Den 9 april 1865 i staden Appomattoxs rådhus fattade den legendariske sydstatsgeneralen Robert E Lee slutligen gåspennan och skrev under sin kapitulation.  Nordstatarna hade trängt in honom i västra hörnet av Virginia efter fyra års krigande samt efter det avgörande nederlaget vid Gettysburg.  Själva kapitulationen skedde helt

gentlemannamässigt, Lee och hans officerare fick behålla både hästar och annan egendom, dock inte sina vapen. Inte heller blev han krigsfånge utan Lee fick återvända hem. Nordstatsledaren Ulysses S Grant och Lee hade nämligen varit kolleger, innan inbördeskriget separerade dem på var sin sida. Och denna bekantskap medförde någon slags högre hederskodex.

Mindre gentlemannamässigt tedde sig kriget för de 620 000 soldater som på olika sätt dog eller skadades. En Park Ranger berättade att forskningen snarare pekar på över 700 000 numera. Man talar om ”dead, wounded, captured and missed” som en helhet. Kriget räknas som en av de första ”moderna” krigen, man hade ju tex både telegrafi och tåg. Men på slagfältet gjorde man som på Napoleons tid, sände ut folk i täta kolonner, axel mot axel marscherandes rakt mot fiendeelden. Kanonmat skulle vi säga i vår tid…

I början, tex vid det första slaget vid Bull Run, hade de inte ens enhetliga kläder och fanorna var mycket lika varandra. Om det var en vän eller fiende man mötte var alltså ofta oklart.

De påföljande dagarna efter Appomattox avväpnades hela den 28000-mannaarmen, men nyheten spreds långsamt och flera arméer fortsatte strida. Det allra sista skottet i nord-syd-kriget avgick 9 maj 1865 i Waynesville, North Carolina. Antagligen kan man säga att kriget inte slutade 1865, utan att konflikten fortsatte i decennier efter det formella krigsslutet, men då länge västerut och i andra, mer småskaliga former.

Amerikanerna är oerhört stolta över sin nation och sin korta historia och är måna om att visa och berätta om den.  Jag gjorde en fyra-dagarsresa och jag och min färdkamrat Marcus hade Niagarafallen som mål. Vi styrde kosan norrut från Newport News och vår

tidplan raserades redan första förmiddagen. Det visade sig att Marcus är minst lika mycket historienörd som jag och istället för 1 timma på Manassas (Bull Run) blev det fem.

Man kan inte köra många miles utan att det skyltas för slagfält, museer och minnesvärda byggnader. Allt är också mycket välgjort och påkostat, som svensk blir man avundsjuk på deras resurser och möjligheter. Varje visitor center eller museum kan uppvisa minst en film, en eller flera utställningar, illuminerade förklaringsmodeller på kors och tvärs samt en kader av servicepersonal och guider.  Många jobbar ideellt. En del anläggningar är federala, andra lokala. Ibland finns det två besöksmål som berättar samma sak fast på lite olika sätt. Och det finns besökare ändå så det räcker till alla…

Som Skandinav finns egentligen ingen särskilt anledning att fördjupa sig i amerikanska inbördeskriget, men när man väl är här blir man indoktrinerad. Det går liksom inte att

undvika det, överallt blir man påmind om dess existens. För ja, det finns liksom kvar, krutröken har ännu inte lagt sig. Under 2011-2015 är det dessutom ett pågående 150-årsjubileum och arrangemangen är än fler.

Min ståndpunkt är att alla krig är rätt onödiga. Ju mer man blickar in i dem, desto mer ser man vilken sandlåda det är. Allt dödande och förstörelse helt i onödan över frågor som hade kunnat lösas på ett betydligt intelligentare sätt. Den stora frågan i Nord/Syd-kriget kom att bli slaveriet. Syd (11 stater) ville starta en ny, egen nation med ekonomi byggd på slavarbetskraft. Nord (25 stater) ville behålla en stor, enad nation och var beredd på att ockupera de sydliga staterna för att nå sitt mål.

Med facit i hand inser ju alla att slavfrågan inte skulle varit hållbar i särskilt många år även utan krig. I och med segern för Unionen – Nord – så förbjöds slaveriet. Men rasåtskillnaden var därmed dock inte löst, först på 50- och 60-talen började de svarta få lika medborgerliga rättigheter som vita.

Anders och jag har kollat på tv-serien Nord och Syd från 80-talet för att få rätta ”settingen” när vi besöker de historiska platserna. Serien var kanske ingen höjdare, men

väl hemkommen från slagfältsresan vill jag se den igen. Nu får alla ortsnamn som Harpers Ferry och Bulls Run plötsligt en helt annan innebörd. Även alla gubbarna sätts i ett sammanhang, det är annars rätt rörigt med alla generaler och andra militära ledare som varierar mellan slagen.

Trots det slutliga nederlaget anses Robert E Lee vara en av USA.s mest framgångsrika generaler och överbefälshavare. Det sägs vara Lee’s skicklighet som gjorde att sydstatarna höll ut så länge, de var annars underlägsna både numerärt och materiellt. För Nordstatarna som bytte commander oftare är det Grant som är den mest kände, han blev senare president. Det berömda slaget vid Gettysburg leddes unionen av George G Maede.

Slaget vid Gettysburg är känt för att ha varit det avgörande slaget då kriget vände till Nordstatarnas fördel. Det är också känt för att ha skördat störst förluster, totalt närmare 50 000, varav 8000 döda. De medeltida slagen som jag mest bytt mig om hittills framstår som avlägsna och diffusa. Ett krig som amerikanska inbördeskriget känns nära och verkligt trots att det är historiskt. Det finns idag levande människor som träffat personer som deltagit eller varit ögonvittnen när det hände. Många har personliga berättelser från släktingar och det finns det kulor, kläder och andra prylar i varje hem.

En ung kvinna, Jennie Wade, som bakade bröd till sin gravida syster blev det enda civila offret i slaget vid Gettysburg. Hon träffades av en kula från ett närbeläget hus där sydstatarna tagit belägring. Striderna pågick nämligen delvis även i staden.

På vår resa träffade vi det underbara paret Cindy och JR som idag driver en restaurang, butik och Bed&Breakfast i just det hus som man  tror att det dödande skottet för Jennie Wade kom från. Farnsworth House har en spännande bakgrund och JR visade sig vara en ofantligt historieintresserad person som kunde delge massor av spännande och udda detaljer från slaget. Flera scener i filmen ”Gettysburg” spelades in i Farnsworth house taverna och Cindy o JR har köpt in en del filmmaterial som visas i restaurangen.

En fundering jag inte kan släppa är om det fortfarande finns motsättning mellan yankees (Nord) och sydstatare? Finns det öppna schismer eller dolda antydningar som alltjämt skapar en osynlig skiljelinje?

Ja, så är det nog. Svaren varierar beroende på vem man frågar. En sydstatssupporter på museet i Gettysburg kommenterade hätskt på ett påstående om kriget ”We didn’t loose the war!”.

Idag är slagfältet i Gettysburg – som alla slagfält ett besöksmål. Fälten är gigantiska och varje dalgång, kulle, fält har minnesstenar och monument resta från de medverkande staterna och olika militära enheter. Folk har gått omkring och pekat; Här stod vi och i den riktningen gick vi och här…. – allt är oerhört detaljerat och dokumenterat. På så vis blir kriget mycket nära. Nordstatarna som vann kriget fick snabbt upp sina monument och det dröjde ända till 1917 innan Sydstatarna fick upp sitt första monument på Gettysburg. Detta skedde då i skuggan av första världskriget, vilket präglade stämningen i hela världen vid den här tiden.

Vad hände med Lee då? Han gav som sagt upp i Appomattox, därefter bosatte han sig i Lexington och ägnade sitt liv som rektor för Washington Collage. Han gav inte upp sina politiska ståndpunkter men verkade för en försoning mellan det forna Nord och Syd och stödde återuppbyggnaden av det nya USA. Han dog 12 oktober 1870.

Se Bildgalleriet.