikanska kulturturismutvecklare skulle krevera om de såg vad vi inte gör med våra möjligheter.

Men det handlar förstår om pengar. Här finns volymerna, besöksströmmar som betalar investeringarna. Ett av världens största länder på incoming och med egna invånare om närmare 310 miljoner.  Skicka fler av dem till Sverige, snälla!