Jag har haft förmånen att få delta i ett spännande forskningsprojekt som går ut på att fastställa släktband mellan familjemedlemmar i en av medeltidens mäktigaste familjer.
Birger jarl, en av hans söner och hans andra hustru änkedrottning Mechtild undersöktes i Varnhem 2002. För att bli än mer säkra på att detta verkligen är Birger jarl fortsatte forskningen genom att söka efter ytterligare en av hans söner; Magnus Ladulås.
Enligt ”säkra källor” finns Ladulås begravd i Riddarholmskyrkan i Stockholm. Men genom olika turer (se Magnusladuasblogg.se) har han ännu inte hittats.
Det som är känns så trist och rent ut sagt bedrövligt att vad som kanske, kanske skiljer oss från sanningen – eller i alla fall ny kunskap – är en halvmeter sand!
Innan projekt Magnus Ladulås slutligen fick NEJ på sina ansökningar stod gravkammaren öppen och väntade i fyra år– på ett jobb som skulle ta fyra dagar. Typ. FYRA ÅR mot FYRA DAGAR!
Varför blev det då nej?
Ingen vet säkert.
Juridiska komplikationer, skulle man kunna sammanfatta det med. Oenighet om vem som skulle ta det slutgiltiga ansvaret bland tillståndsgivarna.Till slut kanske ren prestige. Ingen ville fatta beslut – eller alla!
Som medeltidsnörd vill jag bara säga att det svider. Och det blev en Black Friday utan att behöva shoppa en endaste pinal. Fredagen 23 november gjordes gravkammaren i ordning för igenläggning.
Får vi veta något mer i vår tid? Kommer nya vindar? Nya beslutsfattare? Ny syn på vad som är vad i den juridiska djungeln runt olika lagar kring vårt kulturarv. Det är i alla fall iordningställt på ett sätt, både praktiskt och kunskapsmässigt, inför en eventuell framtida forskarinsats. Och vem vet, det kanske går fortare än man tror? Det sista som överger en är hoppet. Jag vill citera min kollega och vän Christian som varit projektets filmare:
Christian Arnet: ” Locket på för stunden.
Men inte för alltid. Perestrojkan kom, Berlinmuren föll, diktatorer försvinner, Metoo, osv, saker förändras. Se tiden an. Ge inte upp. Nu kör vi 2.0. Jag vet i alla fall var jag ska fortsätta…”
Jag vet också var jag ska fortsätta.