Som nybliven medlem i Correns bokcirkel har jag och fyra andra fått uppdraget att läsa ett antal böcker i höst och sedan nagelfara dem i intressanta diskussioner med övriga i cirkeln. Uppdraget gäller en termin, sen går det över till ett nytt gäng. Först ut var romanen om Lila av Marilynne Robinson, en i USA högt aktad författare men för mig hittills helt okänd. (så är jag ju heller ingen äkta litteraturknutte, jag bara låtsas).

Eftersom jag alltid vill läsa mer än vad jag själv prioriterar så är bokcirkeln ett utmärkt sätt att piska sig själv till soffans läshörna. Allt annat får vänta, jag tar mitt uppdrag på största allvar.

I korta drag handlar boken om en flicka som växer upp som luffare och nomad. Hon missköts av sin familj och kidnappas av en gumma, Doll. Doll och barnet drar iväg med en grupp som lever i organiserat lösdriveri. Efter en del omständigheter möter Lila en äldre man, en präst, som hon gifter sig med och allt tycks ordna upp sig till slut. Men…

Det härliga med Lila är att hon känns som ett naturbarn, långt in i hennes vuxna liv ställer hon frågor och har funderingar som ett barn. Okonstlat och rättframt. Det tuffa liv hon lever har gett henne en förmåga att på något vis leva ”direkt”.

Som läsare – alltså vi med ordnat liv, utbildning, jobb, hus och hem etc – blir man illa berörd av den oordning och kaos som finns i Lilas liv. Det är fattigt, skitigt, kriminellt. Men den kärlek och tafatta omvårdnad som hon får av sin kidnappare värmer och man gläds när Lila under en kort period får bo i ett hem med både gardiner, pelargoner i fönstren och duk på bordet. Under denna tid får Lila till och med gå i skola och lära sig läsa och räkna. Det blir en grundutbildning som ger henne bra förutsättningar för livet längre fram. Pust. Tänk fall det ska ordna sig för Lila på något vis i alla fall?

Lila blir vuxen. Hon får jobb. Hon lever visserligen för sig själv, som en enstöring, men hon går på bio, hon lagar mat, betalar hyra. Men sen när hon bryter upp från det tillsynes ordnade livet, delvis på grund av tankar och minnen som förföljer henne, hamnar hon i ett övergivet skjul i kanten av en majsåker. Det är då hon möter sin blivande man. Den gamle prästen John Ames, som Lila långsamt och stapplande bygger upp en relation med. Det är i dialogen, frågorna och tankeutbytet mellan den etablerade och aktade samhällsmedborgaren Ames och det invandrade naturbarnet Lila som jag tycker är bokens behållning. Lila har ett avväpnande sätt att ifrågasätta och vända in och ut på allt inom de stora frågorna som livsåskådning, gudstro, och levnadsregler.

Och när Ames letar efter svaren får han också förnya sitt sätt att se på och delvis omtolka sitt synsätt på frågor om skuld och förlåtelse och annat som är givna ämnen inom prästerskapet. Liksom livet i övrigt.

Lilas tankeliv blir ibland lite rörigt rent textmässigt. Robinson skriver så som man själv tänker ibland, dvs man blandar nutid och dåtid, tankarna hoppar hit och dit, man associationstänker. Helt i sin ordning, men i text blir det ibland rörigt.

Ibland blir jag orolig för Lila. Hon ifrågasätter så mycket så mycket och hon tycks inte våga tro på sitt nya liv. Hos John Ames får hon trygghet. Eller borde få trygghet, kan hon ta emot den? Hon får ett fint hem, en man som älskar henne, en trädgård att sköta om, vänner som bryr sig. Ramar och stabilitet. Men samtidigt bär hon med sig sin historia och sin oro. Inte ens när hon väntar barn vet man som läsare om hon kommer att vilja dra vidare, lämna sin man, fly iväg på samma sätt som Doll gjorde med henne.

Mot slutet av boken trissas Lilas tankar än mer. En kniv ur Lilas förflutna får allt större utrymme. Barnet är litet och svagt men överlever. Slutar det lyckligt? Stannar Lila hos John Ames eller tar hon med sig barnet och drar iväg? Eller händer något annat…?

Snopet ser jag att sista sidan är sista sidan.