Det som inte dödar oss – gör sig bättre på film. Har läst den senaste Millenniumboken och är tyvärr inte gripen.

Jo, boken är spännande, men inte tillräckligt, den åstadkommer inte den där gastkramande spänningen som gör att man inte kan sluta läsa fast man behöver gå och lägga sig.

Lisbeth Salander är imponerande, men är hon inte fööör duktig? Mitt i all butterhet finns den smarta superhjälten som nästan utplånar sig själv för att skipa rättvisa och kanske, kanske blir det lite tröttsamt. Men visst, det gör sig på film. Jag ser redan nu karaktärerna framför mig, ”miljöskadad” av de tidigare filmerna.

Nej, det är inte som deckare eller spänningsroman som Millennium blir min behållning, utan för funktionen som intresseväckare för företeelser som beskrivs i handlingen.

Savanter tex. En av huvudkaraktärerna är nämligen en liten pojke som är autistisk och som har en extravagant begåvning att teckna så alla häpnar. Savant kallas de som utvecklar en extrem förmåga, till exempel sifferminne eller annan talang kopplad till minnet. Den lille pojken sitter mest innesluten i sig själv men när han får ge utlopp för sitt inre är det mycket strid och frustration han släpper lös i sitt tecknande.  Han har behandlats illa under sin uppväxt. Hans förmåga kommer till gagn när mordgåtan i Millennium ska lösas, och när kapitlen handlar om pojkens framsteg är nog kanske det jag gillar mest. Jag googlar och lär mig om savanter.

Nästa fenomen som väcker min nyfikenhet är hela den undre världen inom dataindustrin. Bokens huvudstråk är att kanske världens bästa forskare och utvecklare av artificiell intelligens – och sedermera begränsningen av denna intelligens så att maskinerna inte får övertaget över mänskligheten – blir bestulen på sina program och senare också mördad. Hela hans karriär har hängt på hur mycket han kunnat skydda sina idéer och delar av datavärlden jagar honom för att sno hans produkter. Som läsare får man inblick i hur säkerhetsbranschen måste utvecklas för att skydda de goda mot de onda. Vi får ta del av black hats, programmeringstermer och hackersnack och jag fattar ingenting men googlar och lär mig.

När filmen kommer ska det bli mycket spännande vem som får rollen som Lisbeth Salanders syster. Världens vackraste, smartaste, mest charmerande psyksjuka skurk som vad gäller rättspatos och till många andra delar är Lisbeths raka motsats. Systrarna hatar varandra genom sin taskiga gemensamma barndom och deras vägar borde inte korsas men när de gör det bidrar det förstås till det som känns lite kittlande i handlingen.

I Correns bokcirkel kan vi förstås inte heller låta bli frågan om hur vi ser på att denna fjärde Millenniumbok är ett beställningsjobb. Rätt eller fel av beställarna – bror och far till Stieg Larsson – rätt eller fel av David Lagercranz som fick jobbet.  Succén verkar vara given eftersom Blomqvist och Salander redan har sin marknad. Eftersom jag inte läst de tidigare Millenniumböckerna, skäms på mig, kan jag inte uttala mig om Lagercrantz klarat uppdraget med den äran. Men inte kan han göra det för pengarna…..?

Som nybliven medlem i Correns bokcirkel har jag och fyra andra fått uppdraget att läsa ett antal böcker i höst och sedan nagelfara dem i intressanta diskussioner med övriga i cirkeln. Uppdraget gäller en termin, sen går det över till ett nytt gäng. Först ut var romanen om Lila av Marilynne Robinson, en i USA högt aktad författare men för mig hittills helt okänd. (så är jag ju heller ingen äkta litteraturknutte, jag bara låtsas).

Eftersom jag alltid vill läsa mer än vad jag själv prioriterar så är bokcirkeln ett utmärkt sätt att piska sig själv till soffans läshörna. Allt annat får vänta, jag tar mitt uppdrag på största allvar.

I korta drag handlar boken om en flicka som växer upp som luffare och nomad. Hon missköts av sin familj och kidnappas av en gumma, Doll. Doll och barnet drar iväg med en grupp som lever i organiserat lösdriveri. Efter en del omständigheter möter Lila en äldre man, en präst, som hon gifter sig med och allt tycks ordna upp sig till slut. Men…

Det härliga med Lila är att hon känns som ett naturbarn, långt in i hennes vuxna liv ställer hon frågor och har funderingar som ett barn. Okonstlat och rättframt. Det tuffa liv hon lever har gett henne en förmåga att på något vis leva ”direkt”.

Som läsare – alltså vi med ordnat liv, utbildning, jobb, hus och hem etc – blir man illa berörd av den oordning och kaos som finns i Lilas liv. Det är fattigt, skitigt, kriminellt. Men den kärlek och tafatta omvårdnad som hon får av sin kidnappare värmer och man gläds när Lila under en kort period får bo i ett hem med både gardiner, pelargoner i fönstren och duk på bordet. Under denna tid får Lila till och med gå i skola och lära sig läsa och räkna. Det blir en grundutbildning som ger henne bra förutsättningar för livet längre fram. Pust. Tänk fall det ska ordna sig för Lila på något vis i alla fall?

Lila blir vuxen. Hon får jobb. Hon lever visserligen för sig själv, som en enstöring, men hon går på bio, hon lagar mat, betalar hyra. Men sen när hon bryter upp från det tillsynes ordnade livet, delvis på grund av tankar och minnen som förföljer henne, hamnar hon i ett övergivet skjul i kanten av en majsåker. Det är då hon möter sin blivande man. Den gamle prästen John Ames, som Lila långsamt och stapplande bygger upp en relation med. Det är i dialogen, frågorna och tankeutbytet mellan den etablerade och aktade samhällsmedborgaren Ames och det invandrade naturbarnet Lila som jag tycker är bokens behållning. Lila har ett avväpnande sätt att ifrågasätta och vända in och ut på allt inom de stora frågorna som livsåskådning, gudstro, och levnadsregler.

Och när Ames letar efter svaren får han också förnya sitt sätt att se på och delvis omtolka sitt synsätt på frågor om skuld och förlåtelse och annat som är givna ämnen inom prästerskapet. Liksom livet i övrigt.

Lilas tankeliv blir ibland lite rörigt rent textmässigt. Robinson skriver så som man själv tänker ibland, dvs man blandar nutid och dåtid, tankarna hoppar hit och dit, man associationstänker. Helt i sin ordning, men i text blir det ibland rörigt.

Ibland blir jag orolig för Lila. Hon ifrågasätter så mycket så mycket och hon tycks inte våga tro på sitt nya liv. Hos John Ames får hon trygghet. Eller borde få trygghet, kan hon ta emot den? Hon får ett fint hem, en man som älskar henne, en trädgård att sköta om, vänner som bryr sig. Ramar och stabilitet. Men samtidigt bär hon med sig sin historia och sin oro. Inte ens när hon väntar barn vet man som läsare om hon kommer att vilja dra vidare, lämna sin man, fly iväg på samma sätt som Doll gjorde med henne.

Mot slutet av boken trissas Lilas tankar än mer. En kniv ur Lilas förflutna får allt större utrymme. Barnet är litet och svagt men överlever. Slutar det lyckligt? Stannar Lila hos John Ames eller tar hon med sig barnet och drar iväg? Eller händer något annat…?

Snopet ser jag att sista sidan är sista sidan.