Jag har varit på resa.

Idag har jag varit ute och rest. Långt bort. Till Främre Orienten. Det var kanske lite längre in i Asien också, men mest Mellanöstern. Eftersom corona bidragit till en stor restorka var det helt ljuvligt att få göra en blixtvisit i dessa världsdelar. Helt fantastiskt.
 .
I min nya bostadsort Tidaholm finns en underbar mataffär, vid hörnet av Gamla torget. Lilla Orienten heter den. Jag knallade in där efter ett möte, egentligen utan något annat ärende än att kolla lite. När jag gick runt där bland hyllorna med glasburkar och påsar med exotisk mat och obegripliga namn sjönk jag allt längre in i butikens atmosfär. Arabisk musik spelades svagt i bakgrunden. Kvinnorna som gick runt och plockade i varorna hade den där typiska parfymdoften som bara kvinnor i Orienten har. Grönsaksrummet glimrade med alla färggranna frukter och grönsaker. Kryddorna, tvålarna, färgerna, dofterna, ljuset… jag var tillbaka i Damaskus. Jag vandrade bland basarerna i souken vid Stora moskén. Mötte människor med och utan sjalar. Människor som talade främmande språk.
 .

Åååå, jag var på en resa! Dessa underbara resor och besök jag haft förmånen att göra i de spännande länderna öster om Medelhavet. Så kom jag att tänka på Syrien, situationen där, och började nästan gråta. Dessa kämpande människor, högt och lågt. Jag har mött så mycket sorg och förtvivlan, men samtidigt framtidstro och kamp. Och förmågan att skapa ett fungerande vardagsliv mitt i kaoset. Troende, icke troende. Regimkritiker och supporters. Alla dem som lever under hotet om fallande bomber och plötsliga räder. Flykt. Ett liv bland ruiner och damm. Brist på mat och vatten. Drömmen om ett annat liv i ett främmande land. Längtan tillbaka, till sitt land, till en annan tid. Släkt och vänner. Invanda rutiner och egna traditioner. Jag tror inte vi som inte behövt lämna allt invant och hemma kan förstå tomheten och förlusten av det som känns som ”mitt”. Inte på riktigt. Kriget i Syrien har snart pågått i tio år. 10 år! Hundratusentals har dött, miljoner har flytt, många är barn som blivit svårt traumatiserade. Bomber har förstört skolor, sjukhus och hem. Och på detta en pandemi. Mitt hjärta blöder.

 .
Jag fick syn på en burk hummus och var tillbaka i Tidaholm, jag ville ju köpa med mig något. Men den beigea smeten visade sig vara något väldigt sött och dessertaktigt. De som hjälpte mig tillrätta skrattade med mig.
 .
Sonia, Samer, Youssef, Samar och alla ni som lever och kämpar på med era liv i förödelsen, måtte detta få ett slut och vi kan träffas friska, hela och glada igen.
I väntan på freden får jag gå och sniffa bland hyllorna och insupa det lilla orientaliska man kan få där i butiken vid Gamla torget. Jag tror jag ska hitta på något nytt misstag så jag kan skratta tillsammans med någon nästa gång också.
.
Shokran niktir.
.

Detta bildspel kräver JavaScript.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *