Stjärnsmäll

Det här var vid den tiden då selfien ännu inte var uppfunnen. Inte heller groupien i sin nya betydelse. Det rådde glamour och feststämning i den lilla staden Skara – Arn hade slagit sina klor i bygden och krönt turistframgångarna med att Svensk Filmindustri förlade sin urpremiär för tempelriddarfilmen på Skaras Saga-bio. Efteråt var det medeltidshappening hela vägen ner till Kråks herrgård där premiärfesten gick av stapeln.

Den gången blev jag betagen av vår då nye landshövding, Lars Bäckström. Han höll ett underfundigt och pricksäkert middagstal och jag minns jag spetsade öronen och frågade mina bordskamrater; Vem är det? Jag såg honom nämligen inte, eftersom jag råkade sitta bortom synhåll för Bäckström, bakom en av Kråks många tegelvalv.

Emellertid vad det inte landshövdningen som gjorde mig stjärnförlamad den här gången, utan Stellan. Etablissemanget på Kråks denna afton bestod ju, förutom av oss landsbygdskreatörer, också av en radda kändisar som hade allehanda huvudroller i filmen. En av dem var ingen mindre än Stellan Skarsgård som spelade Arns farbror.

Middagen upplöstes så småningom i lite allmänt mingel och jag själv uppehöll mig på första våningen med mina favoriter långbågsskyttarna. Men framåt småtimmarna återvände vi till källarplan och där satt dom, kändisarna. Ja inte alla, men Stellan med sällskap, bland annat sin då nya flickvän. Inte alls buskablyg bad jag om och fick ett foto på oss två och då…. säger Stellan ”slå er ner här vettja”. Eller typ.

Blankt.

Hur naturligt och okonstlad som helst sa han det, men jag var blank!

Jag tror (efteranalys) att jag under den bråkdelssekunden som gick innan jag sa typ nej, vi är på väg hem, tänkte allt mellan ”vad ska jag prata om” ”jag vet ju inget om Pirates of Carabean” och ”vad är det nu övriga Skarsgårdsfamiljen håller på med?” Ja, det måste vara det som kallas starstruck som drabbade mig? Det hade varit skitkul att sitta där och småprata om filmen eller vad vet jag. Den chansen kommer aldrig tillbaka. Jag hade ju faktiskt träffat Stellan en gång tidigare under inspelningarna i Trollhättan, utan att svimma, så vad var problemet?

Ibland är man bara onödigt liten. Aja, det blev ju anekdot av detta i alla fall.

Händelsen dök upp när jag satt och sorterade foton härom da’n. Burken har en förmåga att bli överull av alla bilder och måste tömmas för att ge utrymme åt alla nya bilder på kändisar som ännu inte träffat mig….

Johan, remember?

 

 

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *