Vem kan rädda de rädda barnen?

6 dec 2016. Västvärldens handlingsförlamning inför vad som händer i Syrien är en skam. En skam är också den brist på empati som förekommer. Ja, dom som har makten är dumma. Men det är civila, sån’na som DU och JAG som drabbas.  Lika många människor som bor i Sverige är på flykt, inom eller från Syrien!
Men den som vill hjälpa kan faktiskt göra något! Hur? Öppna din plånbok. Jobba i de organisationer som hjälper flyktingar. Eller starta en insamling. Tänk själv. Hitta på något.

………………………….Stöd UNICEF! Och Rädda barnen! NU!……………..

Berättelsen nedan skrev jag för precis ett år sedan, i december 2015. Sen dess har allt bara blivit VÄRRE! Hur var det möjligt? Texten handlar om de rädda barnen samt om att människor behöver mötas över religions- och kulturgränser, för att skapa förståelse för varandra och minska rädslor för ”det okända”. Jag tror alltjämt att turism kan skapa dessa mötesarenor, men då måste det vara fred. Kommer man i vår livstid kunna resa till länderna i Mellanöstern? När kommer förändringen till det bättre?

 

En gång hade jag förmånen att resa till Syrien. Jag besökte flera orter och som den historienörd jag är fick jag mitt lystmäte tillgodosett. Ugarit – här finns en inskription som bildar grunden i det alfabet vi använder än idag. Aleppo och Damaskus – sidenvägar, dervischer, anden i lampan… jag ska inte fördjupa mig i varför de är sagostäder, Palmyra – biblisk stad från Kung Salomos tid. Jag lovar, Syrien är ett underbart land. Eller… var.

Möten för vänskap, kunskap och insikt. Kulturell integration. Turism.
Hemma hos en familj utanför Palmyra. Möten för vänskap, kunskap och insikt. Kulturell integration. Turism.

Anledningen till min resa framstår, i alla fall idag, som något naiv.  Vi var en projektgrupp från museet i Skara som jobbade kring tanken att TURISM är en brobyggare som skapar möten mellan människor och kulturer och som ger kunskap om folk i andras länder, deras levnadsvillkor, vardag och traditioner. Genom dessa möten raseras felaktiga föreställningar och istället skapas kontakter och utbyten människa till människa. Våra behov, tankar, drömmar är inte så väsensskilda om vi lever i ett beduintält i öknen eller i en villa på gräddhyllan.

Det blev en utställning, en bok och ett program med värderingsövningar som vi kallade ”Vivhjmf har ju mötts förr”. Historien visar mängder av exempel där det faktiskt funkat. Mycket av det ”typiskt” västerländska har ett annat och för många oväntat ursprung. Gränserna flyter. Maträtter och design. Kunskap inom läkekonsten, bevattningssystem, matematik, spel… Vi lär oss och delar med oss mellan folk. I alla tider. Det är egentligen inte så märkvärdigt.

I samband med ”Vi har ju mötts förr” fick vi kontakt med Libanon, Israel, Jordanien och just Syrien. Det var möten på högsta nivå, turismministeriet, samhällsutvecklingskontoret, vi vallades i regeringskorridorerna i Damaskus. Möten med media, intervjuer för Al Jazira. Ja jäklar, när jag tänker på det nu…

Bashar al-Assad fanns som en skugga över allt. Men han tycktes stå för att införa västerländska värderingar. Då.

Idag fattar man ingenting.
Idag lider man med ett helt folk.
Idag gråter man över bristen på empati i västvärlden
Idag är man också rädd.

Min tanke är att övriga EU-medlemsländer måste dela det ansvar som tydligen bara Tyskland och Sverige hittills axlat. I ett kortsiktigt tänkande är det givet att hjälpa människor som står inför valet att leva på golvet i en gympasal eller i ett hus som inte längre finns. Där alternativen är noll. Trygghet, säkerhet, tak över huvudet, mat, vatten… nada.

