Värstaste Herman

Varje bok som skrivs föregås förstås av en massa tänkande och i de allra flesta fall även en mängd research. När jag läser Maja Hagermans ”Käraste Herman” om rasbiologen Herman Lundborg blir jag ändå lite matt när jag inser hur mycket Hagerman måste ha plöjt igenom av brev, foton, räkenskaper, tabeller, kvitton, noter….. Detta i jakten på gåtan Herman. Vem var han, hur funkade han, vad rörde sig i huvudet på denna eldsjäl  och fanatiker som fick Sverige att framstå som världens ledande nation i rasfrågor?

Herman-nordstedts
Bergtagen av mått och tabeller. Kär i en samisk kvinna.

 Vi pratar tidigt 1900-tal. De decennier som omfattar första världskriget och upptakten till andra. Vikten av att veta vilket folkslag man tillhörde och varifrån man härstammade blev allt större. Man trodde att vår biologi och fysik avgjorde om vi var kloka, svaga, starka eller skulle bli kriminella. Och det visar sig, hör och häpna, att vi i Skandinavien tillhörde världens elit! Den Nordiska rasen slår ut alla andra vad intelligens, karaktärsstyrka och mod anbelangar. Ja, den höga moralen, den kroppsliga styrkan, skönhet och hälsa gör de nordiska folken till en överhöghet över andra. Och då gäller det att bevara denna ras från iblandning av andra folk, som drar ned och försämrar generna. Ingiften av andra än sin egen ras är olämpligt, ja det är faktiskt bättre med lite inavel.

Läkaren och forskaren Herman far omkring som ett jehu, företrädesvis i landets norra delar, och mäter folk. Han skapar mätsystem, inför hålkort för att systematisera mätvärdena och får till slut hela forskarvärlden med sig. Lappar och finnar som dominerar det nordliga territoriet är störande moment för den svenska renheten, även om de är trevliga och gästvänliga. Herman tas emot som en vän när han bor i prästgårdar eller kåtor. Han verkar bli betagen av det romantiska landskapet i samernas rike. Så småningom får Herman medel att anställa medarbetare, mätningarna sprids över hela landet och 1922 får han statligt stöd att starta Rasbiologiska institutet.

Herman var barn av sin tid. Han drev frågor han trodde på och hans övertygelse ledde honom långt. Det kan man inte blejma* honom för. Men det läskiga är vilka slutsatser som dras utifrån de fysiska mätvärdena. Hur kan man bedöma någons egenskaper utifrån hens kindkotor? Var finns analysfasen? Och vad berättigar att med vetenskaplig pondus blir nedvärderande mot andra människor? Man vet inte om man ska skratta eller gråa åt de ordval som förekommer; folkförsämring, minusvarianter, degenerering, besmutsning. I Correns bokcirkel är vi två som har 50% finskt blod i ådrorna. Vi får läsa att vi är: inåtvända, inbundna, tunga och tröga i lynnet och inte har någon handlingskraft. Om de finnar som faktiskt visat sig framstående sägs; deras begåvning behöver på intet sätt stå i förbindelse med deras finska påbrå, utan den kan gott vara svenskt arv. 

Och då skrattar vi faktiskt. Det är ju en riktig nivåhöjare vid middagsborden!

Vår rasbiolog faller så småningom på eget grepp och beblandar sig med en samisk kvinna. De får en son, och de gifter sig till slut, när hans första fru gått bort. Vilken skandal i dåtidens Uppsala det måste varit! Men eftersom Herman är den utvalde att bevara den svenska renheten så verkar han fixa så att inget bestående arv förs vidare av detta snedsteg. Lappkvinnan får inga fler barn och sonen blir barnlös. Så vad är det då att bråka om? Men det här är förstås bara spekulationer. Om vad som egentligen hände har inga fakta presenterats. Och att Herman Lundborg skulle ha styrt upp detta, nej så kan det ju bara inte ha gått till….

 

* Fotnot: som anonym språkpolis borde jag verka för det svenska språkets renhet, men iblandning innebär också utveckling och jag tycker engelskans blame (klandra, beskylla) kändes coolare (= häftigare, fränare, ej kallare).

 

 

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *