Det blir ju inget med att hänga med tranorna i år så med lite Hornborgaabstinens tog jag mig till Newport News park (en av de största i landet) tidigt en morgon för att följa med på en bird walk. Jag blev väl omhändertagen av Jane som var gruppens ledare och flöt in väl i gruppen om ca 20 pers. Och tänka sig vi fick se både fiskgjuse och den vithövdade örnen – den amerikanska nationalfågeln. Så elegant. (Bild senare). Därutöver en mängd småfåglar vars engelska namn nog tarvar en del pluggande. Efter ca 2,5 timmar hade den tappra gruppen tänkt nosa upp en uggla, men det får bli nästa gång tänkte jag och for hem till frukosten.

Fn råder fullkomplig pollenexplosion. Allt ligger som i ett gult dis. Jag tackar någon för att jag inte lider av allergi. Påskliljor och äppelträd är utblommade och de stora parkerna är i bästa musöronfas. Något för mig obekant träd med knallila eller rosa blommor lyser upp i parker och utmed vägar. Klimatet här är som typ Marocko och nu i mars är det emellanåt närmare 25 grader på dagarna och sköna varma nätter.

Det går inte att komma ned till havet utom vid anvisade platser. Stränder och vikar är inte tillgängliga utom i konstruerade miljöer och särskilda badstränder. Annat är bara till för de husägare som lyckats få en strandtomt och jag sänder en hederstanke åt svenska strandlinjepolitiken. Det är ca 40 min till Virginia beach och i den här värmen lär det komma en rapport därifrån snart.

Ekorre som varit ett favvodjur ända sen jag var liten finns här som råttor. Dvs det kryllar av dem, söta och tjattrande, men tydligen så många att de kan bli ett problem eftersom de bygger bon på vindar och under hus. Annars ska här inte finnas fler farliga djur eller insekter än hemma. Fast någon hade hittat en svart änka i sin trädgård (!) och ormen kopparhuvud, som trivs bland torra löv och kan finnas i skogsdungen utanför vårt hus, bidrar nog till att jag överväger ett inköp av ett par ursnygga, snakeproof stövlar som ropade på mig i lilla jaktbutiken häromdagen.

Bland det mest utvecklande i livet är när man får justera sina fördomar. Efter två veckor i

det förlovade landet är jag väl iofs inte helt övertygad om hur Amerikat och dess folk är eller inte är, men faktum är att allt är bättre än jag först hade ”bestämt mig” för att det skulle vara.

Först och främst – alla är supervänliga! Vänliga och serviceminded, överallt, på gatan, i affären, på posten… De öppnar, släpper förbi, hälsar, ber om ursäkt och nej, det känns inte tillgjort. Dom verkar vara sådana. Unga som gamla. Ett slags allmänt hyfs och vänlighet som får andra att känna sig glada. Där har vi mycket att lära. Jag menar inte att vi är ovänliga hemma, men här är liksom en nivå till.

Detta är produkututvecklingens förlovade land. Jag låter mig impas av deras uppfinningsrikedom! Vad prylar det finns som jag inte visste jag behövde, enkla lösningar på gamla saker. Justerbar osthyvel, löstagbar kökskran, nya dammsugare, fiffiga souvenirer…

Hela Hampton Roadsområdet tycks vara en rik och välmående trakt. Ett amerikanskt

propagandaområde? Har inte sett någon slum eller spår efter samhällets baksida, kanske är det skickligt gömt, jag vet inte. Men när man far omkring ser man välskötta, fräscha bostadsområden, pyntat, alla tycks ha (två) nya, fina bilar, mycket verkar nytt.

Det jag saknar är en stadskärna. Uttrycket ”gå ned på stan” verkar inte existera. Hela området runt Newport News är som om man tog sträckan mellan Skövde och Mariestad och smällde upp ett antal shoppingcentra med insprängda matställen, en och annan park, bensinmackar och någon kyrka här och där. Sugen på en öl på en uteservering en törstig kväll… glöm det. Jo, man får leta sig till shoppingcentrana och hur kul är det.