Men i ett längre perspektiv; vad kan vi erbjuda de människor som kommer hit? En akutsituation löser vi. Men vad finns för jobb och bostäder framöver åt alla? Hur ska pengarna räcka? Och det viktigaste av allt; hur ska den skräck som sprider sig stävjas? Flyktingsituationen blandas ihop med terrorn. Hur vet vi vem som är terrorist och vem som inte är det? Vem av alla flyktingar är falsk och vem är i verkligt behov av vårt stöd? Och varför är det mest unga män som söker asyl, alla kvinnor och barn som är utsatta för våld och hot, var är dom?

Frågor, frågor, inga svar. Men min övertygelse är att vi måste göra allt för att hjälpa till. Vi har det så bra och vi är så rädda att riskera vår materiella välfärd. Men vilken välfärd i hjärtat kan vi inte uppnå genom att släppa in människor i nöd?

Kriget i Syrien har pågått i snart fem år och miljontals människor befinner sig i flykt. De har lämnat allt. Alla värnlösa barn berör mig mest.

På Fotografiska i Stockholm pågår fn en tänkvärd utställning om dessa utsatta barn. Fotografen Magnus Wennman och Aftonbladet har skapat ”När barnen sover”. Tack Carina Bergfeldt för texterna! Här är några citat som inte torde lämna någon oberörd:

Walaa, 5 år
Mar Elias flyktingläger, Libanon

FARAH1
Foto Magnus Wennman,”Where the children sleep”. Pågår till 24 jan 2016.

Walaa vill åka hem. Hon berättar att hon hade ett eget rum i Aleppo. Där grät hon aldrig när hon skulle lägga sig. Här, i flyktinglägret, gråter hon varje natt. Hon tycker att det är otäckt att vila huvudet mot kudden, för natten har blivit otäck. Det var då som anfallen kom. På dagarna brukar hennes mamma bygga ett litet hus av kuddarna, för att lära Walaa att de inte är farliga. 

Lamar, 5 år
Horgos, Serbien

Hemma i Bagdad finns dockorna, leksakståget och bollen kvar, det är dem Lamar ofta pratar om när hemmet kommer på tal. Bomben förändrade allt. Familjen var på väg för att handla mat när det slog ner i närheten av deras hem. ”Det gick inte att bo kvar” säger Lamars farmor Sara. Efter två försök att korsa havet från Turkiet i en liten gummibåt har de lyckats ta sig hit till Ungerns stängda gräns. Nu sover Lamar på en filt i skogen, rädd, frusen och ledsen.

Maram, 8 år
Amman, Jordanien

Åttaåriga Maram hade precis kommit hem från skolan när bomben träffade hennes hem. En bit av taket flög iväg och landade rakt på henne. Mamman tog henne till sjukhuset och därifrån blev det flygtransport akut över till Jordanien. Skadan orsakade hjärnblödning. I elva dagar låg Maram i koma. Idag är hon vid medvetande, men käken är bruten och hon kan inte prata.

Min vän, medan du grunnar och tänker. Ta något av din julbudget och bidra med DIN DROPPE I HAVET:

Text FLYKT 150 to 729 80 to give 150 krona.
Swish the amount of your choice to 123 90 01 645
Postgiro 90 0164-5

Stödet går till UNHCR som finns på plats i flyktinglägren och ser till att barnen får madrasser, filtar, mat och nödvändig vård.

PS
En vän till mig med dagliga kontakter med folk i Syrien säger att de som är kvar inte har gett upp hoppet. De jobbar med projekt, med etableringar, med utvecklingsfrågor. De tror på en framtid. DS

PS2
Självklart inser jag att turism inte är någon ultimat lösning på världens problem. Och jag tror inte alla möten är riskfria.  Men turism kan vara ett verktyg för brobyggeri. Vi har ju mötts förr. DS2

Detta bildspel kräver JavaScript.

Tack till CM för fotona.

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *