–       Vad länge sen det var som du skrev något på din blogg!

Ja jag vet, men den rätta andan, drivet, har liksom inte fallit på, trots att det inte alls har saknats saker att skriva om. Mitt liv är tacknämligt innehållsrikt och gott, inte minst tack vare ljuvliga medmänniskor i min fysiska och mentala omgivning.  Ibland är livet självklart surt och vredgat, människa vore man väl inte annars. Men med det vill jag inte belasta fler än nödvändigt.

Istället vill jag nu berätta om ett upplyftande tillfälle då jag fick känna mig som en STOFIL. Upplyftande just därför att insikten om, och känslan det medför, att man aldrig blir för gammal att lära sig något, att uppleva något nytt, aldrig upphör!

I veckan har jag fått inblick i en parallell värld som kallas cosplay.  Två smarta och söta tonåringar kom och ville bo hos mig medan de skulle besöka NärCon 2014.  Vaede? sa jag och skjutsade dem till eventet medan de berättade. Alltså, du iträder en rollfigur från ett tv-spel, en tecknad serie, någon filmfigur eller vem/vadsomhelst du tycker om att härma och likna. Du deltar i tävlingar, karaokee, lekar eller bara visar upp dig bland likasinnade. Fenomenet har sina starkaste rötter i Japan, men ursprunget verkar diffust.

Så här skriver wikipedia: Cosplay (japanska コスプレ, kosupure, kortform för costume play)^[1] är en japansk form av performance eller maskerad. Deltagarna klär ut sig i dräkter och accessoarer för att föreställa en specifik figur eller idé.

Emellertid verkar det jäkligt kul! Vem vill inte klä ut sig ibland! Eller låtsas vara någon annan. Det liknar förstås de förvandlingsscenarier jag brukar delta i på Medeltidsveckan på Gotland eller Söderköping, Arboga, Kungälv…. (medeltid är populärt) men i Cosplay är tematiseringen mera spridd.  Det verkar vara ganska öppet och tillåtande att mejsla ut sin rollfigur och sättet att gestalta har inga gränser. Dräkter, attiraljer, skodon…. allt kan du tillverka själv eller finns att köpa.

Detta är en växande rörelse och är i Sverige tämligen nytt. Jag blev fascinerad av tjejernas engagemang och skaparglädje och jag gläder mig åt att den här underhållningsvärlden finns, eller äger rum, lever, existerar eller vad jag ska säga. Till en början kan det verka ytligt och tramsigt att japanskt mode och pyssel ska bergta våra ungdomar men så fäller jag en så’n där 60-talsgenerationskommentar att det är väl bättre att de ägnar sig åt Tamagotchi, pokemon och cupcakes än att hamnar i rännstenen och knarkar och då känns allt bra igen.

Det som fick mig att känna mig som en stofil är att jag inte sett att denna cosplayvärld varit på g, men herregud inte kan man som 50+-are hålla koll på allt som händer och utvecklas, eller? Tack Emers och Danni som gav mig denna inblick.

Nästa år kommer jag kanske med! Och då vill jag vara en kombivariant mellan medeltidens och spelvärldens uppenbara frontfigurer; Zelda OCH Link! Gu’ va snygg!
(Tack Staffan och Lisa för påminnelsen. Vi stofiler behöver vägledning 🙂 )