Han var bara en treårig liten pojke när han fick fly till Sverige tillsammans med sina syskon. Det var mamman som arrangerade flykten, det var krig sedan flera år och hon vågade inte längre riskera barnens liv. I Sverige fanns tryggheten. Hon hade fått veta att det var säkert där och att människorna var vänliga och villiga att hjälpa.
Barnen var förtvivlade och grät, de ville stanna hos sina föräldrar. Men rädslan för bomberna och soldaterna med det konstiga språket var större. Och snart, snart skulle mamma komma efter. Så fort kriget var över skulle de flytta tillbaka. Tillbaka hem.
Den långa färden gjordes tillsammans med andra flyktingar i överfulla tåg och båtar. Många vuxna. Många barn som var lika gamla som de. Det var kallt och ruggigt och ont om mat. De visste inte mycket om landet de skulle till. Men den lille gossen höll sin storasyster hårt i handen och nallen i den andra.
Sen minns han inte riktigt hur han hamnade där han hamnade. Syskonen lyckades inte hålla samman, de kunde inte bo på samma ställe allihop. De splittrades på olika läger, men som tur var inte för långt ifrån varandra. En skärva av trygghet fanns inom räckhåll.
Han hade tur. Han kom en snäll familj som gav mycket kärlek och utrymme, spelrum för utveckling. För andra gick det inte lika bra, för någon riktigt dåligt.
Idag är han en gammal man. Krämpor som följd av ett hårt arbete ger sig till känna. Men så har han tjänat landet han flydde till också, gjort rätt för sig. Blev till och med svensk medborgare och tog tjänst i svenska försvaret. Träffade en flicka, bildade familj. Hem blev något helt annat än den där dagen han inte ville ge sig av, men var tvungen för bombernas skull.
Då och då har han besökt dem. Syskonen som alla återvände till hemlandet när kriget var över och sin mor och sin far som nu är döda. Han gjorde också ett försök att återvända till sitt gamla hemland, innan tonåren. Men han hade glömt språket! Han kunde inte tala med sina närmaste längre! Så då for han till Sverige igen, för gott.
– – – – –
Det behöver inte vara 1000 mil, det räcker med 100.
Det behöver inte vara mörk hud det kan vara vit.
Det behöver inte handla om en ”annan” religion eller kultur.
Flykten, rädslan, osäkerheten, skräcken, vilsenheten är den samma.
Människors utsatthet och nöd är den samma.
Barnens mardrömmar är desamma.
De otäcka minnena som ibland blir livslånga följeslagare är desamma.
Ville bara påminna om det.
För vi glömmer ju så fort.
Hälsningar andra generationens invandrare.