Allt är stort och större än hemma. Gigantiskt. Man skulle bli trött om det inte samtidigt vore genomtänkt och smart upplagt. En jaktbutik är inte en jaktbutik utan ett upplevelsecenter! Åka för att titta på ett kikarsikte innebär per automatik att du tillbringar 3-4 timmar – utan att tröttna! – i ett flervåningsmecka för inte bara fiskare och jägare utan för hela familjen. Kläder, möbler, båtar, grillar, kikare allt allt allt måste-ha-grejer till priser som gör att vi nog bokar en container inför hemresan. Och allt paketerat i en inspirerande miljö med levande (fisk) och uppstoppade djur och out doordekor som gör att du BLIR en jägare efter en stund. Naturligtvis avrundas dessa våta timmar i butikens egna restaurang med utsökt och prisvärd meny. Det går inte att undgå att imponeras. De har tänkt på allt!

Och bokaffären är inte en bokaffär utan en blandning mellan bibliotek, butik och kafé. I alla fall den jag besökte. Lässtund för barnen, man uppmuntras titta och bläddra och man tar en fika innan man bestämmer sig för vilken bok som ska med hem i shoppingbagen. Återigen så jäkla genomtänkt, smart försäljningstaktik ja visst, men det ska de ha cred för, mer läsning åt folket!

Så har jag inköpt ett par Levisjeans förstås. Något annat märke är inte att tänka på. No-logo-addict som jag egentligen är har denna enda last.  Halva priset förstås.

Åsså Crocsen! Ååååh. Foppatofflor som är det fulaste och osexigaste som finns har produktutvecklats till helt underbara måste-ha-sandaler i helgjuten plast med typ highheels, lika praktiska på stranden som i stan. Ursköna!

Första besöket på holken var en chock eftersom toastolen var helt översvämmad av vatten. Dvs vattennivån är inte alls vad vi är vana vid i Sverige. Hjälp! Men… efter ett tag inser man det inte bara är nackdelar, jag undviker att gå in på detaljer här.

Det sämsta med det här landet är TV-utbudet. Zappar förgäves mellan ett 50-tal kanaler, antagligen letar jag på fel sätt men hittills är allt jag sett 80% reklam, 20% sport, 10% nyheter och 15% övrigt. Oj, mer än hundra! Ja, men så är det i USA.

Nej förresten, jag tror brödet är värre. Finmalet vetemjöl, det älskar de. Frukostbrödet är som puffiga bullar, knådar man ihop hela brödpåsen blir det en liten boll av deg. Fast med lite letande hittade jag allt en undangömd disk i en butik med grovt bröd så magen är räddad.

I detta extremt konsumtionsbaserade samhälle finns det ändå ett stort utrymme för kultur och historia. Man blir smått hjärntvättad med inslag om amerikanska inbördeskriget framför allt.

De är skrattretande måna om att visa upp minsta skitgrej men deras stolthet över sitt kulturarv kräver respekt! Mycket är nybyggt och rekonstruerat, till och med en del ”historiska miljöer” och jag saknar det genuina. Till deras försvar får man säga att trots det fejkade så är andemeningen den rätta och allt är rent, fräscht och jäkligt snyggt. Allt man behöver finns när man knallar runt i deras riggade stadsdelar eller besökscentra. Maten, shoppingen, informationen, det sanitära, det vackra, allt allt allt. Men som sagt, det är glest mellan de ursprungliga miljöerna.

Och så tänker jag på vilka ställen vi har som Varnhem eller Lena eller tavadduvill i Västsverige som bara ÄR där utan att vi GÖR något mera av det. Amerikanska kulturturismutvecklare skulle krevera om de såg vad vi inte gör med våra möjligheter.

Men det handlar förstår om pengar. Här finns volymerna, besöksströmmar som betalar investeringarna. Ett av världens största länder på incoming och med egna invånare om närmare 310 miljoner.  Skicka fler av dem till Sverige, snälla!