I Tampaområdet finns helt fantastiska stränder med kritvit sand och tätt mellan strandbarer och strandshoppar. Riktig turistfälla med go’ stämning. Men här var det dåligt med campingar (!) så vi fortsatte norrut och hamnade i Homosassa, praise the Lord.
Sandstränder finns ju överallt men tropiska träskmarker kan icke upplevas varsomhelst. I detta alligatorland (fast just det tror jag mest var ett turisttrix) bodde vi ett par dagar, hyrde båt och tog oss ut i kanalsystemet på jakt efter traktens populära manatees – sjökor. Dessa stora klumpdjur går upp till ytan och fäller ut sina näsborrar var 2-4 minut för att andas, men antagligen var det för varmt inne i träskområdet och de uppehöll sig längre ut till havs för vi lyckades inte se några. Däremot såg vi sköldpaddor, pelikaner, spindelapor och en massa fisk. Man fick sannerligen hålla koll var man svängt ute i kanalsystemet, något sjökort hade vi inte. Rätt som det var kunde det dyka upp skyltar och pilar till någon bar eller matställe.
Vi upptäckte att de flesta som bodde på campingen kom från närområdet, detta var deras helgtillflykt. På lördagskvällen var det karaoke i campingbaren och vi fick njuta av 
lokalbefolkningens oblyga framträdanden. Det blev mycket country och Hank Williams stod högt i kurs. Här fanns också en ”campingsheriff” (en security som åkte runt i golfbil) som var otroligt populär. Han åkte mest omkring och såg till att folk hade det bra, varnade när åskstormen var på g och skjutsade
hem folk som var trötta eller överförfriskade.
Temperaturen var inte så hög, förmodligen under 30, men luftfuktigheten var närmare 100% så man var genomblöt hela tiden. Amerikanerna älskar att fläska på när det finns ac och det är så man drar på sig en sk ac-förkylning. Jag känner en som vet hur det känns….
Så var det dags att lämna Florida och vi sträckkörde genom agrikulturella tassamarker i Georgia, bomullsdistrikt i South Carolina och kom så fram till North Carolinas bergsområde. (jag är säker på att både Forest Gump och Oh brother where art thou är inspelade i något av dessa områden)
Bergsområdet inleds med Smokey Mountain, detta är Cherokeeindianernas område. Här börjar också Blue Ridge mountain med dess 469 miles (755 km) långa Parkway. Parkway byggdes på 1930-talet (ända fram till 80-talet) som en naturväg avsedd endast att njuta av utsikt och natur. Inga bostäder eller kommersiella inslag förutom butikerna i Visitor Centers som dyker upp med jämna mellanrum.
Ett av Visitors Centerna var ett centrum för bluegrassmusiken som till stor del uppstått i Blue Ridgebergen. Här serverades livemusik varje dag och det fanns en fin utställning. Basen i blue grassen är banjo och fiol, banjon från Afrika och fiolen från Europa. Dessa har ”vandrat in” från resp kontinent och strålat samman i bergsområdet. Två ljuvliga gubbar spelade och drog historier från sin barndom när vi var där. Även på campingen (Doughton Park) där vi sov över i bergen var det ”picking” varje kväll, dvs man tog med sitt instrument om man hade något och träffades för att spela och sjunga. Vi blev inbjudna och ett par som denna afton firade sitt 59-åriga äktenskap drog huvudrepertoaren.
Visste ni förresten att banjon utvecklades från en trumma! Med pinne och strängar på.
Så tog vi avsked från Blue Ridge mountain och dess vackra natur och svala vindar och drog mot civilisationen igen. Appomatox står på tur. Men jag vill åka tillbaka hit och vandra. Tror att hösten kan vara bästa tid för det.
